I Noir finns det ingen risk att misslyckas ett svårighetsslag om man är tillräckligt skicklig/det är tillräckligt lätt. Är det tråkigt?
Det är två helt olika frågor, tycker jag.
Att slå slag för sånt som är tillräckligt enkelt, det är inte alltid så kul. Rutinhändelser bör kunna genomspelas utan några avbrott för tärningsslag. Exempel på detta är bl.a. vardagsfärdigheter som språk och matematik, men även handlingar som faller in under yrkesutövande; såsom om läkaren kan utföra en blindtarmsoperation.
Men att slå slag för dramatiska händelser, även om rollpersonen i fråga är överdjävulskt skicklig, det tycker jag faktiskt inte är dåligt. Alltså; i Pulp Fiction finns en dramatisk scen med en överdos, som skulle kunna få katastrofala följder om patienten dog. En sådan här handling tycker jag att det är roligt att slå för, oavsett hur skickliga rollpersonerna än skulle vara. Vi kan ha världens bästa läkare; det är ändå roligt om han kan misslyckas just i den här situationen pga stress eller bara rent oflyt. Risken kan vara minimal att han skulle misslyckas med ett sådant här färdighetsutövande under vardagliga former i sitt yrkesutövande, men eftersom just den här händelsen är allt annat än vardaglig så tycker jag att ett tärningsslag och en automatisk riskmarginal på omkring 5% är suverän.
Liksom, man kan motivera det på tusen olika sätt för att få det att låta trovärdigt, men egentligen handlar det om något mycket enklare än så:
Hursa? -regeln
Folk på film säger aldrig "va?" eller "hursa?" förutom i fyra fall:
1. När det sker i retoriska frågor. Typ "menar du allvar?"
2. För att åskådliggöra att det inte
går att höra vad som sägs.
3. För att åskådliggöra att personen varit borta i sina egna tankar. "va? Pratade ni om mig?"
4. För att åskådliggöra att personen är gammal och/eller har nedsatt hörsel.
Det händer aldrig att någon vanlig person faktiskt bara råkar höra dåligt då och då. I verkliga livet händer det hela tiden, men det får aldrig några dramatiska konsekvenser. Folk bara repeterar vad de har sagt, och så är det bra med det.
Och det är kärnan; när någon händelse saknar dramatiska konsekvenser så låter man färdighetsutövandet i normala fall
alltid lyckas. Någon
risk för misslyckande finns inte. Om någon mot förmodan ändå skulle misslyckas så är det bara för att åskådliggöra någon sorts poäng, precis som i fallet med "va?" och "hursa?".
Men så fort som man har de dramatiska konsekvenserna, då kan folk på film och böcker misslyckas med de mest vardagliga handlingar, även om de i vanliga fall är professionella utövare på just detta. Jag behöver väl inte dra upp en massa exempel på detta, ni bör veta exakt vad jag talar om.
Så... När det finns dramatiska konsekvenser - då tycker jag att även den bästa borde kunna misslyckas, även om handlingen i sig borde vara riktigt ordentligt enkel för honom.
