Nekromanti Noir

[Möller]

Vi börjar med några ursäkter. Jag har inget bättre namn på krönikan. Jag har säkert fel ordning på vissa saker. Jag blev antagligen lite för konstnärlig. Och jag har inget namn på Lu-kaazh rollperson.

Men, spelet Noir har vi alltså gjort. I fredags. Jag spelade Dr. Pavel Crecek. Mina medspelare var Vimes med pastor Piotr Warbrowski och Dr. Frankenstein med mafioson Michail Dratchenkov. Spelledare var Vicotnik.


Pavel Crecek hade vaknat bara något utvilad tidigare på morgonen. Precis som alla andra mornar. Sedan sex månader. Huvudvärken vid midnatt såklart störde sömnen igen. Det goda Pavel hade att säga om huvudvärken var att den gjorde honom så utmattad att mardrömmarna inte plågad honom lika mycket.

Nå, denna dag var ändå speciell. Pavel mötte upp pastor Warbrowski på Metropolen för att förhöra sig om den gudstjänst han missat och fortsatte sedan kvällen med att försöka komma på ett sätt att utreda huvudvärken.

Varje dag, kl. 12 och 24, slår den till. Smärta i en halvtimme. Exakt. Sedan sex månader. Pavel hade vid dethär laget i princip slutat skriva ut smärtstillande; de hjälpte knappt och långvarigt bruk är inte bra. Värken var inte en sjukdom; den smittade inte och anfallen var alldeles för regelbunden.

Pastorn tycktes mycket disträ där på puben, som om han hade annat att tänka på. Pavel insåg dock tillslut på egenhand att det bara kunde röra sig om regelbundna utsläpp av någon farlig kemikalie eller så. Det var det enda som skulle kunna orsaka värken.

Insikten var inte lätt att nå. Mitt i kvällsmaten ungefär klampade tre soldater i full stridsmundering med gevären i händerna in på Metropolen. En av dem stegade fram mot bartendern, Michail, medan de andra väntade vid dörrn. Michail, en man som förövrigt skrämde Pavel på något obegripligt sätt, tycktes oberörd av frågorna soldaterna ställde. Men något var på gång. Poliser kan ju dyka upp ibland, men vad har militärer här att göra?

När soldaten så marscherade till båset där Pavel och pastorn satt var pastorn helt plötsligt skärpt igen. Soldaten frågade efter en Michail Dratchenkov, men pastorn var tydlig med att Dratchenkov inte synts till i kvarteret på flera veckor. Hela Metropolens klientel för kvällen upprepade pastorns historia i tur och ordning.

Pavel enades med pastorn att de under morgondagen skulle gå igenom Pavels dokumentation rörande huvudvärken innan de bröt upp. Väl hemma gick Pavel igenom sina journaler och anteckningar för att välja ut relevant delar samt stryka ut patienternas namn. Har man tystnadsplikt så har man. Därefter gick Pavel till sängen för att invänta nattens anfall.

Efter att ha redogjort med sin sekreterare vandrade i Pavel iväg på morgonen till pastorns lägenhet. Pavel mötte upp pastorn som själv var påväg dit, hans slitna utseende avslöjade att han spenderat natten i kyrkan. Återigen tycktes det finnas något som bekymmrade Piotr, men Pavel är inte den som lägger sig i sådant han inte förstår. Pastorn han bara precis bjuda på kaffet i allrumet som tjänade som församlingens informella mötesrum innan det knackade på dörren. Där stod ingen mindre än Michail Dratchenkov, som vanligt utan ett enda uttryck i ansiktet.

Dratchenkov hade tydligen kommit för att stanna och pastorn gjorde ingen ansats att köra iväg honom. Istället gick de två igenom upplägget för ett samtal pastorn skulle göra på bartenderns förfråga. Pavel uppfattade inte allt, men tydligen var det en överste som skulle ringas. Denne skulle höra en uppenbarligen uppdiktad historia om hur pastorn sett Dratchenkov stega bort från en telefonkiosk i området. Pavel kände hur bröstet hans började smärta och svepte kaffekoppen.

Därefter fick pastorn tid att gå igenom Pavels medtagna dossier. Dratchenkov gjorde ingen ansats att lämna lägenheten, tvärt om visade han sig milt intresserad och tillochmed hjälpsam. Huvudvärken började mycket riktigt för sex månader sedan, och bland de första som sökte hjälp för den hos Pavel var sju män som kom i två sällskap. Ingen av männen var tidigare patienter hos Pavel, märkligt

Pastorn tycktes märkligt förberedd på den informationen. Utan namnen, som ju Pavel struckit över, var det dock svårt att gå vidare. Dratchenkov påstod att huvudvärken var lokaliserad till området runt kyrkan och att man slapp den om man gick tillräckligt långt ifrån den, något som stärkte Pavel i hans tro om att det hela hade sitt ursprung i ett utsläpp.

Sällskapet enades om att mötas upp på Metropolen strax innan tolv. När huvudvärken började sätta in planerade de att vandra åt varsitt håll och försöka hålla reda på hur mycket det smärtade. Idén var att försöka lista ut varifrån utsläppen kom.

Innan dess han dock Pavel med en runda hem till praktiken. Sekreteraren visade sig ha ett gott minne, de sju männen hade tydligen varit aningen udda. Alla var klädda i kostym, något rätt ovanligt i området.

På Metropolen mötte Pavel så återigen upp pastorn och återgav informationen han nyss kommit över. Och återigen verkade pastorn inte ett dugg förvånad. Däremot kom pastorn med en idé för hur de skulle föra utredningen vidare. Kanske skulle en viss nyhetsuppläsare och journalist Piotr kände vara värd att kontakta.

Så blev det dags att vandra. Anfallet höll tiden, som vanligt, och sällskapet skiljdes åt. En knapp timma senare försökte de utvärdera sina upplevelser. Det visade sig att Dratchenkov hade rätt, huvudvärken lättade när man lämnade området. Men för att mer exakt lista ut vart den var som starkast skulle kräva fler vandringar.

Smärtan hade dock fått Pavel att tänka om. Det var nog värt att lätta lite på tysnadsplikten mot de sju patienterna och låta journalisten leta rätt på dem. Journalisten skulle ju inte sprida informationen vidare i onödan. Syftet var ju dessutom strikt vetenskapligt. Så Pavel ringde, och journalisten lovade att undersöka på huvudvärken och de sju männen.

 

[Möller]

Journalisten som pastorn pratat med hette Wolfgang Wagner. Han lät lite märklig, nervös nästan, men lovade att luska i mysteriet med de sju männen. Pavel sa att han tänkte äta middag på Metropolen och föreslog att Wagner kunde möte upp och rapportera om han redan då lyckats hitta något.

Pavel parkerade sig på Metropolen för eftermiddagen, men blev snabbt störd av oväsen ute på gatan. Det visade sig vara kolonn fordon, schaktmaskiner och andra rivningsmaskiner, som rullade förbi. Märkligt nog satte soldater i full stridsmundering lastade lastade på dem.

Doktorn bestämde sig för att följa efter en bit på av avstånd. Fordonen stannade vid en stor parkeringsplats ett par kvarter bort och soldaterna började förbereda en övernattning. Pavel gick fram och hittade ett befäl som mycket samarbetsvilligt berättade att truppen om 14 dagar skulle börja riva pestsmittade kvarter i området.

Konstigt, då Pavel inte kunde dra sig till minnes några fall av pesten på månader, ja år. En snabb titt tillbaka på praktiken bekräftade det hela, varken journalerna innehöll eller Pavels sekreterare mindes några nyliga pestutbrott.

Senare på kvällen visade det sig att Wagner inte ännu hade hittat något men att han ändå behagade dyka upp. Stämningen var tryckt och tyst tills Wagner gick och drack med ett par soldater istället. Dratchenkov, som stod bakom bardisken ikväll, verkade om inte orolig som ovanligt uppmärksam. På vad han var det förstod dock inte Pavel som lämnade krogen rätt tidigt.

Någon sömn blev det dock knappt tal om. Wagner, som nyss fått doktorns telefonnummer, ringde när klockan var knappt elva. Det hade hänt en bilolycka och Pavels tjänster var behövda. Så det var till att packa väskan och i natten rusa ner längs gatan. Wagner bodde som tur är inte så långt bort.

Entrén var blodig. Trappan också. Avsatsen framför dörrn till Wagners lägenhet var det i allra högsta grad. Pavel knacka på och klev direkt in. Lika direkt kände han kallt stål mot bakhuvudet. Han stelnade. Mannen med pistol gastade om vem han var och vem han jobbade för. Befängt! Pavel var ingen annan än Dr. Pavel Crecek och han jobbade för sig själv på egen praktik. Wagner uppenbarade sig längre in i lägenheten, blek i ansiktet. Fast säkert inte blekare än Pavel själv och, skulle det visa sig, verkligen inte blekare än mannen med pistol. Pistolmannen, tydligen en Otto, bröt ihop av pressen och Wagner snack.

Blekast var dock mannen i badrummet. Uppriven sida, närmast spetsad på någon. Det mesta av blodet hans låg i trappuppgången. Men Pavel skred snabbt till verket och stabiliserade patienten. Natten tillbringade de alla i journalistens lilla lägenhet.

Morgonen därpå skyndade Pavel tillbaka till praktiken för att hämta en bår. Han stötte ihop med Dratchenkov som var ute med hunden och var tvungen att få ur sig något om vad han höll på med. Lögnen blev allt annat än bra skulle det visa sig. Patienten bars ner till Wagners bil medan Otto fick ledas. Dratchenkov hade av någon outgrundlig anledning ställt sig på andra sidan gatan, något som inte direkt gjorde underverk för Ottos nerver. Pavel körde själv medan Wagner fick gå till praktiken.

Väl där las de två männen in, men mycket längre han inte Pavel. Dratchenkov var vi dörrn med vapen i hand. Han störtade längre in trots doktorns protester. Dratchenkov vräkte upp Dörren in till sovsalen och skickade så Otto flygandes in i väggen. Sen gick allt ännu fortare. Drathchenkov sköt. På Wagner. Som måste haft pistolen i hand. Skottet missade och plötsligt la Pavel all sin tyngd mot Dratchenkovs rygg och tacklade ner den stora mannen in i rummet.

Situationen löste sig. Pavel gick till Metropolen för en wiskey. Han orkade in med dethär. För sent insåg han och Wagner, som kommit med, att de kanske inte borde lämnat Otto ensamma. Klockan var mycket. Det var mörkt ute. Ännu mörkare inne på kliniken. Dörren gick först inte upp men med samlade krafter lyckades de tackla upp den. Wagner fick panik. Av någon anledning. Och Pavel var ensam. Strömmen var av. Det kom ljud från övervåningen - Pavels privata bostad.

Doktorn hittade en ficklampa. Kontoret var i oreda. Papper överallt. Resolut gick han upp för trappen och sköt upp dörren. Otto satt vid matbordet och åt men riktade snabbt en kökskniv mot Pavel.

Riktigt hur det hela löste sig var Pavel inte helt på det klara med. Men han fick i säng Otto och gav honom rätt starka sömnmedel för en lugn natt. Själv la han sig också i sovsalen. Patientsäkerhet. Sömnen förde med sig ovanligt livliga mardrömmar.

Dagen därpå spenderade Pavel mest med att städa. Han lyckades få Otto att lugna ner sig lite. En god natts sömn gjorde karln gott, visade det sig. Lite lyckades doktor också luska ur Otto. Den andra patienten hette Radomir, fick Pavel veta, och var medlem i samma motståndsrörelse som Otto. Något måste ha gått snett och de hade flytt till Wagner antog Pavel.

Natten förde återigen med sig mardrömmar.

Det han bli måndag. Dratchenkov var tillbaka. Pavel hade knappt noterat att han var borta. Utredningen om de sju männen gick äntligen lite framåt. Wagner lyckades få ur sig något. Tydligen var alla sju tungt kriminella och de hade för över ett halvår sedan gemensamt rymt från fängelse.

Så för att gå vidare ringde Pavel Ker. Han var drogsmugglare och Pavel brukade köpa mediciner från honom som staten gjorde det svårt att få tag på. Ker hämtade upp Pavel i bil i en korsning ett par kvarter bort från metropolen. Som vanligt var den mustaschprydda mannen lite opratsam men han hade nog hört talas om flykten från fängelset. De kom överens om att ses snart igen då Ker hade fått tid att höra sig för.

 

[Möller]

Nå, som ett avbrott till min rätt säkert förvirrande och meningslösa krönika kommer här något annat:
Praktiken

Dethär är alltså tänkt att vara min rolperson Dr. Pavel Creceks läkarpraktik. Det är en rätt ofärdig skiss som jag dessutom var tvungen att stressa lite med i sparningen för att överhuvudtaget ha något att visa. Så den saknar en massa saker, inkusive en entrédörr i nedre kortändan.

Men vi har iallafall ett väntrum med plats för en sekreterares skrivbord, ett mottagningsrum och innan för det en sal för långvariga, sängliggande patienter. Där längst inne finns dessutom en toalett med dusch. Anslutet till korridoren i mitten finns ner mot kortändan ett kök med vissa förrådsmöjligheter samt en liten toalett för de anställda.

Det sista rummet är doktorns kontor, komplett med trapp upp till lägenheten där han bor.

 

[Big Marco]

Jag följer den med glädje. Dock är väl alltid problemet med rena krönikor, utan tydliga läsar-hooks (frågeställningar regelklur bedömningar), sällan får så mycket konkret feedback.

 

[krank]

Nå, som ett avbrott till min rätt säkert förvirrande och meningslösa krönika kommer här något annat:
Praktiken

Google Sketchup? Eller Solid?

 

[Möller]

Google Sketchup? Eller Solid?

SolidWorks.

I veckan hoppas jag få tid att få in fönster och börja med en assembly för möblering. Kan bli endel jobb dock, sjukhussängar är ju inget annat än cylindrar! Måste tänka när man ritar.

 

[Möller]

Jag följer den med glädje. Dock är väl alltid problemet med rena krönikor, utan tydliga läsar-hooks (frågeställningar regelklur bedömningar), sällan får så mycket konkret feedback.

Jag är inte ute efter konkret feedback, men det är schysst om nån läser =)

Det finns alltid en avvägning gällande målgrupp när man skriver om spelandet. Ska man komma ihåg spelmötet, visa upp det för andra eller kanske inbjuda till diskussion om element i spelet.

Just nu skriver jag för min egna skull, för att utveckla Dr. Crecek. På spelmötena har jag inte riktigt hängt med i den takt jag kanske velat och Pavel har varit en någon blek personlighet. Så jag tar igen lite tid genom att skriva ur hans synvinkel, som annars kanske missas i vår öppna spelstil utan hemligheter mellan spelare.