Nekromanti Nostalgiskt rollspelsboksminne

[LJSLarsson]

Jag, eller snarare min far, hade flera Drakar & Demoner- och Mutant-böcker när jag var liten, men de var för krångliga för mig att förstå.

Det första rollspelet jag verkligen fattade och ser som min egen nostalgiska kunglihet är GURPS Discworld som jag bad mina föräldrar köpa eftersom jag gillade Terry Pratchetts böcker.
Jag spelade aldrig några Discworld-äventyr, men GURPS var det första rollspelsystem som klickade för mig och sen gick det bara utför.

 

[slanfan]

Jag känner mig så attans ung (tack som fan för det!) när jag konstaterar att min nostalgiskaste pryl är MonsterBOXEN! oooh, vad den var het när det begav sig.

 

[bozar_UBBT]

Har nog två tillfällen, dels när jag fick låna Drakar och Demoner Expert av min bror som ung. Hade redan spellett vanliga Drakar och Demoner men det var först när jag började läsa Drakar och Demoner Expert som jag förstod vad rollspel verkligen var eller åtminstone att det var så mycket mer än vad jag innan trott.

Det andra minnet är nog när jag stod i tradition-butiken i Linköping och hade samlat och sparat pengar för mitt första egna rollspel, personen i butiken rådde mig att köpa Gemini då det var lätt och omtyckt men jag hade redan bestämt mig för den tjocka och 500:- dyra Eon Delux-boken. Det kom att dröja år innan jag lärde mig uppskatta Eon till fullo men den boken är nog ett av dem bästa köp jag gjort i hela mitt liv. Tack Neogames!

 

[krank]

Hmmm... Jag hinner nog inte skriva ner så detaljrikt just nu, men...

...Ilianboken och sista delen i Venusian Apocalypse till Mutant Chronicles är vad jag minns de enda saker jag någonsin snattat. Mådde piss över det länge efteråt, men åkte aldrig fast. Men så viktigt var MC för mig just då.

...Jag minns första gången jag läste grundboken till MC. Allt var oerhört komplicerat, men äntligen fanns det något man kunde LÄSA sig till och bli bra på (regler och värld) - som bokslukare var det hela alldeles oemotståndligt. Hade introducerats till rollspel av kamraten som ägde boken. Hans mor var vrål-religiös och han var tvungen att smyga med sitt spelande...

...Jag minns överhuvudtaget många timmar spenderade med MC-böckerna, försöka memorisera varenda liten bit världsinformation för att verkligen kunna göra världen rättvisa... Just då trodde jag att jag skulle bli en bättre SL på det viset.


...Jag minns när jag stod och vägde mellan olika andra rollspelsböcker, när jag beslutat mig för att börja se mig runt efter andra spel än MC. Jag minns inte om jag köpte dem samtidigt eller kort efter varandra, men det blev RIFTS och In Nomine... IN öppnade en helt ny värld för mig, av enkla regelsystem och nutidsspelande med övernaturligheter. RIFTS... Tja, jag lyckades aldrig fatta reglerna och tyckte redan då att världen var lite för... spretig. Delar av den tyckte jag dock var cool, och lånade in till MC och annat med... blandade resultat.


//Krank, en av de där vars nostalgiska rollspelsminnen inte inkluderar varken Eon, DoD, Mutant eller Kult

 

[DeBracy]

Första gången jag spelade så kikade jag nog aldrig i någon av böckerna (eller så gjorde jag det och minns inget av det direkt), men när jag spelade med mina kusiner nåt halvår-år senare så minns jag att jag glodde i lite böcker.

Det som fastnade var bilderna i Monster-boxen. Ackegårds alver, Arferts människor och människofolk. Det blev den första rollspelsprodukt jag köpte, men jag minns ingen särskild magi av att öppna lådan – jag var ju redan bekant med de (i mitt tycke) intressantaste bitarna av innehållet.

Nej, den magin lät vänta på sig till jag snubblade över RuneQuest 3 på en second hand-affär i London som jag inte ens ville gå in i (de såg bara ut att ha damkläder i pastellfärger och det var ju svårt för en 14-åring). Men där låg den: Deluxe Boxed Edition av grundreglerna samt tillägget Monster Coliseum för £5. Den kvällen läste jag regelböcker må ni tro! Strike ranks och Parry, magiregler, bläddrade i monsterhäftet, fattade just inget av häftet om Glorantha (det har väl just inte ändrats).

Just nu ligger alla de här tre boxarna i samma hög på en hylla bara några meter bort. Nån kväll borde jag ta och bläddra lite i RuneQuest igen. Länge länge sedan sist.

 

[Eksem]

Baksidetexten till Drakar och Demoner 91-lådan lovar fortfarande någonting som det spelet aldrig gav mig:

"Nedanför kullen såg du hur den vildsinta horden med orcher långsamt närmade sig ert läger med höjda spjut och dragna kroksablar.Det fanns en del resar och troll bland dem, och stanken från de väldiga trollkrigarna fick era bevingade riddjur att skria nervöst. Falasorod, alvmagikern som ni hade haft sällskap av alltsedan förgörelsen av Grakhmaschs svarta torn, bedömde snabbt oddsen och började förbereda en eldbesvärjelse medan din kamrat dvärgakrigaren noggrant lossade sin enorma dubbelyxa från axelremmen. Striden verkade vara oundviklig. Ditt svarta runsvärd gjorde sig påmint genom sin magiska utstrålning och i en trotsig segergest höjde du det mot skyn och fattade det kejserliga elfenbenshornet för att blåsa till anfall."

Just "förgörelsen av Grakhmaschs svarta torn" är fortfarande det bästa med Drakar och Demoner för mig (Granströms grejjer borträknat, då).

 

[olaberg]

AD&D 1ed, Players Handbook, med Trampiers omslag.

Stendemonen som tittar tomt på betraktaren. Och detta att bilden skildrar situationen EFTER striden, inte striden: krigaren som torkar av sitt svärd, paladinen och prästen som tittar på kartan, tjuvarna som klättrar upp i statyn för att stjäla ädelstenarna; och så resten av äventyrarna som släpar in de dräpta ödlemännen från det angränsande rummet och lägger i kopparskålen framför belätet.

Det ju precis det som D&D går ut på!

Boken stod i ett skyltskåp i gångtunneln utanför Göteborgs Centralstation, den som förde folk trafiksäkert till Drottningtorget, och det var Wizard på Järntorget som köpt reklamplats där. Såå fascinerande och lockande!

Och bara ett halvår senare dök jag på de första D&D-spelarna, och efter det var jag fast.

 

[Sapient]

Baksidetexten till Drakar och Demoner 91-lådan lovar fortfarande någonting som det spelet aldrig gav mig

Intressant att du säger det. Den där beskrivningen slog an en klang hos mig också, som jag inte heller lyckades återskapa i spelandet.

Jag hade iofs inte då stiftat bekantskap med Moorcocks Elric. (Baksidestexten anspelar ju på omslagsbilden, vilken i sin tur är ett motiv från Elric-serien. Så det är ju ingen slump att undertonerna finns där...)

Om jag hade gjort det, hade jag kanske haft tillräckligt med material att ösa ur för att kunna skapa en fungerande spelvärld för sådana saker.

Det märkliga var ju (och är, kanske fortfarande) att hur mycket jag än kan skapa det konkreta i spelvärlden snabbt och lätt, ofta improvisera (numera iaf. och om spelet tillåter det mht komplexitet) så föll det mig då aldrig in att skapa en värld med en viss stämning, och bortse från det i spelet som inte passar in. Och än idag känns det som jag då måste genomföra ett jättejobb i form av tusen husregler et.c. för att det ska funka helt och fullt. Istället för bara "alltså, hörni, istället för 'Ärans väg' eller Ereb Altor så tycker vi kör lite mer som Elric typ, eller vad säger ni?" Visionen och stämningen behöver substans för att inte försvinna.

(Som det nu blev, så föredrog jag Mutant, för att jag där hade lättare att hitta en stämning som jag tyckte om, och D&D för att den var lite mer vad jag ville ha av Fantasy än DoD.)

 

[Krille]

Jag har egentligen inget nostalgiskt rollspelsbokminne.

Jag har lite av motsatsen till det, dock. En gång såg jag att det fanns en BESM Dungeon. "Aha!" tänkte jag, "anime och dungeons! Den ultimata boken om hur manga-alver och kattflickor och japanska skoltjejer tunnelkrälar!"

...men, nej. Det var EN dungeon i den. Och till råga på allt så var den rätt trist.

Det var faktiskt lite av huvudorsaken till att jag började skriva på Biblioteksvärlden.