Nekromanti Nostalgitripp 001: Drakar och Demoner 2.0

[Magnus Seter]

Alla har vi nostalgiska minnen av rollspel vi spelat, läst eller till och med bara sett på en hylla utan att veta något om det. Traveller visste jag inget om förutom att det var otroligt coolt, till exempel.

Så jag tänkte kolla vad ni har för nostalgiska minnen av olika spel. Det är kanske inte de bästa spelen, eller de största, eller nått sånt, men det är spel som jag själv har nostalgiska minnen av. Frågan är vad det är jag minns med sådana varma känslor? I Nostalgitripp 001 kollar vi på Drakar och Demoner v2.0. Den första svarta lådan, med Elric på omslaget.

Detta spel bär på sjukt mycket nostalgi för mig. Så pass att om jag skulle bli rik och köpa varumärket Drakar och Demoner så skulle jag ge ut detta igen. Med samma bilder. Och layout. Och samma allting. Denna version var så elegant jämfört med den första upplagan, att det egentligen var det första rollspelet som visade vad ett rollspel kunde vara. Jag älskade illustrationerna, och reglerna tyckte jag var superbra! Jag ska erkänna att jag inte minns så mycket om hur reglerna fungderade, dock ...

Men coolt var det. Och det var ju där och då rollspelen exploderade i Sverige (ja, kanske lite senare men ändå), och stämningen var enormt spännande. Så jag förknippar mycket positivt allmänt med DoD 2.0. Och så omslaget ... jösses amalia! Då visste jag inte vem Elric var, eller Stormbringer eller nått sånt. Så det omslaget ÄR Drakar och Demoner för mig.

Vilka nostalgiska känslor kring Drakar och Demoner 2.0 har du?

/Magnus

 

[Magnus Seter]

Jag minns inte ens när detta kom ut. 1984?

 

[Arfert]

Jag tror att det faktiskt skulle sälja.

 

[Arfert]

Har inga nostalgikänslor alls. Lirade AD&D, RQ och CoC på den tiden. Vi stora killar som spelade amerikanska spel tyckte DoD var för kobolder. Inte seriöst.

Det är först i efterhand man började förstå hur bra det var. Även jämfört med senare versioner.

 

[Krille]

Vilka nostalgiska känslor kring Drakar och Demoner 2.0 har du?

Jag byggde två konventsäventyr kring den svarta lådan för sju eller åtta år sedan, när jag fortfarande bodde i Skövde. Jag trodde som du, att det är det DoD som borde ges ut igen.

Och visst har det sina fördelar – enkelt, snabbspelat, och jag har mer eller mindre snott dess rollpersonsgenereringsprinciper (fördela värdena X1, X2, X3 etc på dina färdigheter) till Blå Himmel och Järn. Men det är faktiskt inte ett spel jag skulle spelleda idag, vilket jag fick svart på vitt just i de två konventsäventyren. Det är fortfarande lite väl mycket pingisfajt, de strategiska rollpersonsval man har leder till att i stort sett allt utom en pansarklädd barbar straffas, och innehållet stämmer inte riktigt överens med den fetcoola boxens framsida. Eventuella nostalgikänslor som jag fortfarande hade kvar då botades av de två äventyren.

Så trots att äventyren hette "Dä va bättre förr" respektive "Dä va bättre förr 2 - jakten på mer pengar" så vill jag nog säga att det inte var bättre förr.

 

[JJoghans]

Illustrationerna är det som väcker nostalgikänslorna. Särskilt orchen. Men jag ägde faktiskt aldrig 2.0-boxen själv. En kompis hade den, och jag skaffade sedan Expert. Från det sistnämnda har starka minnen av frustration över de räkneoperationer som krävdes för att köpa färdigheter.

Av de ÄS-produkter jag ägde har jag annars störst nostalgikänslor över första Monsterboken. Jag minns hur jag satt på en buss på väg hem från en skolresa med den spritt nya Monsterboken i händerna. Näsan och ögonen rann p.g.a. galloperande pollenallergi, men det gjorde nästan ingenting.

 

[Guest]

När 2.0 kom så hade jag redan spelat D&D med de stora killarna i kvarteret, och sen kört DoD 1.0.
Så plötsligt hade varenda unge en låda och vi tittade lite snett på nykomlingarna. Här hade vi haft en egen, lite mystisk grej för oss själva i flera ååår(!), och så kom de här nykomlingarna, som aldrig ens varit på Tradition, med sin färgglada låda och fjantiga plasttärningar som de köpt i leksaksaffären i Jakan!
Mitt minne av 2.0 är faktiskt att det var delvis ansvarigt för att jag slutade spela några år.
Så småningom började jag igen, tillsammans med nykomligarna, men jag förlikade mig aldrig med den svarta lådan. Först när Expert kom började jag spela på allvar, och jag var också den enda i gänget som bara hade Expert, och givetvis den gamla blå lådan som ofta följde med till spelmötena även om jag inte kunde använda den till nåt.
Lite OT så är D&D -85 ett av de få rollspelen jag, varsamt husreglat, faktiskt spelat eller rättare spellett, sen c:a 1989.

EDIT: Dessutom sa de "spela rollspel", när alla som visste nåt sa "gå i borg", "lira de å de" eller "deda". Nykomlingar!

 

[Mutanten]

För mig är det DoD svarta lådan och Mutant lila lådan som är nostalgi. Därefter Sagen om Ringen, Wastelands och Western I men det beror mer på att jag har ljusa minnen från de spelen än att spelen i sig är nostalgiska. Kult kanske är lite nostalgi för mig men inte jämfört med DoD och Mutant. Chock är mitt Traveller dvs spelet som jag aldrig spelade men som jag tyckte var så coolt så coolt. Ett skräckrollspel. Vilket rollspelskonstruktörsgeni kom på idén att skapa ett skräckrollspel?

 

[Vimes]

Det första rollspelet jag spelade!

 

[Kim Eriksson]

Skräckrollspelet Chock höll mig vaken nätter igenom - min bäste vän fick det i julklapp när ja var ca 10 år gammal. Minns än hur de svartvita illustrationerna etsade sig fast innanför ögonlocken. Förtjusningen över att få delta i de där scenerna som annars bara upplevdes via film. Var bara han och jag som spelade. Nej, inget snusk nu... bara intensivt rollspel med fantasin som redskap när regelverket inte räckte till.

Sedan "Mutant 1" och "...2" som vi benämnde dem. Det ena med regler nog att sysselsätta oss unga och ett andra sedan som komplement med massor av tillbehör till ZOONEN... I flera månader gick varje omgång ut på att "besöka den hemsökta och farliga Zoonen"; finna grejer via slumptabellen och utrusta sin skrotbil med allehanda skydd och vapen. Så lite info räckte till så mycket!

I dagens spel kan istället regeldiskussioner agera som dueller mellan regelkåta och överflödet av inköpt material är näst intill pinsamt, men ändock – känslan var gång på väg hem från SF med en rykande färsk äventyrsmodul eller ett helt nytt rollspel; köpt bara för att man numera kan köpa allt de ger ut till försäljning... oslagbart! Att vara vuxen och aldrig behöva vänta på en födelsedag eller julafton i hopp om “det där nya” är rätt fint.

Hade, och har än kvar såklart, Drakar och Demoners box. Den första, den andra och sedan Expert och Gigant. Därefter kom ett antal år då en svacka uppstod och rollspelen glömdes tillfälligt bort. Men nu då livet börjat gå sin gilla gång igen...

 

[Ram]

Jag har fantastisk nostalgi runt DoD svarta lådan. Hade spelat ett äventyr till DoD1 och en kompis skaffade spelet, jag spelade det en gång och önskade mig det sedan i födelsedagspresent. Därefter följde tre år av rollspel flera dagar i veckan. Varje månadspeng gick till en ny rollspelsmodul. Jag kommer i håg att jag var så spänd så jag skakade på bussen hem när jag köpt Monsterboken. En hel bok med nya monster! Fågel roc, drakar, dödsängeln!

Jag spelar det fortfarande ett par gånger om året i vår eternal campaign. Den startade med döda skogen-trilogin för evigheter sedan och har tangerat de flesta större kampanjerna som getts ut även om vi inte spelat dem. Vi är nuförtiden ägare av ett stort handelshus med stora politiska ambitioner och fler fiender än vi kan räkna. Apropå det som jag skrev i en tråd om bra spelledartrick så har precis nästan hela vår skeppsflotta sänkts och vi ligger förbannat illa till.

 

[MattiasLejbrink]

En kompis brorsa hade boxen hemma och jag var sjukt imponerad. Jag och kompisen spelade igenom testäventyret och lyckades slå ihjäl en björn trots att vi fattat helt fel kring hur reglerna funkade - i björnens favör. Tyckte hela produktionen var sjukt proffsig. Jag var ju åtta år gammal, men tycker lådan ger proffsigt intryck än idag. Spelmässigt blev det mer Mutant för min del eftersom det var boxen jag fick i julklapp. Gjorde dock av någon anledning otroligt många rollpersoner till DoD. Och jag sträckläste också monsterboken.

 

[DeBracy]

Jag spelar det fortfarande ett par gånger om året i vår eternal campaign. Den startade med döda skogen-trilogin för evigheter sedan och har tangerat de flesta större kampanjerna som getts ut även om vi inte spelat dem. Vi är nuförtiden ägare av ett stort handelshus med stora politiska ambitioner och fler fiender än vi kan räkna. Apropå det som jag skrev i en tråd om bra spelledartrick så har precis nästan hela vår skeppsflotta sänkts och vi ligger förbannat illa till.

Har ni sådär fantasihöga stats och grejer, eller hur ser det ut? Jag läser gärna en presentation av det hela i egen tråd ifall det är nåt du har lust att bre ut dig om.

 

[Magnus Seter]

Jag läser gärna en presentation av det hela i egen tråd ifall det är nåt du har lust att bre ut dig om.

Jag läser också jättegärna om det!

/M

 

[Rymdhamster]

Mutant Chronicles
Denna för mig lysande stjärna på nostalgins rollspelshimmel. Mitt intresse för rollspel på min kärlek för MC gick hand i hand då MC:s grundregler var den första rollspelsbok jag någonsin höll i. Jag tror att min bild av MC har hållit sig relativt ren genom åren, för det enda supplement jag läste fram till vuxen ålder var frilansarens handbok, och således har MC för mig alltid handlat om Luna City och om frilansare. Allt det där om det faktiska kriget mot den mörka symetrin kändes rätt avlägset och mer som en bakgrund för att sätta stämningen och för att förklara varför resurserna inte riktigt räckte för att hantera situationen i Luna City. Sålunda har för MC för mig alltid varit mer som Shadowrun, fast med mycket mindre troll och orcher och magi (de finns fortfarande, men mest på andra planeter där mänskligheten ligger i krig mot dem). Magin finns förvisso till viss del även på den goda sidan, men det var en av de första sakerna jag bestämde mig för skulle vara off limits för rollpersoner.

Om jag skulle börja köra MC idag skulle jag trimma stridssystemet lite (köra stenhårt på att förlorade KP bara motsvarar ork och tur, dvs förmågan att undvika att bli skadad), och modda karaktärsgenereringen på något vänster så man har lite mer kontroll över vad man slår fram. Jag skulle antagligen öppna upp några till skitstora, oberoende företagskorporationer, om än kanske inte fullvärdiga megakorporationer. Jag skulle också börja alla scenarion mer i stil med in media res. Spelet börjar efter det att rollpersonerna har accepterat uppdraget av en eller annan anledning.

Jag skulle nog också göra det en liten gnutta mer hightech än vad jag tänkte mig det då. Vet inte på vilken nivå jag skulle köra, men kanske nittiotal? Det känns ju passande i alla fall (Mörkt, regnar), rudimentärt internet. Stora, simpla mobiltelefoner.

 

[MattiasLejbrink]

Har ni sådär fantasihöga stats och grejer, eller hur ser det ut? Jag läser gärna en presentation av det hela i egen tråd ifall det är nåt du har lust att bre ut dig om.

Svarte riddaren fett OP. STY 18 och slagsvärd samt helrustning va? Vindhand däremot ganska gimpad. Lustigt eftersom Vindhand är slutboss i sin dungeon medan Svarte riddaren är random encounter.

 

[deusexmatteo]

Jag byggde två konventsäventyr kring den svarta lådan för sju eller åtta år sedan, när jag fortfarande bodde i Skövde. Jag trodde som du, att det är det DoD som borde ges ut igen.

Och visst har det sina fördelar – enkelt, snabbspelat, och jag har mer eller mindre snott dess rollpersonsgenereringsprinciper (fördela värdena X1, X2, X3 etc på dina färdigheter) till Blå Himmel och Järn. Men det är faktiskt inte ett spel jag skulle spelleda idag, vilket jag fick svart på vitt just i de två konventsäventyren. Det är fortfarande lite väl mycket pingisfajt, de strategiska rollpersonsval man har leder till att i stort sett allt utom en pansarklädd barbar straffas, och innehållet stämmer inte riktigt överens med den fetcoola boxens framsida. Eventuella nostalgikänslor som jag fortfarande hade kvar då botades av de två äventyren.

Så trots att äventyren hette "Dä va bättre förr" respektive "Dä va bättre förr 2 - jakten på mer pengar" så vill jag nog säga att det inte var bättre förr.

Jag spelledde "Dä va bättre förr" på Goth Con! Hittade framsidan i en mapp för några veckor sedan. Spelade det med en rätt ung spelgrupp; de hade roligt men det var väldigt annorlunda från andra äventyr som de och jag spelat då.

Det var jobbigt att folk kunde dö när som helst, så det hade varit bra att ha ett gäng extrakaraktärer redan innan man började spela (kanske en bra regel för alla farliga OSR spel?). Dock var det roligt att det gick snabbt att göra en ny karaktär för den spelare som gick och dog, men hade det hänt fler gånger hade det blivit för mycket pauser och folk som inte fick vara med.

Var ganska ny med att spelleda på konvent då och kallsvettades när det uppstod situationer där spelarna slogs länge och monotont mot fiender, eller det var på väg att bli strid och ingen var sugen på det. Det slutade med att jag lät dem one-shota en massa skelett och orker tills de kom till någonting tuffare där de flesta strök med eller flydde - vilket var OK eftersom att äventyret var slut.

Det fanns en sak som är bra med all OSR jag har sett, och även då i DVBF: att det var så lätt att göra en konstig karaktär som fortfarande kändes fantasy. Det gick verkligen fram i det här äventyret där det vimlade av Kung-Fu ankor och konstiga magier.

 

[deusexmatteo]

Svarte riddaren fett OP. STY 18 och slagsvärd samt helrustning va? Vindhand däremot ganska gimpad. Lustigt eftersom Vindhand är slutboss i sin dungeon medan Svarte riddaren är random encounter.

Svarte Riddaren vet alla vem det är, Vindhand förblir däremot en magiker i mängden. Djärvt grepp att ha ett random encounter som är riktigt galet farligt, inte bara en slutboss som står och väntar i ett stort rum och ger äventyrarna chansen att förbereda sig eller vända om.

 

[MattiasLejbrink]

Svarte Riddaren vet alla vem det är, Vindhand förblir däremot en magiker i mängden. Djärvt grepp att ha ett random encounter som är riktigt galet farligt, inte bara en slutboss som står och väntar i ett stort rum och ger äventyrarna chansen att förbereda sig eller vända om.

Tell me about it. Random encountersasasasasserna (heter det så?) var coola och centrala för äventyret. Jag menar det där fjäsiga alvgänget behövde man teama upp med så de kunde agera köttmur mot minotaurerna Grim och Grum (hette de så?)

 

[Magnus Seter]

Svarte Riddaren vet alla vem det är, Vindhand förblir däremot en magiker i mängden. Djärvt grepp att ha ett random encounter som är riktigt galet farligt, inte bara en slutboss som står och väntar i ett stort rum och ger äventyrarna chansen att förbereda sig eller vända om.

Vindhand. Ett namn som ger mig många minnen.

För det första, en legendarisk användare på rollspel.nu. Vindhand ... med en vass tunga och skarp analytisk förmåga kunde han besegra vilken annan debattör som helst när han hade rätt. Och det hade han oftast. Vi saknar hans närvaro.

För det andra ... Vindhand ... mina spelare, som vanligt, gjorde om namnet till en förolämpning. Alltså inte att han hade en vindsnabb hand med magi, utan att hans hand var vind och sned. När jag tänker efter så var det nog det som var det första steget mot WFRP för mig, där jag redan från början kan ha SLP med knasiga namn ...

/M