Nekromanti Now go away or I shall taunt you a second time!

[Vitulv]

Inför DanCon så tycker jag att det är dags att börja bygga upp stämningen ytterligare. Jag tänker inte berätta för er vilka gubbar jag lirar med men kanske kan ni lista ut lite efter att ha läst om dem;

Arizima spände åt remmarna på sitt bröstharnesk och log snett åt tvillingarna som ilsket blängde på sällskapets anförare. Kanithar var en dumskalle och han härjade som vanligt runt på lägerplatsen. Väl medveten om sin ställning gav han sig mer än gärna på tvillingarnas utrustning och slängde den respektlöst runtomkring sig. Han var en översittare och därtill en långt sämre kämpe än Arizima, vars skoningslösa riddarträning hade pågått sedan hon var en liten flicka. Men Kanithar var ledaren och han hade ju trots allt lotsat det lilla krigarbandet genom flera strider till seger. Han var feg och höll sig långt bak i striderna, ändå kunde Arizima i ärlighetens namn inte se ned på hans ledarskap. Vetskapen att Kanithars yxa valde desertörer som främsta mål var nog för att piska upp moralen hos både hon själv och tvillingarna.

Arizima avskydde Kanithar och den enda anledningen till att hon fortfarande följde honom var hans halvbror, Mourn. Halvalven var vacker, intelligent och saknade helt sin mänsklige brors burdusa sidor. Han var kunnig i magi och kunde därutöver svinga sina svärd i en vild dödsdans som fängslade Arizimas krigarsjäl. Mourn skulle bli en passande far till hennes barn. Men först skulle Kanithar dödas. Arizima funderade ofta på hur hon skulle kunna styra omständigheterna så att sällskapets ledare försvann. Hon hade redan Gorgor och Thut, de mörka tvillingarnas lojalitet. De avskydde Kanithar nästan lika mycket som de respekterade Arizima. Ända sedan hon mött dem i undermörkret, inte långt från ruinstaden Delhumide, hade de följt i hennes fotspår.

Men undanröjandet av den självutnämnde ledaren fick dröja ännu en tid. Hon ville vinna över Mourn på sin sida och ville inte bli mål för hans ödesdigra förbannelser.

Nu jagade Kanithar upp sällskapet på fötter och började svänga sin stora yxa samtidigt som han hotfullt log åt kumpanerna. Han manade ut tvillingarna i gången och gestikulerade menande åt Arizima att gå före honom. Med ett löfte till Bane om nya själar drog hon sitt huggsvärd och började, tätt följd av Mourn, sakta avancera längs fängelsehålans labyrintgångar. Kanithar följde dem i hasorna och hans morrande hotelser drev dem in i ännu en strid.

- Vulf

 

[Dimfrost]

Okej, jag fattade Mourn och Kanithar, och jag tror jag fixade Arizima, men finns det någon möjlighet att ur texten komma på vad tvillingarna var för några? Eller i och för sig, det kanske inte finns så många LE-gubbar på 4 poäng... (om jag nu har räknat rätt). Kul idé i alla fall!


/Dimfrost

 

[Vitulv]

Re: Now go away or I shall taunt you a second time

men finns det någon möjlighet att ur texten komma på vad tvillingarna var för några?

Jodå, det finns en hint i texten, kolla om du kan hitta den. Jag tror att den är ganska uppenbar med lite Realms-kunskaper.
<table><tr><th><font size="-1">Spoiler below:</font></th></tr><tr><td bgcolor="#DDDDDD">Särskilt som du redan vet vad de kostar.</font></td></tr></table>
Fundera dessutom lite på vilken typ av gubbar det rent taktiskt borde vara med tanke på de andra medlemmarna i gänget.

Kom igen, skriv en teaser du också!

- Vulf

 

[Dimfrost]

Re: Now go away or I shall taunt you a second time

Alltså, mina Forgotten Realms-kunskaper sträcker sig så långt att jag vet att Drizzt hör hemma där. Men jag fattar ju grejen nu. I övrigt kan jag inte skriva någon teaser eftersom jag inte vet vad jag ska spela än. Jag har flera olika warbands som jag måste testa först.


/Dimfrost

 

[Rising]

Inför DanCon så tycker jag att det är dags att börja bygga upp stämningen ytterligare.

Asbra initiativ!

Jag passar på att visa min bild över Taktiska Trion:

...och deras bakgrundshistoria är:

Lara var den blyga och timida flickan i hennes familj, den söta och rara dottern. Hennes äldre syster; Cel'riva, var auktoritär, hetlevrad och bitsk. Vid mycket unga åldrar skildes de åt, när det så en dyster kväll anlände en otäck kohort med drows vid månalvernas bosättningar för att ta dem som slavar. Lara's familj lyckades gömma den yngsta dottern, mycket tack vare att hennes äldre syster, Cel'riva', kämpade in i döden med släktens magiska svärd mot de skuggskinnade angriparna och den otäcka drider som till sist kom att ta hennes liv.

Lara var knäckt efter splittringen med familjen, och genomgick en personlig kris de närmaste åren, där hon sökte leva upp till den hetlevrade och energiska natur som var hennes storasysters. Hon övade dag och natt på stridandets konst, och begav sig till sist ner i underjorden för att hämnas på slavägare och drows var hon än skulle komma att finna dem.

Hon fann sin systers banemän ungefär samtidigt som hon blev könsmogen, och den strid hon den dagen utkämpade var hennes värsta dittills. Hon fann det svärd som hade tagits ur hennes systers blodbestänkta händer, det blad som idag kallas Cel'rivas vrede bland allehanda patrask i the underdark, och trots att hon misslyckades rädda livet på hennes föräldar, så fann hon ändå den man som kommit att följa henne vid hennes sida fram till dessa dagar; den Fire Genasi som kallas Raïon Svedjebringare, en man som påminner Lara om den eldfängda natur som varit hennes systers. De tu har varit passionerade älskande sedan dess.

På deras väg har de funnit skuggskinnet Nimric Dunkeldvälje, en annan slav, som svurit en ed att följa Lara och Raïon tills han har räddat livet på Lara, eller offrat sitt liv i deras kamp (än så länge har det bara slutat på det andra sättet).

Lara avskyr drows, driders och alla slavägare (alla evil warbands som är uppbyggda av en obegriplig sammansättning varelser är i hennes ögon slavägare och de kommer hon att utrota först (ja, om vi spelar något fyrmannaparti så är det lika bra att ni ser till att skapa vettiga warbanduppställningar i CE eller LE för att inte dra på er Laras vrede (Dante kan berätta om hur det går att blanda Yuan-ti's och minotaurer om ni inte tror mig)), och de eventuella pjäser som jag kan tänka mig att utöka det här bandet med, de kommer förmodligen att vara just slavar som hon har frigjort från deras respektive förtryckare i the underdark). Laras trio slåss eldfängt, hetlevrat och energiskt. De har inget emot att vänta in deras motståndare, men så fort de ser sin chans så rusar de emot sitt mål och slår ut det med en samlad attack. De älskar att lönnmörda commanders, men vad det än är för nyckelpjäs som motståndarna förfogar över, så är det just denna de koncentrerar sig på.

De är övertygade om att ingen kan besegra dem. Well, de var det för inte så länge sedan, iaf, tills Vitulv visade dem annorlunda. Numera är de lite mer försiktiga. Lara är dock fortfarande överlag nöjd över sina prestationer, eftersom hon aldrig har förlorat mot några drows eller driders.