Ja, spelat D&D4 alltså.
I tisdags Keep on the Shadowfell med den ordinarie spelgruppen (Herr Nils, Magnus Seter, Rising, Organ och Pox), och i onsdags Rescue at Rivenroar med Genesis och samma gäng som ovan med Organ och Herr Nils utbytta mot Vitulv.
Det var egentligen meningen att jag skulle spelleda The Dying Earth RPG när Genesis’ rollspelsodyssé tog vägarna förbi Stockholm, men jag fick höra i vrållådan att Genesis uttryckt mild besvikelse över att inte få spela D&D med oss.
Eftersom jag inte kunde (och ännu inte kan) de nya reglerna blev de båda sessionerna mer av regeltest än fullfjädrade rollspelsupplevelser – kort sagt: vi körde bara encounters och snabbspolade allt däremellan. Raka motsatsen till immersionism, typ.
Då jag läst in mig på TDERPG i stället för äventyret Rescue at Rivenroar blev min onsdagsspelledarinsats därefter: mycket bläddrande och läsande i äventyret. Saken gjordes heller inte bättre av att jag ägnat en och en halv timme under dagen åt att andas in lösningsmedelsångor i ett litet och illa ventilerat källarrum, och för att bota den sjuhelvetes huvudvärk som uppstod därav hade jag tryckt i mig en cocktail av tre olika värktabletter.
Nåväl, nog med undanflykter; vad tyckte jag om spelet då?
Jovars.
Det är kungen på speliga och taktiska encounters, och … ja, det var väl allt egentligen.
All tillstymmelse till realism har åkt ut genom fönstret, här är det abstrakt gamism som gäller till 100 %. Jag gillar det, men spelet har definitivt blivit smalare än sin föregångare 3.5. Man har identifierat vad D&D gör bra, och sedan uteslutande fokuserat på det.
Striderna är roliga och spännande redan på låg level (vilket är allt vi testat), och alla rollpersoner kan bidra med något nyttigt. Samarbete är modellen. Genom att arbeta tillsammans som en grupp kan spelarna ge och få massor av nyttiga synergieffekter.
Vi hann bara med tre encounters per kväll, men alla sex encounters skiljde sig radikalt åt trots att nästan alla var balanserade för level 1 (utom en som var level 2).
Det kommer helt klart att ta ett tag att lära sig utnyttja alla powers på ett optimalt sätt; både för mig och för spelarna. Förhoppningsvis har vi fått kläm på det lagom till Stockholms Spelkonvent i oktober, då vi presenterar Son of Dungeon of Doom med D&D4-reglerna.
Jag kommer att köra D&D4 och 3.5 parallellt, beroende på vad jag är ute efter. Framför allt skulle det vara ett hästjobb att konvertera Age of Worms till 4:an, så under hela den kampanjen är det 3.5 som gäller.
I tisdags Keep on the Shadowfell med den ordinarie spelgruppen (Herr Nils, Magnus Seter, Rising, Organ och Pox), och i onsdags Rescue at Rivenroar med Genesis och samma gäng som ovan med Organ och Herr Nils utbytta mot Vitulv.
Det var egentligen meningen att jag skulle spelleda The Dying Earth RPG när Genesis’ rollspelsodyssé tog vägarna förbi Stockholm, men jag fick höra i vrållådan att Genesis uttryckt mild besvikelse över att inte få spela D&D med oss.
Eftersom jag inte kunde (och ännu inte kan) de nya reglerna blev de båda sessionerna mer av regeltest än fullfjädrade rollspelsupplevelser – kort sagt: vi körde bara encounters och snabbspolade allt däremellan. Raka motsatsen till immersionism, typ.
Då jag läst in mig på TDERPG i stället för äventyret Rescue at Rivenroar blev min onsdagsspelledarinsats därefter: mycket bläddrande och läsande i äventyret. Saken gjordes heller inte bättre av att jag ägnat en och en halv timme under dagen åt att andas in lösningsmedelsångor i ett litet och illa ventilerat källarrum, och för att bota den sjuhelvetes huvudvärk som uppstod därav hade jag tryckt i mig en cocktail av tre olika värktabletter.
Nåväl, nog med undanflykter; vad tyckte jag om spelet då?
Jovars.
Det är kungen på speliga och taktiska encounters, och … ja, det var väl allt egentligen.
All tillstymmelse till realism har åkt ut genom fönstret, här är det abstrakt gamism som gäller till 100 %. Jag gillar det, men spelet har definitivt blivit smalare än sin föregångare 3.5. Man har identifierat vad D&D gör bra, och sedan uteslutande fokuserat på det.
Striderna är roliga och spännande redan på låg level (vilket är allt vi testat), och alla rollpersoner kan bidra med något nyttigt. Samarbete är modellen. Genom att arbeta tillsammans som en grupp kan spelarna ge och få massor av nyttiga synergieffekter.
Vi hann bara med tre encounters per kväll, men alla sex encounters skiljde sig radikalt åt trots att nästan alla var balanserade för level 1 (utom en som var level 2).
Det kommer helt klart att ta ett tag att lära sig utnyttja alla powers på ett optimalt sätt; både för mig och för spelarna. Förhoppningsvis har vi fått kläm på det lagom till Stockholms Spelkonvent i oktober, då vi presenterar Son of Dungeon of Doom med D&D4-reglerna.
Jag kommer att köra D&D4 och 3.5 parallellt, beroende på vad jag är ute efter. Framför allt skulle det vara ett hästjobb att konvertera Age of Worms till 4:an, så under hela den kampanjen är det 3.5 som gäller.