Jag får ångest. Å ena sidan har min uppväxt varit kantad av historier om hur orcher är våldsamma och ondskefulla varelser. Jag har kommit hit för att bli en hjälte. För att frigöra världen från dessa styggelser.
Men å andra sidan har han en paj. Uppenbarligen krävs ett visst mått av civilisation och ... omtanke för att baka en paj. Att baka paj är inget våldsamma och ondkefulla varelser gör. Har min uppväxt varit en lögn? Är orchernas och människornas eviga krig mot varandra ett resultat av missförstånd och främlingsfientlighet? Är det vi människor som är de ondskefulla monstren, som kommer hit för att slakta oskyldiga orcher som bara försvarar mitt hem?
Gaaah! Drama!
Sedan ser jag min far framför mig. Hur han berättar om hur min bror blivit slaktad av orcher när han var och äventyrade. Jag ser på orchens fula tryne och tycker mig se ondska. Jag hugger huvudet av orchen och pajen stänks ned av svartblod.
År senare är jag en härdad äventyrare, med många orchliv på mitt samvete. Jag är förändrad av upplevelsen, har blivit en kall och hård människa. När jag kom tillbaka till byn försökte jag vara som andra, men jag passade inte in. Efter att ha dödat min granne i en dispyt blev jag tvungen att fly och nu är jag jagad av både orcher och människor.
Om jag bara hade lyssnat på vad pajen hade att säga ...
"Ge mig pajen. Jag är hungrig" säger jag.
"Gronk!" säger orchen, ställer ifrån sig pajen och drar sin yxa.
Och jag som inte gillar att slåss när jag är hungrig.
Det blir en lång och episk strid mellan mig och orchen i det 3x3 meter stora rummet. Många gånger är vi nära att trampa på pajen, men lyckas rädda den i sista stund. En gång lyckas orchen slå svärdet ur händerna på mig. Det far i en vacker båge och är på väg att mosa pajen. Jag är omtöcknad av smärtan i händerna och kan inte göra något. Orchen kastar sig genom rummet och slår undan svärdet i sista stund, varefter det studsar mot väggen och glider tillbaka till mig.
Striden rasar i många timmar. Både jag och orchen blir hungrigare och hungrigare...
Eftersom jag också är en orch, och en girig en dessutom, dänger jag stridsyxan i skallen på honom och ställer nöjt min 'Ekströms färdiga vaniljsås' på bordet för att njuta av pajen ensam.
"Ew, man! Vilken jävla lukt! Vafan har du ätit? Snälla du, vädra, för fan! Nä, hörru, inget personligt, men jag står fan inte ut. Jag måste ha luft! Ses! *rusar ut*"
Jag bannar spelaren som gav orchen en paj. Jag räknar ihop min level med mina bonusar från vapen. Kanske ber jag om hjälp om det blir jobbigt för att jag inte har några kort som ger mig bonus. Den som hjälper mig kan gott få den enda treasuren som orchen ger, för jag kan nöja mig med att gå upp en level och slippa undan bad stuff. Jag bara väntar på att få min halfling wizard, så att jag slipper möta monster och endast ta deras skatter istället.
Kommer ihåg skräckberättelser om tidigare äventyr med ungefär lika fantasifulla miljöer, smyger mig på orcen, snor hans byxor och paj och bjuder mitt party på paj medan orcen står kvar. Resten av äventyret anstänger jag mig för att få in så många grejer från The Gamers som jag bara kan, delvis för att irritera SL och delvis för att faktiskt ha lite roligt i dungeonen.
Jag försöker få alla andra under mig så att de ska lindra fallet. Samtidigt tar jag av mig ringar, örhängen och annat som kan skada mig om det blir lite "rörigt" där nere.
Slår Finna Dolda Ting och letar efter något som kan bromsa mitt fall (och bekymrar mig över spelledarens missriktade kreativitet och experimentlusta, man skall inte ändra på klassikerna!).
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.