Nekromanti Nu tänker jag berätta om några böcker jag läst:

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
(Ja. Ni har säkert redan förstått att den här tråden knappast är någon diskussionsstartare. Den är säkert inte ens läsvärd. Ni får skylla er själva)

Först: Jag har väldiga problem med nördböcker. De är lite som... som... som konsolspelet Ren & Stimpy. Jag läste en recension om det spelet (för typ tio år sedan eller något, oj vad åren går) där poängen var denna: Det bra med TV-serien Ren & Stimpy var att man aldrig visste vad som skulle hända härnäst, men i spelet så var allt schemalagt enligt formulär 1A - det fanns till och med en vattenbana (vilket var så fantasilöst på den här tiden att Computer and VideoGames använde det som standardtest för att avgöra om ett platformsspel sög). Just så är det med mycket av nördkulturen; den resigneras ofta och blir med tiden mer konformistisk än de vanliga fårskallarnas böcker och filmer.

Nördsubkulturen är alltså som TV-serien Ren & Stimpy, men alla dessa fantasybokserier och andra nördfällor (jämför med "turistfällor") är däremot som Ren & Stimpy; TV-spelet.

Men det finns pärlor bland svinen:

Anansi Boys av Neil Gaiman
Innan jag läste Anansi Boys så hade jag bara läst en annan bok av Gaiman; American Gods. Om man som jag älskar Gaimans serier så blir man gruvligt besviken på American Gods; Den känns som om en dålig författare försökt skriva en bok på "Gaiman-vis".

Det som kännetecknar Gaimans seriemanus är till stor del ekonomin i hans berättande; att varje liten replik och serieruta visar något som är viktigt för handlingen, och att Gaiman har så stenhård koll på vad det är han egentligen vill säga så att inte berättelsen drar ut på några irrelevanta villovägar. Men American Gods befann sig i stort sett off bounds hela tiden; intrigen försökte han knyta ihop på ett så taffligt sätt att det blev parodiskt, och de allra flesta karaktärerna var platta och fullständigt ointressanta.

Men inte alla. En karaktär jag omedelbart blev förälskad i var spindelguden Anansi, som, även om han spelade en liten biroll i American Gods, fick nöjet att använda sig av all Gaimans berättarglädje och -teknik för att etablera sig och sina anslående särdrag. Därför hoppade mitt hjärta till när jag såg att Gaimans senaste bok hette just "Anansi Boys".

Och i den här boken går allt rätt som gick fel i American Gods; Gaiman är återigen strikt och fokuserad i sitt berättande, och han lägger ut sina planteringar så elegant att man nästan vill applådera rakt ut i luften när han senare - helt utan att jag såg det komma - återvände till dessa planteringar för att knyta ihop trådarna i sin berättelse. Det är berättarteknik på väldigt, väldigt hög nivå, men också lekande lätt utan teatrala eller pretentiösa utsvävningar: Gaiman får det svåra att verka väldigt lätt och naturligt. Människo- (och guda-)porträtten är också så som de ska vara; enkla och gripande att relatera till. Huvudpersonen Charlie är allt som Shadow inte var, och där man bara undrade vad Shadows zombieflickvän egentligen tillförde för något i historien så har man det inte det minsta problem att förstå vad Charlie's trolovade Rosie har i historien att göra - man gillar henne ur Charlies synvinkel, känner för henne ur hennes eget perspektiv och ser helt klart vilken roll hon spelar i historien i stort ur en berättelsemässig angreppsvinkel.

Anansi Boys (nej, jag tänker inte ens berätta vad den handlar om) är något så enkelt som en både underfundig och lite skrämmande historia som man känner sig genuint belönad av att få ha läst. Den är enkel och slagkraftig som en gammal folksaga, men precis som Anansi själv säger; en historia kan broderas ut hur lång som helst, egentligen; allt handlar om detaljerna.

Gaiman har skrivit en historia som inte ens Anansi själv skulle skämmas för.

(Tyvärr förstår man kanske boken bättre om man först bekantat sig med Mr.Nancy genom American Gods, vilket är dess enda och stora nackdel)

The Game av Neil Strauss
Det här är ingen traditionell nördbok, men den borde vara det. För vanliga nördböcker handlar oftast om barbarer och coola rymdsmugglare, och väldigt sällan om nördarna själva.

The Game är en bok om Pick Up Artist-subkulturen; alltså om skrivbordsjockeys och tjugofemåriga oskulder som samlas på ljusskygga communities och dyra workshops för att av mästare lära sig den svåraste konsten av dem alla; att förföra främmande och vackra kvinnor. Låter det som en bok om bondfångeri? Nejdå, för de här tricken fungerar verkligen, och några av nördarna börjar snart att bada i brudar.

Neil Strauss (Yeah, samma Strauss som skrivit böcker om Mötley Crue, Marilyn Manson och (min favvo av dessa tre) Jenna Jameson) låter sig absorberas av denna kultur, som den skygga och tafatta nörd han är, under aliaset Style.

Snabbt blir han lärjunge till en illusionist med aliaset Mystery och lär sig dennes trix; ta inte kontakt med kvinnor från bakom deras ryggar, leverera inte raggningsrepliker, negligera målet genom att vända sig till hennes manliga vänner (eller mindre vackra väninnor) och nedvärdera målet med humoristisk ton, isolera målet innan du tar förförelsen till nästa nivå, låt wingmen ta hand om cockblockers, ge dig själv en tidsgräns genom att exempelvis säga "okej, men jag kan bara prata med dig i ett par minuter, för sedan ska jag och mina vänner dra till ett annat ställe" så att hon inte behöver vara rädd för att bli fast med dig om hon inte skulle gilla dig, och många, mänga fler. Samt Mysterys förkärlek för illusionstrick och annat "chick crack" (=saker som tjejer gillar och killar tycker är poänglösa; såsom astrologi, spådomskonst och olika former av hobbypsykologiska tester) som man tränar in och utför med maskinell rutin.

Men Neil nöjer sig inte med Mysterys kunskaper, utan söker sig också till alla andra auktoriteter på området. Ross (som Tom Cruise's karaktär i Magnolia är baserad på) använder en typ av hypnos, DeAngelo har en teknik som kallas "Cocky Funny" och Juggler är något så vanligt som en god konversationalist. Alla har de massor, massor, massor av tricks att bjuda på, och jag kan helt ärligt säga att du inte behöver vara lika kass på att ragga som jag för att lära dig något (Själv fick jag ett par bra förklaringar till varför några av mina tafatta raggningsförsök i det förgågna egentligen misslyckades). Själv tycker jag kanske att inövade öppningsrepliker i stil med "du, jag och mina vänner har en fråga som behöver ett kvinnligt perspektiv; vilka är de största lögnarna; män eller kvinnor?" ihop med hypnos och spådomsrutiner är lite väl cheesy (samt att de förmodligen funkar bättre på Los Angeles-bimbos än den sortens tjejer som jag vill stöta på), men i vilket fall som helst är det fullkomligt hysterisk läsnöje.

Det fascinerande med boken är just att killarna är töntar (de använder exempelvis helt galet nördiga akronymer och facktermer åt alla deras tekniker och begrepp - och när man läser boken får man finna sig att lära sig vad PAIMAI, Shit Test, PUA, Wing och LMR är för något) och hur uppslukade de blir av sina framgångar. Några kommer från väldigt trasiga bakgrunder, några bryter ihop och väljer sedan att fylla tomrummen i sina liv med religion istället, några blir misogyna och känslokalla manipulatörer, och några, som Neil själv, hittar kärleken och lägger livet som kvinnotjusare bakom sig. På vägen dit hyr de ett stort hus i Hollywood (dit Courtney Love flyttar), Papa får Paris Hiltons nummer, Neil blir vald till den största pick up artisten två år i följd, intriger utspelas, och en galen resa genom ryssland utspelas inför våra förstummande ögon.

Det är bara för mycket, allting, och Strauss är en lysande författare. Den här måste alla nördar läsa. En solklar nördbok, fastän den inte säljs på S/F-bokhandeln. Bli alltså inte förskräckta av att det är en trendig bok och att den toppat försäljningslistor. Man måste inte vara indie för att vara nörd.

Helmet of Horror av Victor Pelevin
Jag sade att jag skulle berätta om "några" böcker, så jag tar väl en till då: Helmet of Horror är en bok i den där "Myth"-serien, där gamla myter omtolkas av några av nutidens intressantaste författare. Den ryske Pelevin är en författare jag hört mycket om, han lär vara en sorts blandning mellan Nabokov och Kafka, och det på syra, så jag var mycket förväntansfull på vad det egentligen var för en gök.

Helmet of Horror behandlar Minotaurmyten, om Penelope och labyrinten. Pelevin gör detta genom att skriva en bok som börjar ungefär som filmen "The Cube"; ett par olika människor vaknar upp i varsitt rum. Men där personerna i The Cube träffade varandra, så kan karaktärerna i Helmet of Horror bara kommunicera med varandra via en sorts chatprogram i en dator. Och allt i boken skrivs som om vi hade läst utskrifter från forumets loggar. Ett ganska djärvt grepp!

Det är en djäkligt klurig bok. Ofta gör den utsvävningar som kan anklagas för att vara arty farty, pretto eller bara flummiga. Jag tror dock att de är menade som suggestiva och surrealistiska, och även om jag gillar greppet i grund och botten, så kan det ändå bli tradigt att läsa.

Den huvudsakliga behållningen av boken är utan tvekan formexperimentet i sig. Särskilt imponerande är det att Pelevin lyckas hålla spänningen i gång även när personerna rör sig bort från sina datorer och undersöker labyrinten de befinner sig i, eller att han till och med lyckas få till en sorts romans mellan två av användarna. Men det finns andra delar också. Boken är småputtrigt hobbypsykologisk på ungefär samma sätt som I Huvudet på John Malkovich; vi får ta del av en hel del småfunderingar över vilka vi egentligen är, om Minotaurus' roll i mytologin, och i vilken utsträckning vi kan lita på några vi inte ser (och på våra egna sinnen; en stor del av boken handlar om hur man kan påverka folks val i en virtuell verklighet - vilket faktiskt är tillämpbart även när man spelleder och av en eller annan anledning behöver rälsa vissa skeenden), och allt sköljs ner med stora doser popkulturella referenser (allt från Darth Vader och Star Wars till windowsskärmsläckaren med labyrinten och musen) och en väldigt skruvad humor.

Just humorn blev jag rätt imponerad av. Hade inte Victor Pelevin varit ryss så hade jag trott att han var britt. Men det är en annorlunda och lite svartare form av skruvad humor. Jag tyckte boken överlag var sådär, men jag blev assugen på att läsa Victor's andra böcker. Och några av dessa sägs åtminstone till ytan likna mer urtypiska SF-berättelser. Så det är en sorts nördkultur som borde passa mig väldigt bra. Det låter ju som om dessa böcker borde kunna kvalificera till det jag pratade om i början; att de är som TV-serien Ren & Stimpy och inte som konsolspelet.

---

Har ni några nördbokstips att ge mig; som inte är av det gamla vanliga tramset (sentimental fantasy eller studentikos SF)? Som inte är så enkla och lättillgängliga? (Det vore exempelvis trist om ni rekommenderade Pratchett eller Asimov)
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Har du sett filmen hatchhijkers guide to the galaxy?
Nej, det har jag faktiskt inte. Jag har läst böckerna förstås, men helt missat filmerna. [edit: "FILMEN, då". Jag är full och tittar på fotboll, så fuck you]

...vidare måste jag säga (fast nu förstör jag kanske lite av magin, jag borde kanske spela oberörd?) att jag verkligen, verkligen älskar dina inlägg. Det här var dessutom ditt bästa hittills. Jag är jättesmickrad.
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Du kan äta bajs, din sarkastiske snobb! [NT]

Det här blir mitt boktips till dig, Rising. Allt detta skitsnackande om forumiter borde ha gjort dig hungrig:



Äh, vi vet alla att han kan ta det. :gremsmile:
 

Svarte Faraonen

Sumer is icumen in
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,864
Location
Värnhem, Malmö
Re: Du kan äta bajs, din sarkastiske snobb!

Är min förmodan att detta är en gröntuva också värd bestraffning? Eller bara sund misstänksamhet?
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: Du kan äta bajs, din sarkastiske snobb! [NT]

Allt detta skitsnackande om forumiter borde ha gjort dig hungrig:
Jag äter upp dig vilken dag i veckan som helst, raring. Det dumma är att jag faktiskt redan misstänkt dig som puppeteer bakom Landhajen (du har redan lyckats lura mig (ihop med mogge, förvisso) med era gamla crossdressing-bluffsidoanvändaralias (vad de nu hette), du har stor erfarenhet av extraanvändare, du har redan visat prov på stor forumitkunskap, du känner mig och har samma humor som jag, så det skulle kännas helt logiskt om du startade en användare som bara svarade på mina inlägg och gjorde det med helt muppas inlägg) så nu är du under min lupp. Under my loopy lupp like shit.

Och du har alldeles rätt:

vi vet alla att han kan ta det.
Jag förtjänar det rentutav. Till och med i min klass så säger de att jag är odrägligt självbelåten. Och de känner mig inte alls lika väl som ni gör...

Jag är bäst.
 

Feliath

Swashbuckler
Joined
28 Nov 2000
Messages
1,905
Right, yes

Okej, något kufigt Rising kunde gilla:

Först tänker jag föreslå novellsamlingssamlingsvolymen Time and the Gods av Dunsany, inte så mycket för att det är din sorts bok som för att jag gillar den som fan och gärna vill förtrycka dig till att konformera med mig. So feel free to ignore this tip. En riktig anledning kunde kanske vara att Dunsany faktiskt är en av fantasyns urfäder, och att det är fantasy av den sorten där man faktiskt aldrig vet om hjälten kommer att överleva ens en gång, much less win in any way.

Nästa förslag är De Quincys Confessions of an Opium-Eater, för den handlar om hur De Quincy knarkar och för anteckningar, basically. En viktoriansk Hunter S. Thompson, eller något. Nördigt som fan, för vem mer läser sådant?

Vidare är Gormenghast-sviten av Mervyn Peake IMO ytterligt tungläst ibland, men å andra sidan kan man märka hur han blir progressivt mer galen i den tredje boken. Alla böckerna är fullständigt kryckiga och åtföljs av ett fåtal mycket egensinniga tuschteckningar gjorda av författaren. De två första handlar om livet i det ofantliga slottet Gormenghast, och den tredje handlar om den yttre världen, vilken är lika vriden den. Gotisk Lewis Carroll? I guess.
Det finns massor av utgåvor, men köp samlingsvolymen med Jonathan Rhys-Meyers som Steerpike på, för det omslaget är ballast och dessutom ser han ut lite som du fast med bredare kran.

Gene Wolfes Book of the New Sun är en av mina favoritböcker, och han springer cirklar runt Gaiman i fråga om berättarteknik så som du verkar definiera den (flyhänta planteringar etc.). Faktiskt fantastisk fantasy; vem kunde ha anat? Även här är Fantays Masterworks-utgåvan optimal i min mening, men det beror på omslagsbilden igen, so whatever.

Jag saknar förmåga att adekvat uttrycka min egen förtjusning inför alla de här böckerna, så det är tur att den är totalt meningslös för dig.


Och om du vill ha något ännu konstigare, hojta till i Vrålan så ska vi snacka om Hypnerotomachia Poliphili.


/Feliath — tycker egentligen att allt riktigt nörderi involverar böcker med titlar på latin, eller möjligen klassisk grekiska
 

Saxifrage

Hero
Joined
7 May 2003
Messages
1,561
Location
Stockholm
Re: Nu tänker jag berätta om några böcker jag läst

The Game av Neil Strauss

Öh, alltså... är inte The Game en bok om raggning? Och är det inte den som fått en massa finniga nördar att optimstiskt tro att man kan ersätta sådant som pengar, muskler, stor kuk och fördelaktigt yttre med god raggteknik? Dream on, suckaz...

Fast... du sa kanske bara att det var en bra bok, och att man inte nödvändigtvis, öh, möö, äh... ok, jag ska läsa den vid tillfälle.

Nördboktips då? Tja, boken om "Spermaharen" är rätt hysterisk, men det kanske inte handlar om nördar... "Svår" SF har avhandlats i massor av trådar, så det är väl bara att söka loss. "Om Kriget" är en rätt tung volym om man diggar militär filosofi (ger nördpoäng). "Seven Seasons of Buffy" är också en överseriös analyserande antologi av diverse Buffy-diggare.

Videospelet med Ren & Stimpy var förresten en rätt bra metafor även för att beskriva det som folk brukar bespotta som "studenthumor". Tex. Monthy Python och Galenskaparna är bra på äkta studentikos humor, en blandning av lite överakademiska referenser och allmänt trams. Tyvärr tror 95% av landets studenter att det går att emulera John Cleese bara genom att dricka bärs och stava saker med q och ph, och så blir det Tore Kullgrens vitsar av det (eller ett R&S-videospel). Jäklar, det var en pricksäker allegori.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: Nu tänker jag berätta om några böcker jag läst

är inte The Game en bok om raggning?
Yeah? Var jag oklar på den punkten?

är det inte den som fått en massa finniga nördar att optimstiskt tro att man kan ersätta sådant som pengar, muskler, stor kuk och fördelaktigt yttre med god raggteknik?
Strauss själv medger att mycket hänger på medfödd talang, men alla som ser honom säger att han ser medelmåttig ut, och han var själv helt töntig och totalt framgångslös med tjejer innan han började komma in i the game. Mystery är karismatisk, men knappast snygg. Ross beskrivs på sin höjd som enigmatisk, men till och med Style medger att Ross är totalt ocool och på många sätt patetisk (han låtsas vara en hund och låtsas sniffa Carmen Electras häck på en fest - bara en sån sak). Tyler Durden beskrivs som extremt nördig, sjukligt blek och full av neuroser och problem med sin självbild. Ändå så slutar det med att dessa (och många andra) tröttnar på fullclosures (att få ligga med ens ragg) och istället söker efter threesomeclosures (där de försöker få till trekanter). Strauss själv får till ett par sådana, även om enbart en blir någorlunda porrig.

Tyler Durden (som kanske är den största mesen av de någorlunda framgångsrika PUA (=pick up artists) utvecklar AMOGging (en teknik för att slå ut AMOGs (=Alpha Males Of the Group) med stor effektivitet. Den här killen har blivit mobbad av jocks i hela sitt liv, och med hämndbegäret som bränsle utvecklar han fantastiska principer för att förlöjliga dem på klubbar och sno deras flickvänner. Tyler använder en del av deras trick mot dem själva (som att armbåga dem i magen (på skoj, men ändå så att de tappar luften/fotfästet)) men tar också till sin egen snabbtänkthet (som om någon visar tecken på att vilja göra upp med dig; gör det till en tävling i många grenar; såsom armbrytning, armhävning med en hand, osv. Alla vet att du kommer förlora om tävlingen genomförs, men det kommer den inte, för vad du gör är att få AlfaHanens ansträngningar att framstå som långsökta och desperata. Du skall alltid sträva efter att få din motståndare att framstå som om han försöker för mycket. Använd dessutom gärna flickornas egna teckenspråk med dem; såsom att ge dem blicken "vilket kräk, vi går till ett annat ställe" (som du (som PUA) säkert sett hundratals gånger och kan imitera till perfektion) - vilket ökar samvaron mellan dig och tjejerna och bryter ned barriärerna mellan er. Och om de kommer upp till ditt ansikte och verkligen börjar mucka; säg ingenting. Håll dig bara cool; nästan varje tänkbar ansträngning i det här läget är ett misslyckande.)

Det här är billiga trick i boken, men jag tycker de ser bra ut, och med Tyler Durdens råd i allmänhet (skaffa många raggningsförsök; om femtio tjejer nobbar dig så har du sluppit femtio anledningar att vara rädd eller nervös för att prata med främmande tjejer; tag dessutom chanser i allmänhet; försök få hemlösa att ge dig tio kronor, ramla in i främmande par med din kundvagn i matvarubutiken och prata dig sedan ut ur situationen; osv.) så kan jag mycket väl förstå att han (och andra nördar) med tiden kom att skaffa sig det självförtroende och de rutiner som många vnaliga killar saknar. Ett par tjejer hittade till och med till communitisarna via sina brorsor och menade att deras vanliga pojkvänner var trevliga och så, men de var ändå tråkiga. Ingen av dem kunde vara Cocky Funny på det sätt som David DeAngelo och Zan undervisade om...

Alltså, läs den. Seriously. Jag har bättre självförtroende nu, bara efter att ha läst boken. En gång började en tjej snuskprata med mig om oralsex, out of the blue, och jag tyckte då att jag svarade klokt genom att vara helt allvarlig och stonecold och berätta att jag tyckte bättre om förspelet än om resten. Big mistake. Nu vet jag att den tjejen bara gav mig ett shit test; och det går inte att svara på ett sådant: Blir man nervös och undviker frågan så förlorar man, och samma sak om man börjar snuska sig själv och tar hennes initiativ som en invit. Jag skulle ha tagit initiativet igen istället, och undvikit att svara direkt på hennes fråga, men gett henne ett statement och återtagit the frame.

The game är verkligen en lärorik bok. ...och rolig. (jag vill lägga fokus på roligheten. Jag läste den nämligen inte som en självhjälpbok - jag bara skrattade och hade roligt åt boken)

boken om "Spermaharen" är rätt hysterisk
Yeah, den har jag faktiskt. Synd att inte "runka av Tolkien" är med (jag var en av ytterst få (?) som faktiskt klarade det spelet och fick Tokien att sperma. Det handlade mycket om att inte tända doftljusen förrän han var på väg att komma, om jag minns det rätt, och så skulle man vara tålmodig med fjädern), men annars så håller jag med om nördhumorkvaliteterna.

Tyvärr tror 95% av landets studenter att det går att emulera John Cleese bara genom att dricka bärs och stava saker med q och ph
Gör studenter verkligen det? Alltså, stava saker så där? Jag kanske har missförstått genialiteten bakom landhajens andra inlägg på forumet.
 

Dewil

Skrivbordsgeneral
Joined
30 Jun 2000
Messages
1,769
Location
Nett-ruh-bi
Re: Nu tänker jag berätta om några böcker jag läst

Gör studenter verkligen det? Alltså, stava saker så där? Jag kanske har missförstått genialiteten bakom landhajens andra inlägg på forumet.
Det phöreqommer i vissa sammanhang.

Att 95 % av studenterna tror att man blir John Cleese när man är full kan jämföras med att 95 % av rollspelarna tror att man blir JRR Tolkien när man ätit köttbullar.

Dewil
 

Organ

Out of time, out of mind
Joined
6 Jun 2001
Messages
5,637
Location
En mälarö
Re: Eller: så här [länk]

Intressant att du själv gav dig rollen som hunken. Personligen tyckte jag att den andre snubben var mer lik dig. Typ Johan Rising om sisådär 20 år, i lite för trång kostym och nyss avvisad från dansrestaurangen Alladin.

/Anders
 

Saxifrage

Hero
Joined
7 May 2003
Messages
1,561
Location
Stockholm
Re: Nu tänker jag berätta om några böcker jag läst

Gör studenter verkligen det? Alltså, stava saker så där?

Defekerar björnar bland träden?

Jisses gosse, du pissar på studenter och har inte ens utsatts för något så banalt som "humoristisk" stavning... om du tror att Tore Kullgren är det värsta som kan komma ur studentkretsar så är du lyckligt inlindad i kulturell fetvadd... :gremgrin:
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Nu ska jag berätta om en film.

Grizzly Man.

Grizzly Man är en nördfilm så till vida att den handlar om en man som flydde verkligheten, och hur det funkar att vara en Druid i verkligheten. Den helt perfekt för alla druidfixerade nördar utan självdistans.

Och den är jävligt het. Det finns ett oväntat djup i skildringen av grizzly, man och gränsen mellan dessa. Ett jävligt bra verk. http://www.exterus.se/?p=24
Nu har jag köpt The Game, så du får allt kolla upp den här. Annars släpper jag de andra Bollywoodfilmerna om dig offentliga. Här är lite mer lockbete: http://www.grizzlymanmovie.com/grizzly.html

Äh, vafan. Jag släpper de offentliga ändå!
http://www.grapheine.com/bombaytv/v2/play.php?id=4438
http://www.grapheine.com/bombaytv/v2/play.php?id=4505
 
Top