Rising
Vila i frid
(Ja. Ni har säkert redan förstått att den här tråden knappast är någon diskussionsstartare. Den är säkert inte ens läsvärd. Ni får skylla er själva)
Först: Jag har väldiga problem med nördböcker. De är lite som... som... som konsolspelet Ren & Stimpy. Jag läste en recension om det spelet (för typ tio år sedan eller något, oj vad åren går) där poängen var denna: Det bra med TV-serien Ren & Stimpy var att man aldrig visste vad som skulle hända härnäst, men i spelet så var allt schemalagt enligt formulär 1A - det fanns till och med en vattenbana (vilket var så fantasilöst på den här tiden att Computer and VideoGames använde det som standardtest för att avgöra om ett platformsspel sög). Just så är det med mycket av nördkulturen; den resigneras ofta och blir med tiden mer konformistisk än de vanliga fårskallarnas böcker och filmer.
Nördsubkulturen är alltså som TV-serien Ren & Stimpy, men alla dessa fantasybokserier och andra nördfällor (jämför med "turistfällor") är däremot som Ren & Stimpy; TV-spelet.
Men det finns pärlor bland svinen:
Anansi Boys av Neil Gaiman
Innan jag läste Anansi Boys så hade jag bara läst en annan bok av Gaiman; American Gods. Om man som jag älskar Gaimans serier så blir man gruvligt besviken på American Gods; Den känns som om en dålig författare försökt skriva en bok på "Gaiman-vis".
Det som kännetecknar Gaimans seriemanus är till stor del ekonomin i hans berättande; att varje liten replik och serieruta visar något som är viktigt för handlingen, och att Gaiman har så stenhård koll på vad det är han egentligen vill säga så att inte berättelsen drar ut på några irrelevanta villovägar. Men American Gods befann sig i stort sett off bounds hela tiden; intrigen försökte han knyta ihop på ett så taffligt sätt att det blev parodiskt, och de allra flesta karaktärerna var platta och fullständigt ointressanta.
Men inte alla. En karaktär jag omedelbart blev förälskad i var spindelguden Anansi, som, även om han spelade en liten biroll i American Gods, fick nöjet att använda sig av all Gaimans berättarglädje och -teknik för att etablera sig och sina anslående särdrag. Därför hoppade mitt hjärta till när jag såg att Gaimans senaste bok hette just "Anansi Boys".
Och i den här boken går allt rätt som gick fel i American Gods; Gaiman är återigen strikt och fokuserad i sitt berättande, och han lägger ut sina planteringar så elegant att man nästan vill applådera rakt ut i luften när han senare - helt utan att jag såg det komma - återvände till dessa planteringar för att knyta ihop trådarna i sin berättelse. Det är berättarteknik på väldigt, väldigt hög nivå, men också lekande lätt utan teatrala eller pretentiösa utsvävningar: Gaiman får det svåra att verka väldigt lätt och naturligt. Människo- (och guda-)porträtten är också så som de ska vara; enkla och gripande att relatera till. Huvudpersonen Charlie är allt som Shadow inte var, och där man bara undrade vad Shadows zombieflickvän egentligen tillförde för något i historien så har man det inte det minsta problem att förstå vad Charlie's trolovade Rosie har i historien att göra - man gillar henne ur Charlies synvinkel, känner för henne ur hennes eget perspektiv och ser helt klart vilken roll hon spelar i historien i stort ur en berättelsemässig angreppsvinkel.
Anansi Boys (nej, jag tänker inte ens berätta vad den handlar om) är något så enkelt som en både underfundig och lite skrämmande historia som man känner sig genuint belönad av att få ha läst. Den är enkel och slagkraftig som en gammal folksaga, men precis som Anansi själv säger; en historia kan broderas ut hur lång som helst, egentligen; allt handlar om detaljerna.
Gaiman har skrivit en historia som inte ens Anansi själv skulle skämmas för.
(Tyvärr förstår man kanske boken bättre om man först bekantat sig med Mr.Nancy genom American Gods, vilket är dess enda och stora nackdel)
The Game av Neil Strauss
Det här är ingen traditionell nördbok, men den borde vara det. För vanliga nördböcker handlar oftast om barbarer och coola rymdsmugglare, och väldigt sällan om nördarna själva.
The Game är en bok om Pick Up Artist-subkulturen; alltså om skrivbordsjockeys och tjugofemåriga oskulder som samlas på ljusskygga communities och dyra workshops för att av mästare lära sig den svåraste konsten av dem alla; att förföra främmande och vackra kvinnor. Låter det som en bok om bondfångeri? Nejdå, för de här tricken fungerar verkligen, och några av nördarna börjar snart att bada i brudar.
Neil Strauss (Yeah, samma Strauss som skrivit böcker om Mötley Crue, Marilyn Manson och (min favvo av dessa tre) Jenna Jameson) låter sig absorberas av denna kultur, som den skygga och tafatta nörd han är, under aliaset Style.
Snabbt blir han lärjunge till en illusionist med aliaset Mystery och lär sig dennes trix; ta inte kontakt med kvinnor från bakom deras ryggar, leverera inte raggningsrepliker, negligera målet genom att vända sig till hennes manliga vänner (eller mindre vackra väninnor) och nedvärdera målet med humoristisk ton, isolera målet innan du tar förförelsen till nästa nivå, låt wingmen ta hand om cockblockers, ge dig själv en tidsgräns genom att exempelvis säga "okej, men jag kan bara prata med dig i ett par minuter, för sedan ska jag och mina vänner dra till ett annat ställe" så att hon inte behöver vara rädd för att bli fast med dig om hon inte skulle gilla dig, och många, mänga fler. Samt Mysterys förkärlek för illusionstrick och annat "chick crack" (=saker som tjejer gillar och killar tycker är poänglösa; såsom astrologi, spådomskonst och olika former av hobbypsykologiska tester) som man tränar in och utför med maskinell rutin.
Men Neil nöjer sig inte med Mysterys kunskaper, utan söker sig också till alla andra auktoriteter på området. Ross (som Tom Cruise's karaktär i Magnolia är baserad på) använder en typ av hypnos, DeAngelo har en teknik som kallas "Cocky Funny" och Juggler är något så vanligt som en god konversationalist. Alla har de massor, massor, massor av tricks att bjuda på, och jag kan helt ärligt säga att du inte behöver vara lika kass på att ragga som jag för att lära dig något (Själv fick jag ett par bra förklaringar till varför några av mina tafatta raggningsförsök i det förgågna egentligen misslyckades). Själv tycker jag kanske att inövade öppningsrepliker i stil med "du, jag och mina vänner har en fråga som behöver ett kvinnligt perspektiv; vilka är de största lögnarna; män eller kvinnor?" ihop med hypnos och spådomsrutiner är lite väl cheesy (samt att de förmodligen funkar bättre på Los Angeles-bimbos än den sortens tjejer som jag vill stöta på), men i vilket fall som helst är det fullkomligt hysterisk läsnöje.
Det fascinerande med boken är just att killarna är töntar (de använder exempelvis helt galet nördiga akronymer och facktermer åt alla deras tekniker och begrepp - och när man läser boken får man finna sig att lära sig vad PAIMAI, Shit Test, PUA, Wing och LMR är för något) och hur uppslukade de blir av sina framgångar. Några kommer från väldigt trasiga bakgrunder, några bryter ihop och väljer sedan att fylla tomrummen i sina liv med religion istället, några blir misogyna och känslokalla manipulatörer, och några, som Neil själv, hittar kärleken och lägger livet som kvinnotjusare bakom sig. På vägen dit hyr de ett stort hus i Hollywood (dit Courtney Love flyttar), Papa får Paris Hiltons nummer, Neil blir vald till den största pick up artisten två år i följd, intriger utspelas, och en galen resa genom ryssland utspelas inför våra förstummande ögon.
Det är bara för mycket, allting, och Strauss är en lysande författare. Den här måste alla nördar läsa. En solklar nördbok, fastän den inte säljs på S/F-bokhandeln. Bli alltså inte förskräckta av att det är en trendig bok och att den toppat försäljningslistor. Man måste inte vara indie för att vara nörd.
Helmet of Horror av Victor Pelevin
Jag sade att jag skulle berätta om "några" böcker, så jag tar väl en till då: Helmet of Horror är en bok i den där "Myth"-serien, där gamla myter omtolkas av några av nutidens intressantaste författare. Den ryske Pelevin är en författare jag hört mycket om, han lär vara en sorts blandning mellan Nabokov och Kafka, och det på syra, så jag var mycket förväntansfull på vad det egentligen var för en gök.
Helmet of Horror behandlar Minotaurmyten, om Penelope och labyrinten. Pelevin gör detta genom att skriva en bok som börjar ungefär som filmen "The Cube"; ett par olika människor vaknar upp i varsitt rum. Men där personerna i The Cube träffade varandra, så kan karaktärerna i Helmet of Horror bara kommunicera med varandra via en sorts chatprogram i en dator. Och allt i boken skrivs som om vi hade läst utskrifter från forumets loggar. Ett ganska djärvt grepp!
Det är en djäkligt klurig bok. Ofta gör den utsvävningar som kan anklagas för att vara arty farty, pretto eller bara flummiga. Jag tror dock att de är menade som suggestiva och surrealistiska, och även om jag gillar greppet i grund och botten, så kan det ändå bli tradigt att läsa.
Den huvudsakliga behållningen av boken är utan tvekan formexperimentet i sig. Särskilt imponerande är det att Pelevin lyckas hålla spänningen i gång även när personerna rör sig bort från sina datorer och undersöker labyrinten de befinner sig i, eller att han till och med lyckas få till en sorts romans mellan två av användarna. Men det finns andra delar också. Boken är småputtrigt hobbypsykologisk på ungefär samma sätt som I Huvudet på John Malkovich; vi får ta del av en hel del småfunderingar över vilka vi egentligen är, om Minotaurus' roll i mytologin, och i vilken utsträckning vi kan lita på några vi inte ser (och på våra egna sinnen; en stor del av boken handlar om hur man kan påverka folks val i en virtuell verklighet - vilket faktiskt är tillämpbart även när man spelleder och av en eller annan anledning behöver rälsa vissa skeenden), och allt sköljs ner med stora doser popkulturella referenser (allt från Darth Vader och Star Wars till windowsskärmsläckaren med labyrinten och musen) och en väldigt skruvad humor.
Just humorn blev jag rätt imponerad av. Hade inte Victor Pelevin varit ryss så hade jag trott att han var britt. Men det är en annorlunda och lite svartare form av skruvad humor. Jag tyckte boken överlag var sådär, men jag blev assugen på att läsa Victor's andra böcker. Och några av dessa sägs åtminstone till ytan likna mer urtypiska SF-berättelser. Så det är en sorts nördkultur som borde passa mig väldigt bra. Det låter ju som om dessa böcker borde kunna kvalificera till det jag pratade om i början; att de är som TV-serien Ren & Stimpy och inte som konsolspelet.
---
Har ni några nördbokstips att ge mig; som inte är av det gamla vanliga tramset (sentimental fantasy eller studentikos SF)? Som inte är så enkla och lättillgängliga? (Det vore exempelvis trist om ni rekommenderade Pratchett eller Asimov)
Först: Jag har väldiga problem med nördböcker. De är lite som... som... som konsolspelet Ren & Stimpy. Jag läste en recension om det spelet (för typ tio år sedan eller något, oj vad åren går) där poängen var denna: Det bra med TV-serien Ren & Stimpy var att man aldrig visste vad som skulle hända härnäst, men i spelet så var allt schemalagt enligt formulär 1A - det fanns till och med en vattenbana (vilket var så fantasilöst på den här tiden att Computer and VideoGames använde det som standardtest för att avgöra om ett platformsspel sög). Just så är det med mycket av nördkulturen; den resigneras ofta och blir med tiden mer konformistisk än de vanliga fårskallarnas böcker och filmer.
Nördsubkulturen är alltså som TV-serien Ren & Stimpy, men alla dessa fantasybokserier och andra nördfällor (jämför med "turistfällor") är däremot som Ren & Stimpy; TV-spelet.
Men det finns pärlor bland svinen:
Anansi Boys av Neil Gaiman
Innan jag läste Anansi Boys så hade jag bara läst en annan bok av Gaiman; American Gods. Om man som jag älskar Gaimans serier så blir man gruvligt besviken på American Gods; Den känns som om en dålig författare försökt skriva en bok på "Gaiman-vis".
Det som kännetecknar Gaimans seriemanus är till stor del ekonomin i hans berättande; att varje liten replik och serieruta visar något som är viktigt för handlingen, och att Gaiman har så stenhård koll på vad det är han egentligen vill säga så att inte berättelsen drar ut på några irrelevanta villovägar. Men American Gods befann sig i stort sett off bounds hela tiden; intrigen försökte han knyta ihop på ett så taffligt sätt att det blev parodiskt, och de allra flesta karaktärerna var platta och fullständigt ointressanta.
Men inte alla. En karaktär jag omedelbart blev förälskad i var spindelguden Anansi, som, även om han spelade en liten biroll i American Gods, fick nöjet att använda sig av all Gaimans berättarglädje och -teknik för att etablera sig och sina anslående särdrag. Därför hoppade mitt hjärta till när jag såg att Gaimans senaste bok hette just "Anansi Boys".
Och i den här boken går allt rätt som gick fel i American Gods; Gaiman är återigen strikt och fokuserad i sitt berättande, och han lägger ut sina planteringar så elegant att man nästan vill applådera rakt ut i luften när han senare - helt utan att jag såg det komma - återvände till dessa planteringar för att knyta ihop trådarna i sin berättelse. Det är berättarteknik på väldigt, väldigt hög nivå, men också lekande lätt utan teatrala eller pretentiösa utsvävningar: Gaiman får det svåra att verka väldigt lätt och naturligt. Människo- (och guda-)porträtten är också så som de ska vara; enkla och gripande att relatera till. Huvudpersonen Charlie är allt som Shadow inte var, och där man bara undrade vad Shadows zombieflickvän egentligen tillförde för något i historien så har man det inte det minsta problem att förstå vad Charlie's trolovade Rosie har i historien att göra - man gillar henne ur Charlies synvinkel, känner för henne ur hennes eget perspektiv och ser helt klart vilken roll hon spelar i historien i stort ur en berättelsemässig angreppsvinkel.
Anansi Boys (nej, jag tänker inte ens berätta vad den handlar om) är något så enkelt som en både underfundig och lite skrämmande historia som man känner sig genuint belönad av att få ha läst. Den är enkel och slagkraftig som en gammal folksaga, men precis som Anansi själv säger; en historia kan broderas ut hur lång som helst, egentligen; allt handlar om detaljerna.
Gaiman har skrivit en historia som inte ens Anansi själv skulle skämmas för.
(Tyvärr förstår man kanske boken bättre om man först bekantat sig med Mr.Nancy genom American Gods, vilket är dess enda och stora nackdel)
The Game av Neil Strauss
Det här är ingen traditionell nördbok, men den borde vara det. För vanliga nördböcker handlar oftast om barbarer och coola rymdsmugglare, och väldigt sällan om nördarna själva.
The Game är en bok om Pick Up Artist-subkulturen; alltså om skrivbordsjockeys och tjugofemåriga oskulder som samlas på ljusskygga communities och dyra workshops för att av mästare lära sig den svåraste konsten av dem alla; att förföra främmande och vackra kvinnor. Låter det som en bok om bondfångeri? Nejdå, för de här tricken fungerar verkligen, och några av nördarna börjar snart att bada i brudar.
Neil Strauss (Yeah, samma Strauss som skrivit böcker om Mötley Crue, Marilyn Manson och (min favvo av dessa tre) Jenna Jameson) låter sig absorberas av denna kultur, som den skygga och tafatta nörd han är, under aliaset Style.
Snabbt blir han lärjunge till en illusionist med aliaset Mystery och lär sig dennes trix; ta inte kontakt med kvinnor från bakom deras ryggar, leverera inte raggningsrepliker, negligera målet genom att vända sig till hennes manliga vänner (eller mindre vackra väninnor) och nedvärdera målet med humoristisk ton, isolera målet innan du tar förförelsen till nästa nivå, låt wingmen ta hand om cockblockers, ge dig själv en tidsgräns genom att exempelvis säga "okej, men jag kan bara prata med dig i ett par minuter, för sedan ska jag och mina vänner dra till ett annat ställe" så att hon inte behöver vara rädd för att bli fast med dig om hon inte skulle gilla dig, och många, mänga fler. Samt Mysterys förkärlek för illusionstrick och annat "chick crack" (=saker som tjejer gillar och killar tycker är poänglösa; såsom astrologi, spådomskonst och olika former av hobbypsykologiska tester) som man tränar in och utför med maskinell rutin.
Men Neil nöjer sig inte med Mysterys kunskaper, utan söker sig också till alla andra auktoriteter på området. Ross (som Tom Cruise's karaktär i Magnolia är baserad på) använder en typ av hypnos, DeAngelo har en teknik som kallas "Cocky Funny" och Juggler är något så vanligt som en god konversationalist. Alla har de massor, massor, massor av tricks att bjuda på, och jag kan helt ärligt säga att du inte behöver vara lika kass på att ragga som jag för att lära dig något (Själv fick jag ett par bra förklaringar till varför några av mina tafatta raggningsförsök i det förgågna egentligen misslyckades). Själv tycker jag kanske att inövade öppningsrepliker i stil med "du, jag och mina vänner har en fråga som behöver ett kvinnligt perspektiv; vilka är de största lögnarna; män eller kvinnor?" ihop med hypnos och spådomsrutiner är lite väl cheesy (samt att de förmodligen funkar bättre på Los Angeles-bimbos än den sortens tjejer som jag vill stöta på), men i vilket fall som helst är det fullkomligt hysterisk läsnöje.
Det fascinerande med boken är just att killarna är töntar (de använder exempelvis helt galet nördiga akronymer och facktermer åt alla deras tekniker och begrepp - och när man läser boken får man finna sig att lära sig vad PAIMAI, Shit Test, PUA, Wing och LMR är för något) och hur uppslukade de blir av sina framgångar. Några kommer från väldigt trasiga bakgrunder, några bryter ihop och väljer sedan att fylla tomrummen i sina liv med religion istället, några blir misogyna och känslokalla manipulatörer, och några, som Neil själv, hittar kärleken och lägger livet som kvinnotjusare bakom sig. På vägen dit hyr de ett stort hus i Hollywood (dit Courtney Love flyttar), Papa får Paris Hiltons nummer, Neil blir vald till den största pick up artisten två år i följd, intriger utspelas, och en galen resa genom ryssland utspelas inför våra förstummande ögon.
Det är bara för mycket, allting, och Strauss är en lysande författare. Den här måste alla nördar läsa. En solklar nördbok, fastän den inte säljs på S/F-bokhandeln. Bli alltså inte förskräckta av att det är en trendig bok och att den toppat försäljningslistor. Man måste inte vara indie för att vara nörd.
Helmet of Horror av Victor Pelevin
Jag sade att jag skulle berätta om "några" böcker, så jag tar väl en till då: Helmet of Horror är en bok i den där "Myth"-serien, där gamla myter omtolkas av några av nutidens intressantaste författare. Den ryske Pelevin är en författare jag hört mycket om, han lär vara en sorts blandning mellan Nabokov och Kafka, och det på syra, så jag var mycket förväntansfull på vad det egentligen var för en gök.
Helmet of Horror behandlar Minotaurmyten, om Penelope och labyrinten. Pelevin gör detta genom att skriva en bok som börjar ungefär som filmen "The Cube"; ett par olika människor vaknar upp i varsitt rum. Men där personerna i The Cube träffade varandra, så kan karaktärerna i Helmet of Horror bara kommunicera med varandra via en sorts chatprogram i en dator. Och allt i boken skrivs som om vi hade läst utskrifter från forumets loggar. Ett ganska djärvt grepp!
Det är en djäkligt klurig bok. Ofta gör den utsvävningar som kan anklagas för att vara arty farty, pretto eller bara flummiga. Jag tror dock att de är menade som suggestiva och surrealistiska, och även om jag gillar greppet i grund och botten, så kan det ändå bli tradigt att läsa.
Den huvudsakliga behållningen av boken är utan tvekan formexperimentet i sig. Särskilt imponerande är det att Pelevin lyckas hålla spänningen i gång även när personerna rör sig bort från sina datorer och undersöker labyrinten de befinner sig i, eller att han till och med lyckas få till en sorts romans mellan två av användarna. Men det finns andra delar också. Boken är småputtrigt hobbypsykologisk på ungefär samma sätt som I Huvudet på John Malkovich; vi får ta del av en hel del småfunderingar över vilka vi egentligen är, om Minotaurus' roll i mytologin, och i vilken utsträckning vi kan lita på några vi inte ser (och på våra egna sinnen; en stor del av boken handlar om hur man kan påverka folks val i en virtuell verklighet - vilket faktiskt är tillämpbart även när man spelleder och av en eller annan anledning behöver rälsa vissa skeenden), och allt sköljs ner med stora doser popkulturella referenser (allt från Darth Vader och Star Wars till windowsskärmsläckaren med labyrinten och musen) och en väldigt skruvad humor.
Just humorn blev jag rätt imponerad av. Hade inte Victor Pelevin varit ryss så hade jag trott att han var britt. Men det är en annorlunda och lite svartare form av skruvad humor. Jag tyckte boken överlag var sådär, men jag blev assugen på att läsa Victor's andra böcker. Och några av dessa sägs åtminstone till ytan likna mer urtypiska SF-berättelser. Så det är en sorts nördkultur som borde passa mig väldigt bra. Det låter ju som om dessa böcker borde kunna kvalificera till det jag pratade om i början; att de är som TV-serien Ren & Stimpy och inte som konsolspelet.
---
Har ni några nördbokstips att ge mig; som inte är av det gamla vanliga tramset (sentimental fantasy eller studentikos SF)? Som inte är så enkla och lättillgängliga? (Det vore exempelvis trist om ni rekommenderade Pratchett eller Asimov)
