Nekromanti [Null State] - Spelexempel

[krank]

En ball grej jag har ett minne av fanns i Mutant Chronicles var att man förklarade vad rollspel var - och sedan visade man det. Det var snillrikt och så enkelt att jag undrat varför så få andra tycks göra så.

Först en kort text; en fiktiv mininovell eller kanske bara en scen i spelets värld.

Sedan; ett "manus" eller kanske snarare en transkribering av hur det funkade att rollspela samma scen. Tärningsslag och så, och vem som säger vad, hur spelledaren frågar saker, etc.

Så; jag tänkte försöka mig på något liknande. På bussen upp från Nynäshamn misshandlade jag språket på följande sätt:

Spoiler

Bullet och Sherloque kastade sig in i rummet. Två dörrar förutom den de kom in genom. En typisk säkerhetsdörr av metall, den andra en vanlig trädörr. Fyra skrivbord trängdes i mitten av rummet. Arkivskåp dominerade den vänstra väggen, trädörren och en smaklös tavla den högra.

- "Shit", fnös Bullet. "Tretton minuter kvar till apokalypsen, hela skiten går åt helvete. Vad gör vi?"
- "Du tar säk-dörren så hackar jag skrivborden. Måste finnas något om hur man stoppar skiten nånstans."

Sherloque började rota igenom lådorna. Papper spreds snabbt ut över golvet, ett kaos av byråkrati och forskning. Bullet kisade mot dörrens lås.

- "Ser knivigt ut. Ser ut att bli råstyrka"
- "Inte som att vi har tid med finlir. Do your thing. Det är inte för din heroin chic-kropp du är med på det här, vettu."
- "Var det där ett skämt om min vikt? Käften, din lilla sticka."

Hon såg sig om efter något att bända med, hittade ett långt stålrör - troligen en del av det trasiga ventilationssystemet - och började bända upp dörren. Ett gnekande ljud sade henne att hon var på god väg. Bara ett par till bryt, och så lite direkt våld med lite ansats så skulle den nog ge med sig...

Plötsligt hittade Sherloque det han letat efter.

- "Satan. Vänta!"

Men det var för sent. Bullet brakade genom dörren och fortsatte in i det mörka rummet därinne. Först hördes ljud av slagsmål, av ben som knäcks och av metall mot huvudskålar. Lem som slets från lem. Sherloque lyckades få igen dörren innan vad det nu var därinne blivit klar med resterna av Bullet.

- "Operatör Svavel här, vad händer?"
- "Vi förlorade just Bullet. Har vi nån ersättare i närheten? Jag kan fan inte göra det här själv."
- "Jag tror vi har en, ge mig ett ögonblick..."

Det är ett ganska enkelt scenario: De kommer in i ett rum, undersöker det, öppnar en dörr, Bullet dör, ny rollperson kallas in.

(Om det här funkar tänkte jag dessutom låta Bullet-spelarens nya rollperson skapas som exempel i rollpersonsskaparkapitlet. Det är coolt med kontinuitet)


Så; vad tycker ni om min text? Framgår det vad det är för ena typer, och vilka kön de har? Borde jag beskriva striden mer i detalj? Fattar man vad som händer? Är språket fattigt och dåligt?

När jag är nöjd med texten så skriver jag dess motsvarighet, tänkte jag.

 

[solvebring]

Så; vad tycker ni om min text? Framgår det vad det är för ena typer, och vilka kön de har? Borde jag beskriva striden mer i detalj? Fattar man vad som händer? Är språket fattigt och dåligt?

Jag gillar den. Den är "skön". Det finns inga problem med att läsa eller förstå den. Förövrigt gillar jag deras ytterst talande namn, samt deras vardagligt slöformulerade men klämmiga dialog. Och nej, inte mer detaljer. Det skulle bara förstöra. Skriv oss inte på näsan och förstör inte det fina med att vi själva fyller i vad som händer Bullet. Om du skriver ned varenda detalj där kommer det att bli platt, intetsägande. Att få öppna beskrivningar som fantasin själv fyller i är det bästa. Språket är förövrigt lagom. Det är bra, krank, oroa dig inte och spela inte ut för mycket för då blir det bara högtravande goja istället. Tummen upp från mig iaf.

 

[Vimes]

Nu kommer jag låta sjukt neggig och bara peka på vad jag inte gillar. Jag gillar konceptet att presentera spelexempel tudelat som du tänker dig här, men tycker att denna mininovell är lite trött. Den behöver mer edge!

Det sagt så har du gjort kloka stilval i övrigt. Korta meningar, rapp dialog, ett minimum av utsvävningar.

Bullet och Sherloque kastade sig in i rummet. Två dörrar förutom den de kom in genom. En typisk säkerhetsdörr av metall, den andra en vanlig trädörr. Fyra skrivbord trängdes i mitten av rummet. Arkivskåp dominerade den vänstra väggen, trädörren och en smaklös tavla den högra.

Även om du här beskriver rummet får jag ingen känsla alls för det - vad är det för rum liksom? Jag förstår att du inte vill tynga din text med detaljer, men det här känns väldigt livlöst. Är det ett kontor? Vems kontor? Att etablera en sådan sak: typ att det är superhemliga dödsforskningsorganisationens kontor skulle ge mycket, tror jag. Sedan: tavlan - man vill ju veta vad den föreställer? Den är smaklös, men hur? Är det en oinspirerad hötorgsmålning eller är det en pornografisk målning? Detta skulle också levandegöra rummet - nu blir "smaklös tavla" bara en trött kliché.

Och sedan, huvudpersonerna "kastar" sig in i rummet. Genom en dörr som jag förstår det. Väldigt mycket fastfrusen metafor som man sett i hundratals sämre böcker tidigare. Jag förstår att du vill etablera stress och fart och action direkt, men i så fall tycker jag att de borde komma in i rummet på ett mer spektakulärt sätt, genom en ventilationstrumma, ett sprängt hål i väggen, osv.

Men det var för sent. Bullet brakade genom dörren och fortsatte in i det mörka rummet därinne. Först hördes ljud av slagsmål, av ben som knäcks och av metall mot huvudskålar. Lem som slets från lem. Sherloque lyckades få igen dörren innan vad det nu var därinne blivit klar med resterna av Bullet.

Jag tror det vore bra med en etablering vad det är Sherloque letar efter. Liksom att han letar efter var den dödshemliga superorganisationens självreplikerande amoklöpande biotechspindlar befinner sig i komplexet. Eller nått. En antydan om detta.

Det skulle skapa större tyngd i "Plötsligt hittade Sherloque det han letat efter." Som läsare vill man ju ofta veta vad som ska hända precis innan det händer. Spänningen ligger inte så mycket i att Bullet blir söndertrasad utan i upptäckten av att dödsspindlarna verkligen gömmer sig bakom dörren hon håller på att bända upp.

Annars gillar jag den rätt råa beskrivningen, förutom "slagsmål". Slagsmål känns jävligt "hej å hå, kasta några nävar omkring sig på krogen", inte som en strid på liv och död, direkt.

SLutligen: jag gillar namnen och leken med genus. Det är säkert något som vissa kan störa sig på, eftersom man känner sig lite lurad (undermedvetet tänkte jag ju spontant att könen var ombytta innan de definierades i texten), men det är ju inte något att bry sig om (eller rättare, det är en bra sak att folk får hajja till lite).

 

[Möller]

Tyvärr, jag gillar det inte krank.

Jag läser om två inkompetenta töntar som slår in dörrar och kastar papper omkring sig. Liksom, för mig är det inte Null State. Där ska man vara cool och kunnig.

Dessutom förstår jag mig inte riktigt på konceptet. Var är transkriberingen? Jag antar att den ska komma sen, och beskriva hur man spelar denhär scenen.

Problemet med det, som jag ser det, är att man får läsa en cool scen. Därefter följer en förklaring av hur scenen gick till att spela, vilket inte alls är så coolt.

Jag skulle försöka att från början faktiskt skriva hur man spelar. »Spelledaren: "Medan du rotar i byrålådorna hör du ben krossas från dörren Bullet tog sig igenom"«

 

[Cybot]

Tyvärr, jag gillar det inte krank.

Jag läser om två inkompetenta töntar som slår in dörrar och kastar papper omkring sig. Liksom, för mig är det inte Null State. Där ska man vara cool och kunnig.

Det beskriver dock en Null state spelomgång ganska bra.
Med 60 minuters tidspress så agerar rollpersonerna ofta på ett ganska hafsigt sätt.
Finess och en nollvisioner är något man kan ha råd med när det inte är 13 minuter kvar tills en potentiell domedag.

På SSKs spelomgång slutade det till exempel med att alla dog. Förutom Arvidos spelkaraktär som överlevde för att dö ett par dagar senare av radiakförgiftning.
Coolt och Kunnigt? heh...

 

[krank]

Dessutom förstår jag mig inte riktigt på konceptet. Var är transkriberingen? Jag antar att den ska komma sen, och beskriva hur man spelar denhär scenen.

Exakt.

Problemet med det, som jag ser det, är att man får läsa en cool scen. Därefter följer en förklaring av hur scenen gick till att spela, vilket inte alls är så coolt.

Jag skulle försöka att från början faktiskt skriva hur man spelar. »Spelledaren: "Medan du rotar i byrålådorna hör du ben krossas från dörren Bullet tog sig igenom"«

Då blir problemet att det inte blir så coolt; man får bara en instruktion. Man får ingen känsla för hur fiktionen känns, utan bara det klumpiga kring bordet. Det var det jag gillade med när MC gjorde det: Först visar man nåt coolt, sen visar man hur det som sker ring bordet faktiskt leder till detta coola.

Sedan har du en poäng i att de behöver framstå som coolare, mer kompetenta. De kommer aldrig att bli James Bond; Null State är ju uttalat om experterna som egentligen är vanliga människor. Det är inga superhjältar detta.

 

[krank]

Även om du här beskriver rummet får jag ingen känsla alls för det - vad är det för rum liksom? Jag förstår att du inte vill tynga din text med detaljer, men det här känns väldigt livlöst. Är det ett kontor? Vems kontor? Att etablera en sådan sak: typ att det är superhemliga dödsforskningsorganisationens kontor skulle ge mycket, tror jag. Sedan: tavlan - man vill ju veta vad den föreställer? Den är smaklös, men hur? Är det en oinspirerad hötorgsmålning eller är det en pornografisk målning? Detta skulle också levandegöra rummet - nu blir "smaklös tavla" bara en trött kliché.

Bra poänger. Innan jag började banta ner texten så var t.ex tavlan mer beskriven, som ganska "corporate-chic" eller nåt, men jag kom inte på hur jag ville fåfram det, och ville inte använda "chic" för mycket.

Jag funderar dock nu på om jag ska hamra fram lite Motivationals. Lagom populärkulturellt, kanske. Kan ge personlighet åt rummet.

Och sedan, huvudpersonerna "kastar" sig in i rummet. Genom en dörr som jag förstår det. Väldigt mycket fastfrusen metafor som man sett i hundratals sämre böcker tidigare. Jag förstår att du vill etablera stress och fart och action direkt, men i så fall tycker jag att de borde komma in i rummet på ett mer spektakulärt sätt, genom en ventilationstrumma, ett sprängt hål i väggen, osv.

Jättebra kommentar! Jag tyckte själv det var lite klyschigt, men det var bättre än "öppnade dörren och gick in" vilket var första utkastet. Jag ville ha lite mer dynamik. Men, jag ska fundera på andra sätt att hantera det.

Jag tror det vore bra med en etablering vad det är Sherloque letar efter. Liksom att han letar efter var den dödshemliga superorganisationens självreplikerande amoklöpande biotechspindlar befinner sig i komplexet. Eller nått. En antydan om detta.

Helt korrekt. Well spotted! Ska fixa.

 

[Möller]

Då blir problemet att det inte blir så coolt; man får bara en instruktion. Man får ingen känsla för hur fiktionen känns, utan bara det klumpiga kring bordet. Det var det jag gillade med när MC gjorde det: Först visar man nåt coolt, sen visar man hur det som sker ring bordet faktiskt leder till detta coola.

Ja, fast blir inte instruktionen cool kommer det aldrig kännas coolt. Såhär cool är en scen, men när du verkligen spelar det kommer det mer vara såhär töntigt.

Fast vi gillar kanske helt enkelt olika grejer här.

Sedan har du en poäng i att de behöver framstå som coolare, mer kompetenta. De kommer aldrig att bli James Bond; Null State är ju uttalat om experterna som egentligen är vanliga människor. Det är inga superhjältar detta.

Ja, jag vill ju inte ha några odödliga charmörer. Agenterna är ju vanligt folk, ömtåliga. De har specialiseringar, men hamnar de utanför dessa är de ganska vilsna. I spelexemplet får detta gärna framgå.

 

[krank]

Ja, fast blir inte instruktionen cool kommer det aldrig kännas coolt. Såhär cool är en scen, men när du verkligen spelar det kommer det mer vara såhär töntigt.

Frågan är: Tycker du att det känns töntigt när jag spelleder? Liksom, transkriberingen kommer inte att vara full av Monty Pythonskämt och prat om vems tur det är att beställa pizza direkt. Det kommer att vara en så vettig och intressant variant av "hur den här scenen spelades fram" som jag kan åstadkomma. Jag tror inte att det blir töntigt.

 

[Möller]

Frågan är: Tycker du att det känns töntigt när jag spelleder? Liksom, transkriberingen kommer inte att vara full av Monty Pythonskämt och prat om vems tur det är att beställa pizza direkt. Det kommer att vara en så vettig och intressant variant av "hur den här scenen spelades fram" som jag kan åstadkomma. Jag tror inte att det blir töntigt.

Nej, jag kommer jag tycker inte det är töntigt när du spelleder. Jag får väl vänta på resultatet av transkriberingen för att uttala mig om det blev töntigt.

Jag gillar dock fortfarande inte upplägget; jag tycker inte att den skönlitterära versionen av en scen tillför så jättemycket. Men så har jag ju inte läst MC.

 

[Vimes]

Jag funderar dock nu på om jag ska hamra fram lite Motivationals

Tummen upp!

 

[krank]

Jag gillar dock fortfarande inte upplägget; jag tycker inte att den skönlitterära versionen av en scen tillför så jättemycket.

Kanske är där vi skiljer oss åt? För mig är den skönlitterära delen, "det som händer i fiktionen", generellt det jag vill åt. Och då är det, för mig, klart att det tillför något att få en känsla för den typ av fiktion det är tänkt att man ska skapa tillsammans =)

 

[solvebring]

Jag vill inte alls hålla med om den kritik du fått. Speciellt vad det gäller idén i sig och att du inte berättar mer. Jag tycker sådana saker i rollspel är jättebra. Varför? Jo, för att det är tydligt och pedagogiskt. Jag tror en sådan sak förklarar så mycket mer för en nybörjare än vad det klassiska kapitlet "Vad är rollspel? -Tugg, tugg tugg" gör. Här får man det svart på vitt: "Så här ser kan scenariot se ut rent fiktivt och så här ser det ut bakom kulisserna, när den berättas". Det här är att spela rollspel.

Sedan vad det gäller det att du inte beskriver vems rum det är, minsta detalj av det osv. är mer positivt än negativt. För mycket detaljer skriver läsaren på näsan och ingenting lämnas åt fantasin. Sedan, när du går rakt fram - pang på - inget diktande, så får jag känslan av att vi dumpas ned mitt i en händelse, mitt i historien: Bang bom! Här är vi, vad gör vi? Go go go!
Fast, det bästa av allt med att du inte lommat iväg med närmare beskrivningar, hoper av adjektiv och adverb, är det att fokuset blir tydligt. Fokus ligger inte på att författa så väl som möjligt, fokuset ligger inte på skönlitterära valser. Fokus ligger på att pedagogiskt och enkelt påvisa vad rollspel är - hur det spelas och berättas, och det är precis det som är meningen. Om texten inte vore lika enkel (alltså därmed inte sagt att den är dålig, tvärtom) så trappas risken för missförstånd och sämre pedagogik upp. Kort och gott, enkelt och rakt är bra när det handlar om att förklara något. Exempel ska vara talande för det de förklarar, ingenting annat.

 

[krank]

Jag tror en sådan sak förklarar så mycket mer för en nybörjare än vad det klassiska kapitlet "Vad är rollspel? -Tugg, tugg tugg" gör. Här får man det svart på vitt: "Så här ser kan scenariot se ut rent fiktivt och så här ser det ut bakom kulisserna, när den berättas". Det här är att spela rollspel.

Jag håller med. Mutant Chronicles var mitt första rollspel, och den grejen gav mig så jävla mycket- liksom, WHAM, på två sidor fattade man PRECIS hur det funkade och tyckte att det var ascoolt. Det saknar jag i många spel. Man ville liksom spela den där balla scenen, man ville känna att man var en del av den där scenen - och man visste precis hur man skulle göra för att få den känslan.

Sen kan jag acceptera att jag kanske är en medioker författare, som mest lyckas förmedla känslan av jönssonligan som klampar runt i ett anonymtråkigt kontor, men principen hävdar jag är sund.

Sedan vad det gäller det att du inte beskriver vems rum det är, minsta detalj av det osv. är mer positivt än negativt. För mycket detaljer skriver läsaren på näsan och ingenting lämnas åt fantasin. Sedan, när du går rakt fram - pang på - inget diktande, så får jag känslan av att vi dumpas ned mitt i en händelse, mitt i historien: Bang bom! Här är vi, vad gör vi? Go go go!

Och just den där go-go-go-känslan är viktig och central för hur Null State funkar kring spelbordet, framför allt när man kör med tidspress. Fast; jag ska nog försöka antyda åtminstone vad det är för sorts rum (genom att referera motivational-posters och sånt) och dessutom stoppa in nåt om vad det är man letar efter - eller kanske mer vad Sherloque faktiskt hittar. Inget så specifikt som mördarspindlar eller så, utan mer:

Sherloque följde pappersspåret. Projekt X12 var avslutat, projekt X14 i planeringsfasen, X13 hade givit upphov till... och de hade låst in det i... Skit också.

- "Nej, vänta!"

Nåt sånt, fast typ inte sugigt.

 

[Nässe]

Tänkte säga ngt först om grejen med att presentera rollspel och det här spelet på det här sättet- jag gillar det som fasiken.

I första vampire gör det så att de hela tiden parallellt redovisar reglerna- inte bättre men ett alternativ.

I Oktoberlandet börjar det med en novell som plötsligt, mycket snyggt, övergår i rollspel- handlinge fortsätter alltså men plötsligt beskrivs allt som ett spelpass- också ett kul alternativ- särskilt om man upplever att det blir trist att läsa samma sak igen. Du kan då dessutom ha en mer "lugn" uppbyggande novell där du beskriver och ger känsla, sen när action kommer och reglerna måste komma upp på bordet så växlar du över till spel.

Du får dessutom den där tilt-effekten, raset blir mer dramatiskt när man tror sig gå ut på en stabil planka... Istället för action direkt.

Du skulle också kunna lägga till en inledning där de svettandes sitter utanför dörren, och bara på en mening eller två klargöra vad de ska göra- så man får ett sammanhang, så ett kaos av byråkrati och forskning och Plötsligt hittade Sherloque det han letat efter. inte bara blir ord man som läsare skummar över utan mening.

Rent generellt gillar jag verkligen texten- den har flöde och kraft, jag hoppar över ord för att få se vad som ska hända.

Håller med ngn som sa att man kan behöva en ledtråd till vad de pysslar med.

Finns lite ordval man kan hacka på, som ngn sa att kasta sig in i rummet, gör mig undrande om de liksom rullar och hoppar in eller tar sig in snabbt.

Jag hoppar till när de hackar skrivborden- jag läser för en mikrosekund att de gör kaffeved av inventarierna.

Tycker för övrigt att du inte ska lägga till en massa onödiga detaljer- det är inte ngt som behövs för att göra det mer levande, bara mer styltigt och långsamt... Själva inledningen känns lite som en beskrivning i drakar och demoner expert när man tagit sig igenom halva borgens femhundra beskrivna rum, "i norr två stolar, i söder ett bord, ett skåp och en spegel. Fläcken på golvet ser att vara..." Kanske kan klippas ner? Behöver man tex veta att det finns en tavla på väggen?

Som sagt massa petitesser: - "Ser knivigt ut. Ser ut att bli råstyrka" säger samma sak i två meningar, känns som kaka på kaka. Man skulle väl bara säga den andra meningen eller ngt dylikt, tror det kan tjäna på att klippas ihop på ngt sätt.

Där i mitten blir jag förvirrad över vem som gör vad- kanske beroende på kön? eller ngt annat?

Kanske behövs lite mer att gå på för läsaren då Bullet brakar in genom dörren och allt det där, lite, lite mer ledtrådar till läsaren om vad som sker. Nu tar det mig lite tid att fatta vad du vill ha fram, men när jag får min "aha" så gillar jag det verkligen.

Slutet är ju grymt kul!

Som vanligt - en massa subjektiv kritik i all hast

 

[krank]

I Oktoberlandet börjar det med en novell som plötsligt, mycket snyggt, övergår i rollspel- handlinge fortsätter alltså men plötsligt beskrivs allt som ett spelpass- också ett kul alternativ- särskilt om man upplever att det blir trist att läsa samma sak igen. Du kan då dessutom ha en mer "lugn" uppbyggande novell där du beskriver och ger känsla, sen när action kommer och reglerna måste komma upp på bordet så växlar du över till spel.

Japp, det är ett awesome spel på många sätt =) Jag gillar som fan hur det genom stora delar av boken leker med nivåerna, så att säga.

Jag hoppar till när de hackar skrivborden- jag läser för en mikrosekund att de gör kaffeved av inventarierna.

Det var en lek med ord, som i efterhand inte blev så värst lyckad. Jag har en del postmodernistisk cyberpunk och sånt framför ögonen när jag skriver Null State; jag vill ju att det ska kännas lite Gibson fast i modern tid. Och språkbruket är en viktig del där. liknelsen var hacka dator = leta information; hacka skrivbord = leta information... Jag ska snygga till den. Samtidigt gillar jag det här med liknelser och slangspråk. Känns som att det är en grej jag vill utveckla i andra texter till spelet.

Tycker för övrigt att du inte ska lägga till en massa onödiga detaljer- det är inte ngt som behövs för att göra det mer levande, bara mer styltigt och långsamt... Själva inledningen känns lite som en beskrivning i drakar och demoner expert när man tagit sig igenom halva borgens femhundra beskrivna rum, "i norr två stolar, i söder ett bord, ett skåp och en spegel. Fläcken på golvet ser att vara..." Kanske kan klippas ner? Behöver man tex veta att det finns en tavla på väggen?

Beskrivningen där är rätt kass, ja. Jag tänker nu att jag kanske flyttar den till hur SL faktiskt beskriver rummet i transkriberingen. Jag ska nog fokusera på snabba intryck, och nån motivational-poster för kulturell referens och så. Knyta an till det vardagliga, och det liksom inneboende absurda i byråkrati och kontorslandskaps-porr.

(Kontorslandskapsporr, det var ett roligt ord. Det måste jag nog använda.)

Där i mitten blir jag förvirrad över vem som gör vad- kanske beroende på kön? eller ngt annat?

Jag funderar på att trycka hårdare på att Bullet är tjej och Sherloque kille redan från början. Vet inte hur än, dock.

Kanske behövs lite mer att gå på för läsaren då Bullet brakar in genom dörren och allt det där, lite, lite mer ledtrådar till läsaren om vad som sker. Nu tar det mig lite tid att fatta vad du vill ha fram

Jag ska definitivt kolla på det.

Slutet är ju grymt kul!

Kul att du gillar det =) Det är ju tänkt att kunna funka typ så i Null State. Det ska vara snabba klipp. Livet är billigt, liksom. Och över väldigt snabbt.

 

[krank]

OK; bearbetad version.

Spoiler

- "Tror du de såg oss?"
- "I helvete. Då hade vi varit slafs nu. Kom igen, stäng dörren så kollar vi om vi kan hitta nåt som tar oss vidare."

Bullet vräkte ner en bokhylla för dörren. De skulle ändå inte ut den vägen. Hon såg sig om i rummet. Två dörrar, en av bastant metall. Fyra skrivbord trängdes i mitten. Svarta, strama affisher deklarerade värdet av "INNOVATION" och "TEAMWORK". Kontorslandskapsporr.

Sherloque var nervös, det märktes. Hans ögon svepte över rummet.

- "Shit", fnös Bullet. "Tretton minuter kvar till apokalypsen, hela skiten går åt helvete. Vad gör vi?"
- "Du tar säk-dörren så plockar jag skrivborden. Måste finnas något om hur man stoppar skiten nånstans. Och så måste vi släcka ner deras drones också, annars tar vi oss ingenstans."

Han började rota igenom lådorna. Papper spreds snabbt ut över golvet, ett kaos av byråkrati och forskning. Bullet kisade mot dörrens lås.

- "Jag lär inte kunna dyrka låset i tid. Ska jag vålda upp den, bara?"
- "Inte som att vi har tid med finlir. Do your thing. Det är inte för din heroin chic-kropp du är med på det här, vettu."
- "Var det där ett skämt om min vikt? Käften, din lilla sticka."

Hon såg sig om efter något att bända med, hittade ett långt stålrör - troligen en del av det trasiga ventilationssystemet - och började bända upp dörren. Ett gnekande ljud sade henne att hon var på god väg. Bara ett par till bryt, och så lite direkt våld med lite ansats så skulle den nog ge med sig...

Sherloque följde pappersspåret. Hans fotografiska blick svepte över labbrapporter, rekvisitioner, kvitton. Jävlar, de hade verkligen ansträngt sig. Och den värsta skiten hade de stängt in...

- "Satan. Vänta!"

Men det var för sent. Bullet brakade genom dörren och fortsatte in i det mörka rummet därbakom. Först hördes ljud av slagsmål, av ben som knäcks och av metall mot huvudskålar. Lem som slets från lem. Sherloque lyckades få igen dörren innan vad det nu var därinne blivit klar med resterna av Bullet.

- "Operatör Svavel här, vad händer?"
- "Vi förlorade just Bullet. Har vi nån ersättare i närheten? Jag kan fan inte göra det här själv."
- "Jag tror vi har en, ge mig ett ögonblick..."

Bättre eller sämre?

 

[solvebring]

Bättre, helt klart bättre även om jag inte tyckte att det var så mycket fel på den förra för den delen. Jag tycker man lär känna karaktärerna lite bättre den här gången. Även om det är kort så får jag direkt en känsla av vilka de är. Kontoret blir lite tydligare också. Materialet som letas igenom talar också mycket för miljön, det är skitbra. Lite korr och finlir och jag säger thumbs up!

 

[Vimes]

Bättre eller sämre?

Epic mycket bättre! Ser sjukt bra ut. Ska kolla närmare vid lämpligare tidpunkt men det enda jag spontant stör mig på är att den här texten tar för lång tid på sig att säga att det handlar om två personer. I den förra var det "Bullet och Sherloque" på en gång. Bam! Dessa är huvudpersonerna. Om man kollar i den här texten är deras antal något som smyger sig på en. Annars är allt bättre!

 

[krank]

Ska kolla närmare vid lämpligare tidpunkt men det enda jag spontant stör mig på är att den här texten tar för lång tid på sig att säga att det handlar om två personer. I den förra var det "Bullet och Sherloque" på en gång. Bam! Dessa är huvudpersonerna. Om man kollar i den här texten är deras antal något som smyger sig på en.

Jag håller med. Har du några förslag på hur jag snabbt och klatchigt skulle kunna visa att de är två?