Nekromanti Nybörjare eller proffs?

[Muggas]

Sociala mönster återspeglade i regler...

1) Hur kompetenta vill ni att nyskapade rollpersoner ska vara?

Jag diggar iofs att lira med en ganska oskicklig rollperson från början och se honom växa, både i personlighet, i sin relation till alla och i skicklighet (detta passar inte alla spelstilar). Men visst ska möjligheten till nyskapande rollpersoner på olika nivåer finnas... Olika äventyr kräver ju olika mycket av RP, och det är synd om man måste vänta med vissa äventyr bara för att spelarnas nyskapade RP är så kassa... Egentligen ska ju inte nivån på ens RP sättas i centrum, utan rollgestaltningen av denna. Spelare med rollpersoner på olika nivåer skicklighetsmässigt fungerar bara om man undviker att fokusera just på strid, då det alltid är de "bästa" rollpersonerna som tar mest utrymme...

2) Varför är nyskapade rollpersoner i så många system så inkompetenta?

För att det är ett mönster som verkar vara inrotat i de flesta system. Man ska vara kass i början och bara lyckas med färdigheter om man har tur. Belöningen för långt och troget spelande med en rollperson som, mot all förmodan, lyckas överleva ett gäng äventyr är att slippa lita till turen inför varje tärningsslag... Det är lite som att komma in i en ny bekantskapskrets, ju längre tid man spenderar med de nya bekantskaperna, desto lättare går det att smälta in och klara sig bra i gruppen. Rollpersons-generering fungerar likadant. Man börjar på botten och efter ett tags äventyrande och stridande har man "förtjänat" sin rätt att sluta sig till gruppen av ärrade äventyrare och hjältar, man blir "accepterat kompetent" ("Kom inte här med din nyskapade RP och var bättre än oss, din gröngöling!"). Speltekniskt uttrycks detta i höjda värden på färdigheter/grundegenskaper och häftigare prylar... Man börjar nog iofs komma ifrån detta lite med alla nyskapande och välgjorda indie-rollspel...

 

[Svalander]

Det finns metoder...

Efter att ha läst alla inlägg här ville jag bara berätta om hur vi löste det.

Vår spelgrupp stötte på detta problemet tidigt i vårt spelande, främst på grund av vårat då (Rolemaster) favoritspels låsta och stela regelmotor. Vi kringgick detta genom att ta fram olika faser i våra karaktärers uppväxt/yrkesliv/erfarenheter/minnen, och spela dem för att "spela upp dem," som vi kallade det. "Spela upp" var helt enkelt ett sätt för att skapa erfarnare karaktärer. Dessutom blev deras uppväxter fantastiska spelminnen och inte bara en textsnutt på ett rollformulär.

Detta krävde ju en del - till exempel fick många spelare skapa tillfälliga karaktärer som utgjorde den del av den spelandes karaktärens bakgrund. Dessa kom och gick precis som vanliga människor i våra egna liv.

 

[zuntona]

Eon system är någolunda bra på den punkten tycker iaf jag. Min rollperson jag spelat i över ett år har sämre vinit en vad min flickväns rollperson fick när hon skapade den. Det fungerar åt båda hållen men kan göra skicklig rollperson inom ett smalt område redan från början om man vill.

 

[Shaggy]

Som påpekats tidigare är rollpersoner i många spel förmodligen så inkompetenta för att ge så mycket utrymme till förbättring som möjligt. Många tycker att det roligaste med att spela rollspel är att rollpersonen blir bättre. I t ex D&D går det ju rätt snabbt att avancera från level 1 till level 2.

Själv föredrar jag i regel rollpersoner som är bättre från början och inte förbättras så väldigt fort. Då blir det ju dessutom lite skillnad på rollpersonerna utan att behöva ta till klasser. Fast startnivå och mängd erfarenhet är ju åtminstone en mycket enkel sak att anpassa efter tycke och smak.

I konventsspel förefaller rollpersonerna alltid vara extremt mycket över standarden för en normal nyskapad sådan.

 

[Vindhand]

spelar inte så stor roll

En riktig aha-upplevelse jag fick när jag började spelleda på allvar var att rollpersonernas mäktighet är ganska irrelevant. Man anpassar motståndet efter dem och de anpassar sina mål efter sina möjligheter.

Det är kul att bli bättre på saker, eller i.a.f. känna att man kan utvecklas på något vis. Det är ofta viktigt för trovärdigheten om inte annat. Hur mäktig man är från början är inom rimliga gränser mindre viktigt. Jag har haft kul som demonfurste från Nissus andra krets och jag har haft kul som svartnisse. Det viktiga är att man kan påverka något inom ramen för vad som är viktigt i spelet.

En annan viktig sak är att de skapade rollpersonerna passar spelet. Det har inte så mycket med ens mäktighet att göra som typen av person man bygger.
Nu tar jag litet exempel, en del från spel jag inte behärskar. Rätta mig gärna.

D&D t.ex. är ökänt för sina mjäkiga låglevlare och sin maktstegring men grundantagandet är ju att man börjar som en blivande hjälte och spelar vägen dit... så det funkar.

Eon är kufiskare, bygger man en grupp av rollpersoner där kan man få folk av vitt skild social status och rikedom. Folk är någorlunda förankrade i samhället med sina familjer och yrken. Oklarare är varför man skulle uppleva äventyr tillsammans.

Vampire är också litet mysko, eftersom man skapar en maktlös neonat som går 13 på dussinet till ett spel som verkar cirkla mycket runt intriger mellan mäktiga och ganska gamla Vampyrer.

Stormbringer är (tjatar jag?) ett exempel jag uppskattar. Man antas bygga en äventyrare som satsat sin lycka på sitt svärd och/eller sin svartkonst. Detta genomdrivs till den grad att man t.ex. får ett extra pengabidrag för att köpa sin rustning (äventyrare behöver naturligtvis rustning).

 

[Vindhand]

Att vara bäst

Spelbalans är bara ett problem i ett spel, inte i ett rollspel. Man kan få fram mycket intressant persondynamik om en av rollpersonerna är avsevärt mycket bättre än de andra.

Det funkar helt ok att någon är mycket bättre än de andra på ett speciellt område. Det blir dock tråkigt om någon är bäst på allt tycker jag. Buffy har anledningar att ha sina Scoobies. Elric behöver sin companion o.s.v... inte ens Conan är för tuff för att uppskatta benägen hjälp från en mästertjuv eller god krigare.

Jag tycker inte att rollpersonerna behöver vara så fantastisk bra när man skapar dem, men det vore kul om de var så bra att de känns trovärdiga. För det måste de ha en rimlig chans att kunna sköta det jobb som rollformuläret påstår att de har.

Det är en bra detalj med M:UA. Det är inte rollpersonens jobb... bara vad han eller hon sysslade med innan äventyrandet började. Jag gillar system som inser att de skall skapa lämpliga rollpersonern snarare än välanpassade samhällsmedborgare.

Jag håller dock helt med om att man börjar för mjäkig i M:UA. Det är kul trots det, men det känns som de tagit i litet i skrämseln.

 

[Dimfrost]

Re: Att vara bäst

Jag håller dock helt med om att man börjar för mjäkig i M:UA. Det är kul trots det, men det känns som de tagit i litet i skrämseln.

Problemet är ju bara att färdighetsvärdena blir en aning låga. Det är ju enkelt avhjälpt med att man lägger på en extra grundegenskapsmultipel på alla färdigheter man väljer från början, samt höjer maxgränsen lika mycket. Eller ännu mer, kanske.


/Dimfrost

 

[Illern]

Jag brukar vilja ha rollpersoner som känns vettiga i världen helt enkelt. Bakgrund och ålder ger både erfarna och gröna rollpersoner. Däremot vill jag gärna ha möjlighet för rollpersonen att utvecklas men det måste inte vara en förbättring, det kan lika gärna vara status quo eller försämring.