Re: Spelbalans (långt?)
Effekten 'Skimmer' är fruktansvärd för anfallaren.
Tänk dig ett 'Skimmer' av fjärde magnituden...
Anfallaren har +Ob4T6 på sina närstridshandlingar och kommer att inleda sitt anfall på Ob7T6 i bästa fall.
Den är lika otäck för försvararen förvisso, men magikern svarar inte på anfallet med närstridsattack, utan med magi. Magi påverkas inte av 'Skimmer'.
Fungerar bra så länge magikern inte tar någon skada eller råkar fumla någon besvärjelse (vilket händer väldigt ofta - speciellt om det är ataxatropi inblandat). Och om du verkligen vill sänka magikern: sikta i en runda med ett avståndsvapen på kort håll. Plötsligt är svårigheten Ob5T6 och så fort du träffar kommer magikern ligga risigt till!
Detta är en "patentvinst" för magikern. Koboldiskt så in i bomben, men fullt möjligt.
Alternativt kan man använda 'Blända' med hög magnitud (typ 4) och ta fram sitt trogna kortsvärd (med effekten 'Skärpa' provisoriserad och av fjärde magnituden) och hugga ner anfallaren. Eller varför inte 'Blixt'. Detta är inte alls omöjligt.
Nej, skälvklart. Om magikern får "skjuta först" med en sjyst besvärjelse kan striden bli väldigt ensidig. Stackars magiker om motståndaren börjar med att sätta en pil i honom när han skulle väva besvärjelsen...Poff! Okontrolerad dissipation och sedan nedhackad magiker.../images/icons/sick.gif
Men det är väldigt svårt att skapa en magiker som kan använda magi för att slå en krigare i vanlig strid. Alla "sneaky tricks" av den här typen är vad magiker finns för IMHO.
Jag måste säga att jag inte heller gillar helt slumpmässig karaktärer. Ofta har jag en komplett och ganska lång bakgrundshistoria klar när jag kommer till spelbordet. Därför är processen att rulla tärning endast jobbig. Tyvärr är jag ganska ensam om detta i min grupp, så jag får leva med att tvingas rulla tärning.
Jag hatar det delvis pga att värdena jag slår ofta inte passar in på karaktären jag har tänkt mig men mest pga att jag tenderar till att slå urkasst. Jag är lycklig om jag kommer över medel på tre försök (vi skapade ett poängsystem till Arx Magica för att jag inte kunde slå över medel på 25(!) försök).
När det gäller lyckad eller inte så håller jag delvis med dig, och delvis emot. Jag håller med om att en rollperson som lyckas med alla sina framgångsslag är definitionsmässigt mer lyckad. Men det kan också vara väldigt stimulerande att spela en misslyckad individ. En mot samhället förbittrad individ, som försökte bli krigare men inte dög och var tvungen att lära sig något annat. etc...
Lycka och framgång mäts inte helt i grundegenskaper och färdighetschanser. Man måste också välja när olika färdigheter appliceras och när de inte appliceras. Det är också en stor framgångsfaktor.
Det tråkiga med framgångslagen i Eon är att om du misslyckas med din karriär blir du bara sämre på allt. Du kommer inte ens få poäng så att du kan köpa upp någon lite annorlunda färdighet istället för dina (misslyckade) yrkesfärdigheter. Så om jag slår dåligt blir jag inte ens den misslyckade krigaren som iaf kan ta hand om hästarna, jag blir den misslyckade krigaren som bara är misslyckad./images/icons/sad.gif
Hehe... inte så mycket ordvalet som andemeningen. Jag ogillar den universala "Justitian" som väger och mäter alla och ser till att alla har fått lika mycket godis på Lördagkväll. I GURPS startar alla med lika förutsättningar och köper grundegenskaper och färdigheter. Att vara alv räknas som en fördel och bryts ner till trista siffror ("Night vision är värt 20p" etc...)
De exakta poängvärdena blir fåniga i många fall (det är därför jag föredrar HERO system framför GURPS, poängvärdet bedöms efter hur mycket det påverkar karaktären). I spel som Eon bryr jag mig inte så mycket om någon "exakt rättvisa", jag vill bara att fördelar ska uppvägas av något slags nackdel.
"They breed like Orchs eh?" hehe.... Det är nog så att människan är väldigt bra på att anpassa sig efter de förutsättningar som finns. Människan kan leva på ett mycket bra och effektivt sätt i de flesta terränger (inte alla dock). Naturen (läs spelkonstruktörer) tenderar att skapa miljöer som gör det "lätt" för människan att överleva.
Alver bor i skogen och dvärgar i bergen och människan lite överallt utom just i skogen och bergen. Alver fungerar mycket dåligt i annan terräng än skogen (ur levnadssynpunkt nu!). Det samma kan sägas om dvärgar utanför bergen.
Men då anser jag att alver eller dvärgar som ger sig ut och lever utanför deras "naturliga" områden inte ska vara precis som "vanliga" alver/dvärgar. I Mundana finns det alv- och dvärgsläkten som lever bland människorna utan problem, men som med sina fördelar borde tagit över samhället för länge sedan.
Tiraker tenderar att vara för ensidiga för att kunna skapa en dynamisk kultur som krävs för att kunna överleva i stora antal i många olika miljöer. De känns lite inflexibla. Men jag kan ha fel...
Det är precis samma uppfattning som jag har. Jag ser det som att de är för aggressiva och har för svårt för långtida planering (båda delarna pga "genetiska defekter", alltså rasegenskaper) för att kunna bygga upp en avancerad civilisation.
Men jag tycker att de har nackdelar. Nackdelarna ligger väl inte på det fysiska planet så mycket som på det mentala. Det är därför alver är så svårspelade eftersom man som spelare själv måste sitta och göra sin rp sämre utan påkallan av tärning. Om en individ är sur och irriterad för det mesta så kommer denna att få ett svårt liv i det mänskliga samhället. Det är i mitt tycke en nackdel.
Just det, men jag anser inte det är en spelteknisk nackdel. Det är ett sätt att rollspela sin karaktär som jag sett många välja utan att bli tvingade till det. När RP:n börjar komma upp en bit på ålderstabellen då övergår det till att bli en nackdel - men vid det laget är de flesta andra karaktärer döda sedan länge iaf.
Nu kan jag vara helt fel ute (har hänt ofta tidigare), men jag trodde att "Ögon-i-nacken" fungerade åt bägge håll, dvs att om en alv tittar på en männsika/dvärg eller tirak så drabbas dessa av samma krypande känsla. Detta borde göra folk irriterade (det skulle göra mig irriterad), och sålunda behandla alver lite sämre generellt. Detta i kombination med "dåligt humör och cynisk" kan leda till ganska laddade situationer misstänker jag.
Jag gissar bara här.
Det går åt båda hållen...MEN alven kan välja att bara snegla på folk omkring sig och hålla ögonen i backen (eller en halvmeter över huvudena på folket kring honom...) resten av tiden. Om man ska smyga på någon räcker det att det är en person av en annan ras med så behöver inte alverna stirra på målet.
Men de är ett tokbra varningsystem - "Ni går på skogsstigen när du plötsligt märker att någon stirrar på dig..." Ajöss bakhåll.
Skulle inte en väg frammåt vara att spela upp alvernas nackdelar och gör dem mer tydliga. Tala med de som spelar alver och se till att de är cyniska och sura och låt slp reagera på deras spelsätt.
Om de inte har blivit gamla finns det inget som säger att de ska vara surpuppor. De kan uppträda som vanligt folk i nog så många år.
/Henrik