entomophobiac
Low Prep High Play
Blott en verst från Pagrod stoppar vi piporna med bondtobak och slår oss ned runt kommunelden för att byta rövarhistorier. Några flaskor sekt kyls i ett trådnät nedsänkt i Volga. Just idag är det någon självutnämnd röd demagog som ställer sig upp och försöker piska upp stämningen, men de flesta har vare sig intresse eller energi att lyssna på politik efter en heldag balanserandes timmerstockar. Några orker och en och annan faun lockas av själva kampglöden, men för många av oss är det bara samma gamla ungdomliga rebellförsök som vi kan skrocka åt när vi tar nästa klunk eller bloss. Ungdomar är ungdomar och tsaren är tsar. Imorgon byter vi timmerstockar mot rubler. Är inte läge att låta de röda idéerna ta sig hela vägen från öron till knogar. Min far sa alltid, "vet din plats". Jag vet min. Flottandes timmerstockar från norr till söder. Från skogarna till fabrikerna. Men jag lyssnar ändå på demagogen. Kanske för att få höra ett eko av den parvel jag själv en gång var. Kanske för att det råkar vara kvällens underhållning.
###
Oktoberlandet har en längre historia som rollspel än vad jag är bekant med. Det jag läst är den andra utgåvan, äventyret Den sista najaden, samt boken Lintovaffären och andra oktoberländska texter. Urkraften bakom denna magiska ångpunk i tsarens välde är Christian Mehrstam, @Fiktionslek.
För fler synpunkter, läs och/eller hoppa med i bokcirkeln.
Oktoberlandet Andra utgåvan
Flera av pusselbitarna som behöver läggas i det här ångdrivna fantasispelet hittar du i grundreglerna. Tyvärr saknas någon riktig röd tråd, och det är tre helt olika "stilar" av författande som krockar märkbart i boken.
Först och främst reglerna, där det egna geniet tycks lyftas fram snarare än att reglerna tillåts utföra sitt dagsverke. De lösa bolinerna och det diffusa otydliga tycks aldrig få någon kurs att styra stäven mot. Istället får du en uppmaning utan slut - ett skämt utan poäng - och förväntas lista ut resten själv. Spelledarsektionen är särskilt svårtydd där den närmast förväntar sig att du som läsare kan spå eller bruka annan sejd för att bli ledsagad vidare genom Oktoberlandets gåtor. Jag gillar personligen Fate, men är inte alls kompis med hur Oktoberlandet beskriver reglerna.
Sedan äventyret, Tsarens röst, som känns som det lånar flitigt från literära förlagor och kan framstå både som komiskt eller underfundigt beroende på vem du är som läsare. Frankensteins Masja ryter från sitt torn och mörka urkrafter introduceras som sannolikt aldrig framgår för rollpersoner eller spelare. Borta är det diffusa, framme är uppmaningar som att minsann spela äventyret och inte vara motsträviga. Här finns attribut i specifikation och minut. Ett äventyrsuppslag med intressanta idéer som dock i slutänden känns som det kunde komma från sidorna i nästan vilket rollspel som helst och som det bryter mot spelets i övrigt diffusa förhållande till detaljer.
Det som sticker ut är stämningstexterna, som målar upp Oktoberlandet som en känsla och en stämning mer än en traditionell fantasyvärld. Revolutionära krafter jämte vidskepliga makter och olika motsägelsefulla perspektiv som tillsammans gör helheten tydligare i sin otydlighet. Det är sagornas Narnia snarare än det är högfantasins Midgård.
Som helhet är inte Oktoberlandet en särskilt bra rollspelsbok. Det finns en intressant idé, en bra stämning, men äventyr och regler lyckas inte hålla dem i handen.
Den sista najaden
Tillsammans med introäventyret - Tsarens röst - utgör den separat publicerade Den sista najaden en äventyrssvit som kallas Röd måne över Leongrad. Det diffusa är borta även här, men stämningen återvänder. Den sista najaden går att se som inte ett utan flertalet exempel på vad som kan göras i den här spelvärlden. Handlingen i själva äventyret kan närmast liknas vid en berg- och dalbana där du går från berg till dalar i ett rasande tempo och får uppleva olika saker längs vägen. Den nämner tidigt Lintovaffären och andra oktoberländska texter, och för den som är genuint intresserad av Oktoberlandet känns den boken närmast som ett måste. Vi återkommer till varför lite senare.
SPOILERVARNING!
På den här berg- och dalbanan erbjuds en heist för att sno bevismaterial, en lång tågresa norrut med flertalet olika faror och äventyr längs vägen, en filminspelning, en hisnande slädresa, en iscrawl, och en sandlåda med fraktioner som bråkar. Det avrundas sedan med en märklig drömvärld, en zmei (drake), och en blixtsnabb teleportering hem. Tempot och nivån fantastik når proportioner som blir lite för galna för min smak, men det är inget fel på scenariot i sig utom möjligen att det öppna och mer stämningsorienterade skrivandet i allt övrigt material (och även reglerna, om en tolkar dem generöst) lyser med sin frånvaro.
Det känns mest som en hel hög olika äventyr som tryckts ihop till en resa och placerats i Oktoberlandet genom att krydda det med oktoberländska ord. Kanske blir det helt enkelt så för att ett publicerat äventyr förväntas följa vissa normer, men det är inget som egentligen känns särskilt oktoberländskt med det och det är väldigt synd.
Lintovaffären och andra oktoberländska texter
Den här boken kunde köpas på GothCon 2019 och säkerligen även online (via Publit) eller som .pdf. Efter att ha läst den känns det som att den på många sätt är Oktoberlandet. Utan den här boken ger rollspelet och dess äventyr ett förvirrat, lite ofärdigt och identitetslöst intryck. Reglerna är diffusa, världen är stämningsfull men lite ofärdig, och äventyren springer iväg i sin egna riktning helt och hållet.
Men alltihop klickar med Lintovaffären. Här samlas, likt grundbokens världskapitel, diverse olika texter om allt från politik till de olika makterna till utrustningslistor, jämte en följetång i form av polisrapporter som följer jakten på gnomen Lintov som verkar ha subversiva idéer. Jakten, dess otäcka och actionfyllda och lugna partier, men även villebrådets mysterium visar verkligen upp vad du kan göra med Oktoberlandet. Det här är ett tidigt 1900-tal där "överhetens" överhet illustreras genom att åka snålskjuts på fantastikens troper. Alverna är såklart bättre än alla andra och orkerna duger på sin höjd som inhyrda muskler. För så är det ju ofta även i annan fantastik, utan att vi någonsin funderar på det. Det här förvandlas till en obekväm men välbehövd kommentar och belyser tydligt varför det är viktigt att gruppen är den som äger världsbyggandet i Oktoberlandet. För de frågor och ämnen som tas upp är allvarliga, men era rollpersoners och spelledarpersoners insatser handlar inte så mycket om att välja en sida utan om att leva i den värld där sidorna finns. Att belysa och utsudda det som för er känns viktigast.
Här klickar plötsligt reglerna också, för inspirationen från jakten på Lintov är inte att ni behöver jaga subversiva element utan kan lika gärna handla om teknologi, om ismuseet, om sejdläror, om najader, om vittror, eller varför inte om luftskepp. Reglerna finns där för att kommunicera det ni skapar med hjälp av attribut, tillsammans med vetskapen att alltihop är er subjektiva upplevelse på samma sätt som texterna är det. Axplock från en värld med ett större djup genom att åka snålskjuts på en omvälvande tid i vår egna verklighet.
Projekt Mir i grundboken blir med Lintovaffärens hjälp ett fordon som kan ta er in i dimman. Eller som kanske blir startskottet för fullskaligt krig.
Men världen fungerar som bäst här, där den är en stämning och en idé som kan använda fantastiken för att förstärka verkligheten, och här passar Fate in som handen i handsken.
Slutsats – Oktoberlandet
Den här sviten av tre böcker borde kanske ha varit endast två. Äventyren känns, även om de är välskrivna och egentligen inte alls dåliga, som att de krockar med ett spel som inte behöver dem. Ett spel som illustreras bättre av inspiration och stämning än av händelseförlopp. Lintovaffären är en superhäftig bok som gör världen Oktoberlandet mer levande, även om dess stundtals lite torra formella språk kan göra den svårläst.
Men det där torra formella språket illustrerar också spelets geni. Få saker har lämnats åt slumpen i Lintovaffären. Det finns en vision och en känsla som genomsyrar dess texter och världstexterna i grundboken.
Om bara reglerna faktiskt lyckades förmedla att de passar utmärkt med det här sättet att beskriva världen så hade Oktoberlandet kunnat vara en odödlig klassiker. Nu känner jag personligen att det är häftig inspirerande läsning och bland de snyggaste böcker jag har i hyllan, men med endast Lintovaffären och ett Fate Accelerated hade jag nog förstått Oktoberlandet bättre.
Oktoberlandet i sin andra utgåva. De två första utgivna av Fria Ligan; den sista av Fiktionslek.
###
Nej, det blir ingen revolution idag heller. Men några av orkerna kommer nog arresteras för ofog i Pagrod medan demagogen begagnar sig av nöjen för de tillfälligt bemedlade. Kanske kommer revolutionen tids nog. Kanske återvänder överhäxan. Kanske dör vi alla i Koscheis smitta. Mig kan det kvitta - det finns nytt virke att flotta längs Volga och en släde med mitt namn som vill ta mig norrut.
###
Oktoberlandet har en längre historia som rollspel än vad jag är bekant med. Det jag läst är den andra utgåvan, äventyret Den sista najaden, samt boken Lintovaffären och andra oktoberländska texter. Urkraften bakom denna magiska ångpunk i tsarens välde är Christian Mehrstam, @Fiktionslek.
För fler synpunkter, läs och/eller hoppa med i bokcirkeln.
Oktoberlandet Andra utgåvan
Flera av pusselbitarna som behöver läggas i det här ångdrivna fantasispelet hittar du i grundreglerna. Tyvärr saknas någon riktig röd tråd, och det är tre helt olika "stilar" av författande som krockar märkbart i boken.
Först och främst reglerna, där det egna geniet tycks lyftas fram snarare än att reglerna tillåts utföra sitt dagsverke. De lösa bolinerna och det diffusa otydliga tycks aldrig få någon kurs att styra stäven mot. Istället får du en uppmaning utan slut - ett skämt utan poäng - och förväntas lista ut resten själv. Spelledarsektionen är särskilt svårtydd där den närmast förväntar sig att du som läsare kan spå eller bruka annan sejd för att bli ledsagad vidare genom Oktoberlandets gåtor. Jag gillar personligen Fate, men är inte alls kompis med hur Oktoberlandet beskriver reglerna.
Sedan äventyret, Tsarens röst, som känns som det lånar flitigt från literära förlagor och kan framstå både som komiskt eller underfundigt beroende på vem du är som läsare. Frankensteins Masja ryter från sitt torn och mörka urkrafter introduceras som sannolikt aldrig framgår för rollpersoner eller spelare. Borta är det diffusa, framme är uppmaningar som att minsann spela äventyret och inte vara motsträviga. Här finns attribut i specifikation och minut. Ett äventyrsuppslag med intressanta idéer som dock i slutänden känns som det kunde komma från sidorna i nästan vilket rollspel som helst och som det bryter mot spelets i övrigt diffusa förhållande till detaljer.
Det som sticker ut är stämningstexterna, som målar upp Oktoberlandet som en känsla och en stämning mer än en traditionell fantasyvärld. Revolutionära krafter jämte vidskepliga makter och olika motsägelsefulla perspektiv som tillsammans gör helheten tydligare i sin otydlighet. Det är sagornas Narnia snarare än det är högfantasins Midgård.
Som helhet är inte Oktoberlandet en särskilt bra rollspelsbok. Det finns en intressant idé, en bra stämning, men äventyr och regler lyckas inte hålla dem i handen.
Den sista najaden
Tillsammans med introäventyret - Tsarens röst - utgör den separat publicerade Den sista najaden en äventyrssvit som kallas Röd måne över Leongrad. Det diffusa är borta även här, men stämningen återvänder. Den sista najaden går att se som inte ett utan flertalet exempel på vad som kan göras i den här spelvärlden. Handlingen i själva äventyret kan närmast liknas vid en berg- och dalbana där du går från berg till dalar i ett rasande tempo och får uppleva olika saker längs vägen. Den nämner tidigt Lintovaffären och andra oktoberländska texter, och för den som är genuint intresserad av Oktoberlandet känns den boken närmast som ett måste. Vi återkommer till varför lite senare.
SPOILERVARNING!
På den här berg- och dalbanan erbjuds en heist för att sno bevismaterial, en lång tågresa norrut med flertalet olika faror och äventyr längs vägen, en filminspelning, en hisnande slädresa, en iscrawl, och en sandlåda med fraktioner som bråkar. Det avrundas sedan med en märklig drömvärld, en zmei (drake), och en blixtsnabb teleportering hem. Tempot och nivån fantastik når proportioner som blir lite för galna för min smak, men det är inget fel på scenariot i sig utom möjligen att det öppna och mer stämningsorienterade skrivandet i allt övrigt material (och även reglerna, om en tolkar dem generöst) lyser med sin frånvaro.
Det känns mest som en hel hög olika äventyr som tryckts ihop till en resa och placerats i Oktoberlandet genom att krydda det med oktoberländska ord. Kanske blir det helt enkelt så för att ett publicerat äventyr förväntas följa vissa normer, men det är inget som egentligen känns särskilt oktoberländskt med det och det är väldigt synd.
Lintovaffären och andra oktoberländska texter
Den här boken kunde köpas på GothCon 2019 och säkerligen även online (via Publit) eller som .pdf. Efter att ha läst den känns det som att den på många sätt är Oktoberlandet. Utan den här boken ger rollspelet och dess äventyr ett förvirrat, lite ofärdigt och identitetslöst intryck. Reglerna är diffusa, världen är stämningsfull men lite ofärdig, och äventyren springer iväg i sin egna riktning helt och hållet.
Men alltihop klickar med Lintovaffären. Här samlas, likt grundbokens världskapitel, diverse olika texter om allt från politik till de olika makterna till utrustningslistor, jämte en följetång i form av polisrapporter som följer jakten på gnomen Lintov som verkar ha subversiva idéer. Jakten, dess otäcka och actionfyllda och lugna partier, men även villebrådets mysterium visar verkligen upp vad du kan göra med Oktoberlandet. Det här är ett tidigt 1900-tal där "överhetens" överhet illustreras genom att åka snålskjuts på fantastikens troper. Alverna är såklart bättre än alla andra och orkerna duger på sin höjd som inhyrda muskler. För så är det ju ofta även i annan fantastik, utan att vi någonsin funderar på det. Det här förvandlas till en obekväm men välbehövd kommentar och belyser tydligt varför det är viktigt att gruppen är den som äger världsbyggandet i Oktoberlandet. För de frågor och ämnen som tas upp är allvarliga, men era rollpersoners och spelledarpersoners insatser handlar inte så mycket om att välja en sida utan om att leva i den värld där sidorna finns. Att belysa och utsudda det som för er känns viktigast.
Här klickar plötsligt reglerna också, för inspirationen från jakten på Lintov är inte att ni behöver jaga subversiva element utan kan lika gärna handla om teknologi, om ismuseet, om sejdläror, om najader, om vittror, eller varför inte om luftskepp. Reglerna finns där för att kommunicera det ni skapar med hjälp av attribut, tillsammans med vetskapen att alltihop är er subjektiva upplevelse på samma sätt som texterna är det. Axplock från en värld med ett större djup genom att åka snålskjuts på en omvälvande tid i vår egna verklighet.
Projekt Mir i grundboken blir med Lintovaffärens hjälp ett fordon som kan ta er in i dimman. Eller som kanske blir startskottet för fullskaligt krig.
Men världen fungerar som bäst här, där den är en stämning och en idé som kan använda fantastiken för att förstärka verkligheten, och här passar Fate in som handen i handsken.
Slutsats – Oktoberlandet
Den här sviten av tre böcker borde kanske ha varit endast två. Äventyren känns, även om de är välskrivna och egentligen inte alls dåliga, som att de krockar med ett spel som inte behöver dem. Ett spel som illustreras bättre av inspiration och stämning än av händelseförlopp. Lintovaffären är en superhäftig bok som gör världen Oktoberlandet mer levande, även om dess stundtals lite torra formella språk kan göra den svårläst.
Men det där torra formella språket illustrerar också spelets geni. Få saker har lämnats åt slumpen i Lintovaffären. Det finns en vision och en känsla som genomsyrar dess texter och världstexterna i grundboken.
Om bara reglerna faktiskt lyckades förmedla att de passar utmärkt med det här sättet att beskriva världen så hade Oktoberlandet kunnat vara en odödlig klassiker. Nu känner jag personligen att det är häftig inspirerande läsning och bland de snyggaste böcker jag har i hyllan, men med endast Lintovaffären och ett Fate Accelerated hade jag nog förstått Oktoberlandet bättre.
Oktoberlandet i sin andra utgåva. De två första utgivna av Fria Ligan; den sista av Fiktionslek.
###
Nej, det blir ingen revolution idag heller. Men några av orkerna kommer nog arresteras för ofog i Pagrod medan demagogen begagnar sig av nöjen för de tillfälligt bemedlade. Kanske kommer revolutionen tids nog. Kanske återvänder överhäxan. Kanske dör vi alla i Koscheis smitta. Mig kan det kvitta - det finns nytt virke att flotta längs Volga och en släde med mitt namn som vill ta mig norrut.
Last edited:
