Olika känslor i rollspel

[anth]

Har ni olika lätt/svårt för olika känslor i rollspel?

Jag har sett en hel del tecknat/anime och kommit fram till att det inte kan skrämma mig.
- Om jag ser en romantisk anime kan jag bli alldeles var inombords.
- Ser jag en sorglig anime kan jag gråta.
- Och ser jag en anime där någon beter sig riktigt illa kan jag bli arg när jag tänker på vilket svin denne är.
- Men skräck? Ingenting. Det blir bara "Scooby Doo" oavsett hur läskigt det är tänkt att vara.

Ovanstående gäller bara tecknat/anime - en bra skräckfilm kan fortfarande skrämma mig.

Nu undrar jag om samma sak gäller rollspel, d.v.s. att vissa känslor är lättare/svårare att förmedla och få fram vid spelbordet?
Någon som upplevt något liknande och har en bra förklaring på varför?

 

[EvilSpook]

Jag har aldrig förstått grejen med skräck alls. Inte ens skräckfilm. Men jag kan ändå spela skräckrollspel med viss behållning.

Relationsdramatik förstår jag visserligen på ett helt annat plan men jag tycker det är outhärdligt tråkigt. Så jag undviker det helst både på film och i spel.

//EvilSpook

 

[Minimoni]

väldigt intressant frågeställning! Personligen så har jag fått det lättare och lättare att ta till mig känslor via film, böcker och spel ju äldre jag blivit. Det kan ha att göra med att jag upplevt mer och därmed utvecklat starkare empati, annars vet jag inte. Jag skulle nog säga att jag kan uppleva alla de känslor du beskriver när jag spelar rollspel, även som SL.

Men så är jag också en person som snyftar till mer eller mindre all film som är lite sorglig och som blir varm i hjärtat över den mest fjantiga romantiska film som finns. Dock blir jag sällan skrämd av film, men det händer och just skräck tycker jag nog rollspel förmedlar bättre. Detta skall dock sägas att det ibland skiter sig totalt, just hur skräcken når fram i rollspel är så beroende av dagsform och samspelet just den dagen mellan alla närvarande.

 

[Bifur]

Generellt är starkt personliga känslor svårare tycker jag, dvs som i relation till en faktisk individ i spelet. Som exempelvis kärlek eller hat mot en viss SLP (enklare dock om det är en annan RP). Det betyder inte att det inte förekommer i de grupper jag är med i, men de blir i genomsnitt helt klart lite mindre inkännande.

Mer abstrakta känslor, dvs riktade inåt eller mot omvärlden är enklare, som exempelvis girighet, orättvisa, rädsla m.m. eftersom de är mindre beroende av motspelarnas respons (och jag därmed kan utgå mer från mig själv).

 

[RasmusL]

Skräck är ju knepigt, jag tycker att det blir lättare om gruppen spelar upp det lite extra, hellre lite för mycket än för lite. Samma gäller skräckfilm, om vi är ett gäng som faktiskt sitter och skriker av (i början iaf) fejkad rädsla så blir det medryckande, vi skrämmer upp varandra och det blir stegrande mer läskigt riktigt.

Övrigt har jag ganska lätt för, det enda jag inte riktigt grejar är "introvert och tystlåten" och känslorförknippat med det.

 

[Björn den gode]

Har ni olika lätt/svårt för olika känslor i rollspel?

Jag har sett en hel del tecknat/anime och kommit fram till att det inte kan skrämma mig.
- Om jag ser en romantisk anime kan jag bli alldeles var inombords.
- Ser jag en sorglig anime kan jag gråta.
- Och ser jag en anime där någon beter sig riktigt illa kan jag bli arg när jag tänker på vilket svin denne är.
- Men skräck? Ingenting. Det blir bara "Scooby Doo" oavsett hur läskigt det är tänkt att vara.

Ovanstående gäller bara tecknat/anime - en bra skräckfilm kan fortfarande skrämma mig.

Nu undrar jag om samma sak gäller rollspel, d.v.s. att vissa känslor är lättare/svårare att förmedla och få fram vid spelbordet?
Någon som upplevt något liknande och har en bra förklaring på varför?

När jag spelar rollspel som är mer åt story-skapande så tycker jag att alla starka känslor är svåra att få till i stunden, en gissning skulle kunna vara att jag helt enkelt är för upptagen med att bygga en bra story för att verkligen känna saker. Men en känsla som jag tycker rollspel är överlägset på att skapa är känslan av att vara 'häftig' eller 'viktig' det vill säga en mer eller mindre traditionell power fantasy även om den inte behöver ta sig traditionella uttryck. Det är en känsla som jag tycker är jättesvårt att få till i mer passiva medium som film eller böcker.

När det kommer till romans, tårar eller skräck så är det alla saker jag har lättare att uppleva på lajv men också tror jag i rollspel där jag har rätt lite agens och även om jag kanske styr berättelsen något med min rollperson i första hand kan fokusera på att i stunden identifiera mig med den.

Men sen tror jag det beror jättemycket på gruppen man spelar med, ett rollspel som Montsegur kan definitivt få mig till tårar med rätt grupp men det har aldrig hänt i min 'vanliga' spelgrupp, inte så att jag är rädd för det eller tror att någon skulle ta illa upp men (gissar jag) helt enkelt eftersom gruppens fokus inte ligger där. Jag tror det är en mildare form av det Rasmus pratar om när det kommer till skräck, för många som har längre till en sån känsla så handlar det så himla mycket om att lura/trigga sig själv, jag skulle utan problem kunna bestämma mig för att se en skräckfilm utan att bli rädd det alls, men har på senare år (efter de coola tonåren) insett att jag ju genom en sån inställning bara förstör för mig själv, för jag ser ju rimligtvis på en skräckfilm för att jag vill bli rädd. W176 hade förövrigt en superbra föreläsning på temat om hur man skrämmer upp sig själv på lajv där jag tror många punkter också går att föra över på rollspel.

Så min något tama slutsats blir kanske att rollspel just genom sitt sociala är superbra på att skapa nästan alla känslor men att det som vanligt hänger på pitchen, om gruppen är synkad i att försöka bli så rädda som möjligt så kan det gå jättebra, men om man har ett annat fokus så lyckas man (förhoppningsvis) med något annat.

 

[Ram]

Jag har svårt för de flesta känslor i rollspel...

Jag kan enkelt bli upprymd och arg. Jag har otroligt svårt för kärlek och generellt sett hyfsat svårt för skräck. Jag kan agera dem men känner dem sällan. Jag har inga problem alls med att känna dem av till exempel filmer. Jag gråter ofta när det är sorgligt och är en jättefegis vad gäller skräck. Men rollspel är för mig ett så annorlunda medium att jag ofta fastnar i att jag genomför det irrationella beteende som är rationellt när jag skulle kunna vara full av känslor.

Lite trist...

 

[Dr_Dängrot]

Jag har svårt i min roll som sl att förmedla känslan av kärlek och sexuell lust/åtrå.

Det har väldigt enkelt att göra med det faktum att jag helt enkelt är obekväm med att gestalta dom känslorna .

jag vet heller inte hur dom kommer att mottas av den spelare som dom är riktade emot in game .

 

[afUttermark]

Jag är lite som en amerikansk actionfilm(mycket humor oxå det är mer Bad Boys 2 än Jason Bourne) i mitt spelledarskap. Svårt att få till känslor även om spelarnas familjemedlemmar dör. Om så skulle ske skulle mina spelare sannolikt inte bryta ihop mentalt varken vid spelbordet eller ingame. Utan bara dra på sig ringbrynjan(skottsäkerväst) och plocka fram bredsvärdet(pumphagel) och HÄMNAS!
Kärlek i kulisserna av typen spelarna har en familj blir bra i min spelgrupp, men hetta och erotik skulle bara bli sjukt obekvämt och kanske fnissigt(vi är gubbar i ålder 45-48isch) och sådant spelar vi aldrig ut.
Vi spelar inte ångest.
Vi spelar inte sorg.
Vad vår grupp skulle behöva är kanske inte bara en skräcktabell som nämndes i en annan tråd, utan sorgtabell, kärlekstabell. För känslor utanför amerikansk actionfilm är svårt att få till i spel.

 

[krank]

Utan att ha tänkt igenom det speciellt mycket (jag vaknade nyss): jag undrar om inte det åtminstone delvis kan ha med manlighet att göra? Vi män förväntas ju generellt framför allt (i den traditionella mansrollen) känna och uttrycka känslor inom ett ganska smalt spann: Glädje, ilska, kanske stolthet, och sen är det just inte sådär jättemycket mer. Framför allt "svaga" känslor är ju också väldigt "omanliga" – rädsla, sorg, kärlek och så vidare. Kanske gör det också att det är svårt att låta sig känna de känslorna och visa upp dem, framför allt i grupper där det i princip bara är män? Det här är ju trots allt en väldigt mansdominerad hobby…

Om du inte tycker att det här passar in på dig eller din grupp alls, så stämmer det säkert. Jag försöker inte uttala mig allmängiltigt här; jag bara vet att mansrollen fuckat upp mig och andra män på en massa olika sätt och funderar om det kan finnas ett element av det här också.


För egen del har jag nog inte så mycket svårt att uppnå känslor kring bordet så mycket som jag aktivt undviker dem eftersom jag lätt blir lite överväldigad och tycker att det är obehagligt att känna saker starkt. Det är lite som folk som är överkänsliga mot t.ex. dofter (jag tycker också att det är rätt obehagligt med starka dofter, oavsett hur positiva dofterna är). Överlag har jag lätt att t.ex. gråta till film, där krävs det extremt lite för att jag ska ryckas med – i rollspel känns allt väldigt mycket mer nära, så där blir det lätt overload. Jag undviker därmed att känna saker så gott jag kan och föredrar rollspelande där jag kan vara kallt beräknande, utredande och mysterielösande.

 

[afUttermark]

Kärlekstabell slå en t4
1. Inget händer, du väntar på att hen ska initiativet, men hen gör inte det.
2. Nervöst famlar du efter hens hand, era händer möts, 50% chans att det blir en pinsam handtryckning annars ett ömsesidigt handhållande
3. Du smeker undan en hårslinga alternativt borstar bort någon slags smuts på rustningen 50% chans för kram 50% chans för kyss(Om en kysser och en kramar blir det pinsamt, se pinsamhetstabell)
4. Ni faller i varandras armar, hen sveper iväg med dig på en känslostormande spirituell men ändå fysisk upplevelse som inte liknar något du varit med om.

 

[Minimoni]

Utan att ha tänkt igenom det speciellt mycket (jag vaknade nyss): jag undrar om inte det åtminstone delvis kan ha med manlighet att göra? Vi män förväntas ju generellt framför allt (i den traditionella mansrollen) känna och uttrycka känslor inom ett ganska smalt spann: Glädje, ilska, kanske stolthet, och sen är det just inte sådär jättemycket mer. Framför allt "svaga" känslor är ju också väldigt "omanliga" – rädsla, sorg, kärlek och så vidare. Kanske gör det också att det är svårt att låta sig känna de känslorna och visa upp dem, framför allt i grupper där det i princip bara är män? Det här är ju trots allt en väldigt mansdominerad hobby…

Om du inte tycker att det här passar in på dig eller din grupp alls, så stämmer det säkert. Jag försöker inte uttala mig allmängiltigt här; jag bara vet att mansrollen fuckat upp mig och andra män på en massa olika sätt och funderar om det kan finnas ett element av det här också.


För egen del har jag nog inte så mycket svårt att uppnå känslor kring bordet så mycket som jag aktivt undviker dem eftersom jag lätt blir lite överväldigad och tycker att det är obehagligt att känna saker starkt. Det är lite som folk som är överkänsliga mot t.ex. dofter (jag tycker också att det är rätt obehagligt med starka dofter, oavsett hur positiva dofterna är). Överlag har jag lätt att t.ex. gråta till film, där krävs det extremt lite för att jag ska ryckas med – i rollspel känns allt väldigt mycket mer nära, så där blir det lätt overload. Jag undviker därmed att känna saker så gott jag kan och föredrar rollspelande där jag kan vara kallt beräknande, utredande och mysterielösande.

Det här är ingen förolämpning så jag hoppas att du inte tar det på ett negativt sätt. Men jag får en bild i huvudet att dina rp både ser ut som och agerar som Benedict Cumberbatch i sin roll som Sherlock Holmes

Annars vill jag vara säga att jag håller med dig gällande att män rent generellt ”förväntas” agera ut bara en del av sitt känslospektrum. Själv som sagt är jag en riktig snyftare men precis som du säger så har jag under en lång tid av mitt liv inte riktigt vågat visa de sidorna. Detta ändrades relativt snabbt efter jag gifte mig för snart 15 år sedan och blev kanske mer trygg i min egen personlighet. Var inte myckey mer än ett år sedan som min fru, min dotter och jag högljutt snyftade tillsammans när vi såg Titanic, vilken är en film jag sett många gånger innan och aldrig blivit berörd av när jag var yngre. En av min frus favoritfilmer så det lär bli mer snyftande framför den och andra liknande filmer.

 

[krank]

Det här är ingen förolämpning så jag hoppas att du inte tar det på ett negativt sätt. Men jag får en bild i huvudet att dina rp både ser ut som och agerar som Benedict Cumberbatch i sin roll som Sherlock Holmes

Jag föredrar nog Jonny Lee Miller (Elementary) om jag ska ta en Holmes, och egentligen gillar jag ju Miss Marple mest, men jag tar det ändå 100% som en komplimang! =)