Nekromanti Om detta må ni berätta: CoC

[solvebring]

Ja, jag är inte alls hemma i Skräckträsket. Fantasy har alltid varit min stora favoritgenre, vare sig det gäller film, böcker, rollspel osv.
Men alla bör bredda sig, och det kommer alltid en tid då man vill bredda sig. Visst har jag andra rollspel i hyllan, men inga jag har kommit mig för att prioritera ännu. Inget har känts så där "Fan vad fett, nu går vi in för det här 100%". Som ni vet har jag dock börjat tröttna på att striderna skall ta så mycket plats av settingen. Hellre mystik än käftsmällar numera alltså. För nuvarande pluggar jag D&D3.5 (är medveten om stridsprioriteringen i D&D, ja... men ändå) och har börjat flukta efter Andra Imperiet. Samdigt fluktar jag lite efter World Of Darkness, eftersom jag har fått värma känslor för Changeling. Det verkar fett grymt. Tackar Arvidos med flera för den upplysningen. Den tråden finner ni förresten här!

Nåväl... World Of Darkness tycks ju erbjuda hur mycket som helst. Men, jag har även om kommit att fundera över skräckspelens skräckspel: Call of Cthulhu. Jag vet inte mycket om det, förutom att det anses vara det första skräckrollspelet, och att settingen är baserad på HP Lovecrafts noveller. Inte läst dem förövrigt. Så... Upplys mig gärna!
... Vad är det för system för det första?

 

[rjonas]

Det är Basic Role Playing som känns igen från första Drakar & Demoner och Mutant till exempel. Men systemet intar snabbt baksätet i Call. Man spelar vanliga människor som hamnar på fel plats vid fel tillfälle. I jordens ungdom befolkades planeten av gudar. Dessa gudar slumrar nu men det finns risk att de väcks till liv. Om de vaknar så är hoppet ute för mänskligheten. Inte för att gudarna aktivt skulle gå in för att utrota människan utan för att gudarna kan klampa ihjäl människor med samma oberördhet som du och jag trampar ihjäl en myra. Människan klarar inte av att se sin egen obetydlighet och risken är stor att gudarna upplevs av oss som så främmande att vi tappar allt vett och sans. Universum bryr sig inte om oss.

 

[Eksem]

Haha, givetvis är det en BRP! Den kanske bästa BRP-varianten också. Systemet är dock behagligt osynligt i CoC, det brukar inte rullas mycket tärning när jag spelar CoC i alla fall.

Det är ett intressant spel, för dels spelas det som ett skräckspel, dels spelas det ofta som en slags Indiana Jones möter Godzilla. Båda varianterna är kul. Det svåraste med skräcken i CoC är att den ofta är väldigt gammaldags och kräver att uppdateras för att bli otäck på riktigt (för frågan om att skapa skräck i rollspel rekommenderar jag några månaders läsning av det arkiverade skräckforumet).

Börja med att läsa HPs noveller, de finns gratis på internet (lagligt, såvitt jag förstår) och även omtryckta i en massa olika varianter. De är väldigt bra och mysiga och ibland t.o.m. otäcka. Tips på vilka som är bäst finns säkert på Kultur-forumet, antar jag.

 

[rjonas]

Ta en titt på filmen The Mist. Den är ny och brer på rejält med Cthulhu-tema. Faktiskt en riktigt bra film och Stephen King-novellen är inte fy skam den heller (finns i Den förskräckliga apan).

En annan film som kom för inte så länge sedan är Dagon. Den är en uttalad Cthulhu-rulle men tar sig vissa friheter med grundmaterialet. Även om en del frånsteg är riktigt tjusiga. Som att den inte utspelar sig i New Englands Innsmouth utan spanska Imboca.

Ja även Cloverfield är Cthulhu-esk. Det verkar som att chulhu-myten har kommit till Hollywood.

Jag har inte läst Människohamn av John Ajvide Lindqvist men visst är den Cthulhu-inspirerad?

 

[Eksem]

Dagon baserade jag ett äventyr på, eller, jag modifierade Escape from Innsmouth hårt utifrån filmen*. Mina spelare gick runt och skrek "fiskzombies!" i veckor efteråt.

Det var en någorlunda atypisk CoC-session, det var mer som Conan möter Dawn of the Dead.


* Alltså, äventyret och filmen bygger på novellen (som inte heter Dagon, som är en annan story), men på helt olika sätt, så jag drog ihop dem

 

[rjonas]

Ja novellen Dagon är väl sådär. Vill man ha zombieröj finns ju alltid Herbert West - Reanimator. Min favorit bland Lovecrafts verk är The Thing on The Doorstep.

 

[Snow]

Försök få tag på "Skräckens labyrinter" uppläst av Ernst Hugo. Kan ge mycket inspiration.

 

[Krille]

Det finns flera spel som bygger på Cthulhu. Trail of Cthulhu är det nyare, och Call of Cthulhu är den gamla klassikern. De har dock vissa gemensamma hållpunkter. Sen har det funnits ett par till som har inspirerats av Cthulhu men inte är Cthulhu (förmodligen av upphovsrätts/varumärkesmässiga skäl).

Cthulhu spelas huvudsakligen i avslutade kampanjer eller kortare äventyr. Efter en kampanj är ofta rollpersonen mer eller mindre spenderad: hans mentala hälsa är i bott, ofta är resurser i form av ekonomiskt och socialt kapital spenderat, och han befinner sig i utkanten av ett samhälle som helt enkelt inte vill tro på de där galenskaperna man har bevittnat. Så när en kampanj är slut så är den slut. Det är lättare att rulla en ny gubbe inför en ny kampanj, än att tråckla in den gamla.

Cthulhu bygger som du redan vet på Lovecrafts noveller. Principen i den mythos som han plockar fram, mer eller mindre omedvetet, är att Jorden är en isolerad lugn ö i ett kaotiskt universum. Detta är den mänskliga hjärnan inte riktigt byggd för att hantera, så när den konfronteras med de här krafterna bortom sans och förnuft så ger den ofta upp.

Egentligen så är det inte mycket i Cthulhu-novellerna som egentligen funkar som rollspel. Ta till exempel novellen Råttorna i väggen, om en person som kommer hem till sina förfäders gods i England och hör krafsande som av råttor i muren. När han undersöker saken hittar han en nergång till en underjordisk stad där familjen levt i århundraden genom kannibalism och till och med fött upp människor som boskap att ätas upp; dessa har sedan degenererat till något förhistoriskt bestialiskt. Huvudpersonen blir galen av insikten och av sitt arv från familjen och börjar knapra på en av sina kamrater. Han blir sedermera övermannad och inlåst på mentalsjukhus, men inte ens där kan han undgå krafsandet från råttorna i väggen.

Det är en av de mer ikoniska Cthulhu-stårysarna, och i princip omöjlig att göra om som rollspelsäventyr. Så vad rollspelen gör är att lyfta ut mythoset från stårysarna, och släppa ner relativt konventionella pulp/deckarstårysarna i den makabra världen som mythoset beskriver.

---

Så... system. Call of Cthulhu kör som sagt var med gamla BRP. Det har dock sina egenskaper. Framförallt löser inte BRP själva problemen, utan det slutar titt som tätt att man inte använder några regler alls utom Sanity-reglerna. Stridsreglerna används undantagsvist när man flyr från de onda kultisterna, magireglerna används vid höjdpunkten på äventyret och ingen annanstans, och färdighetsreglerna i allmänhet rollspelar man ofta förbi, eftersom färdighetsslag mest gör att man missar viktiga ledtrådar och då dör äventyret. Kvar blir Sanity, ett värde som talar om hur bra man mår. Det minskas med tiden när man ser otäcka saker, och minskar det snabbt och mycket blir man knas och får psykoser.

Trail of Cthulhu inser lite av problemet, och försöker göra sitt bästa för att lösa det. Bland annat säger man att det är roligare att tolka ledtrådar än att rulla för att hitta dem, så man hittar ledtrådarna om man bara gör rätt sak. Det man kan göra är att köpa bättre ledtrådar genom dess poängsystem, och man inför därmed en poängekonomi i spelet. Det är spelaren själv som avgör när denne vill spendera sina poäng och därmed få det bättre resultatet. Dessutom ger Trail of Cthulhu en satans massa tips till spelledaren om ledtrådshantering - hur man konstruerar ledtrådar i äventyr, hur man fördelar dem, och hur man delar ut dem. Så oavsett om man är en BRP-fanatiker så har man ändå mycket att lära av Trail of Cthulhu.

De båda spelen har också mycket annorlunda sätt att behandla godarna. I Call of Cthulhu beskrivs Cthulhu med stats, inklusive skadebonus nog för att platta till ett slagskepp. I Trail of Cthulhu beskrivs Cthulhu med en klase ofta motsägande påståenden: dels klassikern att Cthulhu sover i den sjunkna staden R'lyeh, men också att Cthulhu är gränssnittet mot vårt undermedvetna mytiska förflutna.

---

Jag har spelat en massa Call of Cthulhu, och det ligger mig varmt om hjärtat. Men det hjälper liksom inte när spelet är gammalt. Trail of Cthulhu skulle jag vilja prova. Det känns mycket mer modernt, och det tar sig an precis de problem som jag upplever med Call of Cthulhu.

Men först ska jag flytta.

 

[Svarte Faraonen]

Vi kan ju ta rekommendationerna här. Den av Lovecrafts noveller jag tycker är bäst läsning -- och mest obehaglig -- är The Color Out of Space. Som inspiration till spel tror jag dock att det finns andra som ligger närmre det typiska Call of Cthulhu-äventyre, till exempel The Dunwich Horror och The Shadow Over Innsmouth (vilken, som sagts ovan, stått förebild för filmen Dagon).

 

[rjonas]

Jag har spelat en massa Call of Cthulhu, och det ligger mig varmt om hjärtat. Men det hjälper liksom inte när spelet är gammalt. Trail of Cthulhu skulle jag vilja prova. Det känns mycket mer modernt, och det tar sig an precis de problem som jag upplever med Call of Cthulhu.

Vi fann Tatters of The King mycket underhållande. Den kampanjen börjar lite trevande men när väl resandet börjar blir det mycket bättre. Bäst av allt var kryssningen.

Nu har vi roligare än nånsin med... Ja jag vet inte vad vi spelar faktist men det utspelar sig i nutid.

The Horror on The Orient Express är mycket bra om man står ut med att det är så rälsat. Dream Lausanne har satt djupa spår i mitt bräckliga psyke.

Alla pratar om Masks of Nyarlathotep som kanske den bästa rollspelskampanjen någonsin (jämte The Enemy Within till WFRP) men jag har inte spelat den själv.

 

[krank]

Vi fann Tatters of The King mycket underhållande. Den kampanjen börjar lite trevande men när väl resandet börjar blir det mycket bättre. Bäst av allt var kryssningen.

Det där skulle jag vilja höra mer om. jag har ju nyss dragit igång kampanjen och i mina ögon är förhållandet motsatt - det börjar med lite skön lågmäld skräck medan sluttampen med kryssningen etc mest känns som en massa omkringhattande för hattandets skull...

 

[rjonas]

Kryssningen är ju lättsam underhållning. Lugnet före stormen. Ett par spelmöten utan krav på resultat. Sen tar det fart och resan går snabbare och snabbare mot det oudvikliga slutet och illusionens förfall. Som spelledare tror jag man ska ta fasta på utrustningslistor, besättning och hur resurserna sakta men säkert utarmas. In på bara benet. Håglösa och stillade av vårt sista morfin vandrade vi ryckigt över platån. Vårt enda hopp var att få vila den sista vilan. Vi räknade våra patroner.

 

[CapnZapp]

Jag finner Call of Cthulhu mycket nöjsamt. För mig är spelet följande:

En trevlig kontrast/amalgam mellan det gammeldags engelska och det "nya" amerikat. Rollpersoner kan vara allt ifrån väluppfostrade brittiska adelsmän som röker cigarr på herrklubben till ohyfsade (men effektiva) privatdeckare och reportrar, då företrädesvis amerikaner. Men man kan även spela amerikansk socitetsdam (skandalös sådan) eller norsk helylle-utforskare.

Ur ett visst perspektiv ligger inte fokus på att "lyckas" eller ens överleva. Utan att uppleva "dåtiden" (alltifrån det viktorianska england till det amerikanska deckar-femtiotalet).

Givetvis ur ett på alla vis ytterst privilegierat perspektiv - CoC är för mig aldrig skattletande eller bonusjakt. Man ser till att slå fram sådana rollpersoner att man helt kan strunta i att skriva ner basala saker som pengar. (Därmed inte sagt man kommer undan med att lasta in elefantbössor på en bal i London, så klart).

Sedan är det bara att njuta av de välskrivna och atmosfärsfyllda äventyren! Och spela sin karaktär, både i framgång och motgång - och mycket motgång blir det... ;-)

CoC är definitivt ett spel där resan är själva målet.

Kan ni spela på era föräldrars vind, med gröna länsstolar, ett glas fin konjak bredvid biljardbordet, och spela superklassiker som Nyarlathotep med alla sina fina handouts så är det en höjdare.

Var bara inte rädda för att misslyckas, bli vansinniga och dö. Stressa inte igenom äventyren och försök inte vara alltför smarta.

Framför allt - fall inte för frestelsen lasta in kanoner och dynamit i bilen. Det hjälper inte nämnvärt och reducerar bara upplevelsen (simpel action gör D&D etc mycket bättre)... nöj dig med en pistol kaliber 22, eller gå obeväpnad! Det gör underverk för att skapa nervositet, och låter äventyren utspelas på ett mycket mera Lovecraftigt sätt!

Call of Cthulhu är definitivt värt det - Lycka till!


Zapp

PS. Angående Trail of Cthulhu: en smula överreklamerat spel. Den stora grejen med ToC är dess system för att undvika att spelarna misslyckas få fram de ledtrådar som är vitala för att äventyret ska hållas kvar på spåret.

Men det behöver man inget nytt spel för. Som spelledare gäller det bara att vara uppmärksam på vilka ledtrådar som riskerar stoppa upp äventyret (utan att sidospåret i sig är värdefullt), och helt enkelt se till att inte slå några slag utan att helt sonika dela ut dessa oavsett...

 

[Ymir]

Call of Cthulhus mest unika egenskap är att det är spelet där en typisk rollperson är ett tedrickande skäggo i tweed på 50+ som jobbar på Cambridge, och har typ "Nostratic Language Theory" som sin bästa färdighet.

Det är därför CoC är så bra.

- Ymir, tycker Chomsky är koolare än Aragorn

 

[solvebring]

Haha, givetvis är det en BRP! Den kanske bästa BRP-varianten också. Systemet är dock behagligt osynligt i CoC,

Härligt, härligt, härligt!
Det betyder ju att en annan inte skulle behöva lära sig så mycket nytt. Är det något jag är van så är det ju BRP.
Kul förresten att det är ännu osynligare än vad det redan är i mina ögon. Det låter ju riktigt lovande det här!

Det är ett intressant spel, för dels spelas det som ett skräckspel, dels spelas det ofta som en slags Indiana Jones möter Godzilla. Båda varianterna är kul. Det svåraste med skräcken i CoC är att den ofta är väldigt gammaldags och kräver att uppdateras för att bli otäck på riktigt (för frågan om att skapa skräck i rollspel rekommenderar jag några månaders läsning av det arkiverade skräckforumet).

Hm, okej. Det låter dock mindre lovande. Jag hade hoppats på tungrodd mysterieskräck. Lite japanskt stuk kan man väl säga, där skräcken är så mycket bättre just för att den i de flesta fall förblir okänd/osynlig. Indiana Jones är dock fläskigt bra, men inte skräck för fem öre.

Börja med att läsa HPs noveller, de finns gratis på internet (lagligt, såvitt jag förstår) och även omtryckta i en massa olika varianter. De är väldigt bra och mysiga och ibland t.o.m. otäcka. Tips på vilka som är bäst finns säkert på Kultur-forumet, antar jag.

Låter ju supernajs!

 

[solvebring]

Okej. Låter najs. Ernst Hugo är ju lite "chills" i sig. Han kan bringa djup stämning med sin röst faktiskt. Småläskig gubbe!

 

[solvebring]

Okej. Där ser man. Stort tack skall du ha Krille för all härlig information. Det var otroligt schysst att du gjorde dig besväret att skriva så mycket, relativt detaljrikt. Fick mycket på en gång där, det var najs.

Okej. Helt klart börjar jag fundera på vad som egentligen verkar fungera bäst. Trail of Cthulhu låter helt klart bättre spelmässigt sett, upplevelsemässigt sett, och deckarmässigt sett. CoC låter hm... Schysst oldschool, lite mer bokstavlig skräck och mer "kravla runt" och bli skrämd än vad det känns mystik. Låter mer Van Hellsing än vad det låter Scooby Doo (dåliga exempel, men du fattar budskapet). Själv skulle jag vilja ha något mellanting där. Fast jag lutar nog mer mot mystiken med chills och oroligheter, än zoombie- kladd-motherfuckin'-crazy. Kanske skall man ändå fördjupa sig i CoC först och sedan gå vidare till ToC?

 

[solvebring]

Call of Cthulhus mest unika egenskap är att det är spelet där en typisk rollperson är ett tedrickande skäggo i tweed på 50+ som jobbar på Cambridge, och har typ "Nostratic Language Theory" som sin bästa färdighet.

Det där är ju helt enkelt underbart!
Sådant gillar jag, brittisk deckarkänsla, smittat med lite Indiana Jones känsla, som Eksem sade. Låter najs.
Jag håller med, tweed är långt coolare än vad läder och plåt någonsin kommer bli.

 

[solvebring]

Vilken upplaga är populärast förresten?

 

[Arfert]

jag gillar 2nd edition bäst... men det är inte så stor skillnad faktiskt...