Inte vilka djur som helst, utan Eurythmics
Ett inlägg om djurfolk? Vilket suveränt tillfälle att introducera min nya serie smileysar... Säg hej till Katten Riving!
(som kan göra fem saker än så länge, men jag stämplar inte in dem alla här på en gång)
Nå, nu var det ankor vi skulle prata om. Jag vet att många spelare är aktivt emot ankor, så du bör ta det försiktigt med dem oavsett hur roliga och bra du själv anser dem vara. I min spelgrupp har vi alltid ansett dem självklara i fantasy (men jag var så ung när jag köpte DoD så det kanske beror på hur mottaglig man är i så unga åldrar) och vi tycker snarare att det blir oseriöst när de
inte är med.
Dock, det finns ett par tips man kan använda sig av för att just ankor skall upplevas verkligare och mer realistiska:
En anka gör ingen sommar
Det första tricket handlar om att slå bort föreställningen om att ankor är komiska bifigurer i handlingen. Detta görs genom att rollpersonerna får möta
många ankor, och inte bara en enda åt gången. Tänk dig själv, om du går in på ett värdshus och ser tolv alver, fjorton människor och en anka, då framstår det som självklart att ankan kommer göra något fånigt och roligt när som helst. Han står ju ut från de andra så mycket. Passar inte in. Allt han gör kommer kännas som ett komiskt spektakel.
Men om du stoppar in
flera ankor, då har inte bara rollpersonerna mött "en rolig typ" på värdshuset, utan de har träffat "en individ av den stora folkgruppen ankor". När rollpersonerna inser att det finns alla sorters olika ankor, precis som det finns alla sorters olika människor, då upplever de också ankorna som mänskligare, riktigare och komplexare. Alla ankor är plötsligt inte endast med i världen för att vara en skojig färgklick, utan de är levande, tänkande varelser med sina egna mål och ambitioner.
Man får fram sig hanka, om man fötts som anka
Man kommer inte ifrån att ankor dock
är rätt komiska. Vi ser dem som söta små rultande figurer som lever små skyddade sagoliv långt ifrån smuts, krig och elände. Detta gör att man inte tar ankorna riktigt på allvar. Du måste visa att livet som anka faktiskt är svårt också, fullt med lidande och komplikationer.
Jag kommer ihåg Döda Skogen, mitt första DoD-äventyr, där det fanns orcher som
grillade ankor utanför deras berg. Först tänkte jag att det var vanliga ankor de tillagade, men när jag insåg att det var de stora, talande ankorna kom det som en
chock!
Dels framstod det som så oerhört grymt och barbariskt att äta en annan tänkande och pratande varelse (jag måste trott att orcher var rätt schysta och hedersamma ädla vildar) men framförallt så förlorade ankorna sin oskuld i mina ögon den dagen. De var inte lustiga fjäderbollar som man hade skoj med, de var stackars små utsatta väsen som levde i en mycket, mycket farlig och våldsam värld. Ingenting slår bort vanföreställningen om att ankor skulle vara Disney-fantasy när man har bilden av stinkande, osande, vidbrända ankkroppar grillade över öppen eld fastetsad på näthinnan.
Jag rekommenderar dig att spela djurfolken såsom kanske judar eller zigenare. Såsom alla utsatta folk håller de extra hårt på sin egen kultur och finner utrymmen för glädje mitt bland allt elände. Särskilt zigenare-kattfolk är en liknelse som fungerat mycket bra för mig, och det har fått mina spelare att känna stor sympati för just dem.
Lite kul får man ha
Sedan ska man inte glömma att djurfolk gärna får framstå som lite lustiga då och då utan att man för den sakens skull ska spela oseriöst. Vi människor är ju rätt lustiga ibland, då ska väl djurfolken också få vara det. Mina kattfolk och vargfolk drar till exempel norgevitsar om varandra, vilket min spelgrupp upplever som oerhört komiskt på ett verklighetstroget sätt.
Namnen som gud glömde
En självklar påminnelse:
Ingen anka i något rollspel får heta Kalle, Howard, Donald, Arne eller ha en farbror som heter Joakim.
Men det kanske var en självklarhet?
/Rising