Graden av läskunnighet är kulturbetingad. Om man till exempel ser på Romarriket verkar läskunnighet varit tämligen vanligt bland stadsboende män, vilket bland annat visas av papyrusfynden i Oxyrhynkos (
länk >>> ). I 1700-talets Sverige förväntades vuxna landsortsbor kunna staka sig igenom Luthers katekes, medan i Portugal vid samma tid verkar läskunnighet ha varit förbehållen eliterna. Om man ser på centraleuropeiska städer på 1700-talet var analfabetism vanligare bland fattiga kristna än bland lika fattiga judar. Så vida spridd läskunnighet är inte så orimlig att den spräcker en fantasymiljös trovärdighet.
Det är dock värt att notera att det allmänt använda skriftspråket kan skilja sig en hel del från hur folk i gemen talar. Romare talade inte "skriftlatin", utan dialekter av så kallad "vulgärlatin" vars uttal, grammatik och ordförråd skilde sig en hel del från det bildade högspråket. Perserriket före Alexander den store använde arameiska (ett semitiskt språk) för skriftliga administrativa ändamål, trots att eliten talade persiska (ett indoeuropeiskt språk). Inom Habsburgsväldet användes latin som förvaltnings- och domstolsskriftspråk in på 1700-talet, även om folk talade sina modersmål vid förhandlingarna i rätten. I det mångkulturella ottomanska riket under dess sista århundraden användes gärna skriven franska bland folk inom eliten.