Nekromanti Om taktik...

Mask_UBBT

Hero
Joined
9 Dec 2001
Messages
1,795
Location
Tensta, Späckholm
Okej, först lite bekgrund till den här tråden.

I lördags, när jag anlände till min nyaste spelgrupp för att introducera lite folk till Hypokognia, anlände jag i ett skede då de bestämt sig att spela klart någon gammal DoD4-kampanj som de hållt på med förut(alltså, de har hunnit spela väldigt mycket, verkar det som), och när jag kom in hade spelarna precis blivit introducerade för sju troll och tre bepansrade orchofficerer. I en brinnande skog. Rollpersonerna var 1 st krigare(funktionell), 1 st Utbygdsjägare(funktionell), 1 st magiker(temporärt medvetslös) samt 1 st något annat som var i koma eller något...

"Aha, SL vill rensa ut bland karaktärerna, kan det tyckas!" tänkte jag.
"Vill du vara med så kan du ta över den här killens karaktär, han var tvungen att dra." blev jag erbjuden.
"Ok" sa jag, som ändå inte hade något bättre för mig.

Jag satte mig i soffan, och fick ett kraktärsblad stucket i handen. "Okej, den här killen kommer aldrig överleva någon riktig konfrontation." tänkte jag tyst för mig själv, samtidigt som jag fick karaktärens beskrivning, som mest bestod av att han såg ut som en yngre version av Brad Pitt i Troja. Utseende i all ära, men jag hade alltså inget egentligt underlag för rollspel. "Men ok, då, jag spelar väl honom som en kvicktänkt liten vessla, annars skulle han ju aldrig ha överlevt att bli Krigare!"

Sagt och gjort. När striden var över hade den andra Krigaren dödat ett troll självmant med bruk av strypning och bastadsvärd och fällt de dödande huggen på två redan besegrade orcher i stridens slutskede. Utbygdsjägaren hade blivit av med ett ben, magikern hade fått skallen mosad av en trollfot, komakaraktären låg fortfarande i koma, och min lilla krigare(som jag aldrig lärde mig namnet på) tog död på resterande sex troll, översteorchen och var indirekt ansvarig för de andra två orchernas död. Under hela striden kastade han ett spjut, som missade något fabulöst mycket. Där ser man vad lite taktiskt tänkande kan göra.

Vad anser ni om taktik i rollspel? I vilken grad är det acceptabelt? Har du använt taktik i någon snuskig grad, eller vid något tillfälle då du vet att det inte alls ligger i linje med vad SL hoppas/vill att ni ska göra?

/Mask - "Jag går fram och säger *Bläbläbläbläblä!* till trollen! De går bärsärk då, right?"
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Kan du inte berätta vilka taktiska trick du använde?

Annars brukar det inte bli så mycket taktik när man väl kastats in i strid så där. I min grupp handlar det snarare om saker som "vi klarar oss inte i ren strid mot dem, men vafan, det är varmt här i bergen, och vi har både vatten och uppvilade hästar. Om ni skulle dra till er deras uppmärksamhet från den här kullen, så skulle vi säkert kunna rida runt dem och slå sönder vattentunnorna de har i vagnarna. Utan vatten så kan vi ju se hur fint de kommer klara sig..." eller att på något sätt rulla ner stenar på fienderna eller tända eld på åkrar för att bränna dem, osv. Alltså att använda hjärnan istället för väpnad konfrontation.

Den enda taktik jag kan tänka mig att vi använder under pågående strid handlar om saker som att barrikadera sig på ställen där fienderna tvingas möta rollpersonerna en i taget, eller att man turas om att samla alla attacker mot en enda av fienderna tills den är död innan man går vidare med att angripa nästa fiende (Final Fantasy-taktiken). Då handlar taktiken alltså om att på något vis samordna vad hela gruppen skall göra. Inte så mycket om vad en enskild krigare kan göra.

Den sortens taktik jag helst vill se i mina framtida rollspel handlar om att göra en avvägning om vilken utrustning man ska använda och vem av rollpersonerna som borde anfalla vem av fienderna. Typ; i sin enklaste version så skulle det betyda att den med spjut skulle kunna angripa det orustade vildsvinet, medan den med hjälmkrossare skulle kunna försöka ta hand om riddaren i helrustning. Om valen blir lite mindre självklara så tycker jag att de blir rejält roliga och engagerande för spelarna. Samtidigt så kan man låta själva striden ske enligt reglerna och man behöver inte höfta fram så mycket specialregler som man måste göra när man har med fallande stockar, grus i ögat, kämpar som fastnat i kvicksand, brinnande åkrar osv. Den sortens taktik är också kul, förstås, men den kan vara rätt svår att hantera för en spelledare utan att det blir godtyckligt.
 

w176

Förlorad dotter
Joined
27 Dec 2001
Messages
3,692
Location
Umeå, Västerbotten
Jag tycker att taktisk ska spelas då att det passar rollspelandet. Blir det en väldigt snuskig grad av en taktik blir det också smått koboldigt, dramatiken i en strid och de dramatiska effekterna den senare ger i spelet är det intressanta.

Låt sig att spelgruppen kommer på en lysande taktiskt lösning som involverar en massa pilbågar och en ravin samt skydd att placerar sig bakom. Och de lyckas med sin taktik verkligen slakta fienden totalt, striden blir ett utdraget tärningsrullade på hur många pilar de måste avfyra innan fienden är totalt jättedöd nere i ravinen. Även om det var en bra taktik och det smartaste valet, var det småtrist på samma sätt som om striden skulle ha blivit om den blev ett lågt utdrag tärningsrullande på hur många gånger karaktärerna bankade på fienden och fienden bankade tillbaka helt utan taktik.

Jag gillar taktik, det är bra och fint och föredra framför "dumma" strider men för mig är den centrala i en strid inte vem som vinner och hur bra de lyckas vinna utan det viktiga med striden är det rollspelande det erbjuder. Att stå fiende mot den fiende man hatar, eller den nya rekryten som för första gången skräckslaget försvarar sig, eller den arroganta adelsmannen som grymt och sadistiskt går fram, eller den ärrade veteranen och måhända även taktikern som ser överlevande som det främsta och håller huvudet kallt under striden för att sedan sörja det liv som spilldes på motståndarsidan.

Ett för stort mått av väldigt framgångsfull taktik kan ta bort allt vad spänning heter utan mest bli koboldism fast i taktik version. Alla känslor och sådant intressant försvinner och sätt åt sidan för den maxa fram den bästa mest idiotsäkra planen. Taktik ska i mitt tycke vara ett understöd till rollspelandet, den lilla gruppen som på något sätt måste fina ett sätt att hålla stund mot en större styrka, eller den ärrade veteranen som försöker leda den splittrade och oerfarna truppen till seger, eller den kalla beräknade magikerns kalla och cyniska plan eller så tyckte jag Risings exempel var ett ganska bra ett.

/Elin
 

Mask_UBBT

Hero
Joined
9 Dec 2001
Messages
1,795
Location
Tensta, Späckholm
"Kan du inte berätta vilka taktiska trick du använde?"

0. Bestäm dig för att undvika driekt konfrontation maximalt om det skulle innebära ett överläge för motståndaren("In a fair fight I'd beat you!" "Well, then there's no reason for me to fight fair, is it?").
1. Se till att omgivningen inte missgynnar mig lika mycket som dom. (Brinnande skog, i det här fallet, löstes med hjälp av vårt vattenförråd + den medvetslöse magikerns stora, grovfibriga kåpa. Motståndarna var stora håriga och klädda i djurhudar.)
2. Se till att ha något taktiskt överläge emot motståndarna. (Gå fram och säg *Bläbläbläbläblä!* ungefär, så att trollen går bärsärk, och alltså inte direkt har några omdömmen att nämna.)
3. Dra nytta av dina taktiska överlägen och dina motståndares svagheter. Se till att deras styrkor går förlorade. (Lek med elden alltså, få dem att brinna så fort som möjligt, se till att de inte kan se dig, lura några av dem att springa in i skogen)
3½. Upprepa 3 tills det börjar sluta fungera.
4. Nyttja dina motståndares styrkor för ditt syfte(När antalet troll har minskats och satts i lågor, få dem att attackera ledaren, genom att i ett ögonblick av förvirring slänga kåpan över den stackars orchen... *splutt* säger det när trollen drämmer till...)
5. Utnyttja förvirring maximalt(Utan att egentligen ge någon eftertanke till det ovanstående händelseförloppet går du och försöker få ett av de yttersta träden att falla emot trollen. Slå emot den förkolnade stammen med svärdet du just hittade i din inventarielista. När trollen precis fattat vad som hänt försöker du träffa dem med ett spjut med brinnande löv i spetsen, och du misslyckas med att träffa, men förvirringen är ändå tillräckligt för att du ska få dem att inte bry sig om att du fått trädet att knaka...)
6. *Knak-kras*-"Aaargh!"-*Splutt*
7. Låt den store krigaren som precis ha dödat sitt första troll ha ihjäl de brinnande, panikslagna, flyende underofficersorcherna.
8. Do da victory-dance. Påpeka INTE för SL att ditt hår troligen har brunnit hela tiden.

/Mask - som medger att SL lät trädet falla lite väl godtyckligt fort. Jag hade ju bara tänkt "mjuka upp" det, och låta dem krasha in i det där jag stod bakom och gjorde grimasher... och incidenten med falcionen är inte att tala om.. :gremblush:
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Om taktik och metatänkande överhuvudtaget.

Vad anser ni om taktik i rollspel?
Med taktik utgår jag här från att du menar metatänkande, att man handlar taktiskt som spelare snarare än enligt sin rollperson.

I vilken grad är det acceptabelt?
I vilken du än må önska, taktik är kul och rollspel ska vara kul. Jag själv vill dock oftast undvika metatänkande i längsta möjliga mån, men då kräver jag också att få upprättelse om SL:s beskrivningar leder till ologiskt handlande, eller om min karaktär tvingas vara okunnig bara för att jag är det.. Med andra ord, jag vill inte ha några inkonsekvenser mellan min rollpersons handlande och kunskap.

Metatänkande som i att ta ens rollpersons öde personligt vill jag också slippa, men jag använder metatänkande för att se till att alla har det trevligt också, och att historien går i en intressant riktning. Det är väl också det här som får avgöra hur mycket metatänkande och taktik som är korrekt.

Men nu så har jag förstås en hel drös med taktiska kampanjer på gång, där "Psipups" (tråden nedan) är den första. Den är egentligen inte så taktisk, eftersom spelarna inte spelar befälhavare eller så, fast jag har planer på en XCOM-kampanj där man spelar en insatsstyrka, och en svartfolkskampanj där man spelar maktprofiler och elitsoldater. Här kommer taktik vara en stor del av spelupplevelsen.

Har du använt taktik i någon snuskig grad, eller vid något tillfälle då du vet att det inte alls ligger i linje med vad SL hoppas/vill att ni ska göra?
Nja.
 

Troberg

Sinister eater
Joined
27 Jun 2001
Messages
17,659
Jag föredrar en ball taktisk plan framför en mekaniskt pingpongande slagväxling varje gång. Det är ju smarta planer som är kul!

Dessutom så tenderar de att snabba upp spelet och minska regelmekaniserandet genom att sätta spelet i ett läge där sunt förnuft funkar bättre än regler. Sånt gillar jag också.
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
Märklig kampanj om inte rollpersonerna är mer utvecklade än att vemsomhelst kan vandra in och ta över dem. :gremsmile:

Ett klassiskt exempel på taktiskt tänkande minns jag ifrån mina första år som spelledare. Vår kampanj i DoD 4 var på väg mot sitt klimax den episka slutstriden mot den onde magikern. Spelledaren hade förberett sig väl för en intressant uppgörelse genom att låta magikerna frammana skuggor som var exakt likadana som rollpersonerna. Alla utom en skulle alltså möta en kopia av sig själv i strid, den siste skulle göra upp med magikern själv. Till saken hörde att vi under förra spelmötet hade fått tag i ett silversvärd och en ring som kunde blända en gång per dag för att använda mot en mäktig vampyr. Detta hade spelledaren tydligen helt glömt bort. Så det som hände var att min rollperson helt lugnt tog fram ringen, sa de magiska orden, bländade magikern och sedan högg den hårdaste av krigarna av honom benet. Spelledaren blev märkbart skakad men förtjänar ändå ett erkännande för att han inte hittade på någon lökig undanflykt för att låta skurken överleva. :gremsmile:

När vi spelar USCM så handlar det i princip alltid om att använda sig av taktik. Valet av tillvägagångssätt kan vara avgörande för om alla eller ingen dör. Tyvärr är spelarna ohyggligt bra på att tänka ut smarta planer nästan oavsett hur kass situationen är. Men som spelledaren uppskattar jag nästan alltid att bli överlistad av någon riktigt smart plan.
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Nja.

Ja, egentligen var det inte så mycket till taktik, bara att vi gick emot spelledarens planer med strid, offrade våra rollpersoner för att döda en gullondig prinsessa som SL hade tänkt att vi skulle underkasta oss. Taktiken var inte så häftig "klä ut sig till vakter och låtsas att vi eskorterar fångar".. :gremwink:

Men då kanske ett exempel som jag utsattes för funkar bättre: En spelare spelade en byggsats lego, och han byggde om sig själv till precis vad som helst på ingen stund alls, och så kunde det flyga. Det tråkiga med det var att dödade dramatik och gick på rutin, och det är nog det som avskräcker folk från att släppa in taktiskt tänkande i spelgruppen: Att man sabbar dramat och klarar saker på automatik. Det ger en atmosfär av att vinnandet står över berättandet och stämningen.
Din SL verkar ju däremot ha varit extrasnäll mot dig, när du ökade dramat med intressanta val och handlingar.
 

Mask_UBBT

Hero
Joined
9 Dec 2001
Messages
1,795
Location
Tensta, Späckholm
Re: Nja.

"Men då kanske ett exempel som jag utsattes för funkar bättre: En spelare spelade en byggsats lego, och han byggde om sig själv till precis vad som helst på ingen stund alls, och så kunde det flyga. Det tråkiga med det var att dödade dramatik och gick på rutin, och det är nog det som avskräcker folk från att släppa in taktiskt tänkande i spelgruppen: Att man sabbar dramat och klarar saker på automatik. Det ger en atmosfär av att vinnandet står över berättandet och stämningen."

Öh... spelade han flygande lego det tycker t o m jag låter för konstigt... vad spelade ni för spel, egentligen?

Annars så har du en poäng. Optad taktik är precis lika tråkigt som "Jag går fram och dödar honom med mitt +80 svärd".

"Din SL verkar ju däremot ha varit extrasnäll mot dig, när du ökade dramat med intressanta val och handlingar."

Mjo, vid tidigare spelmöten har jag propagerat för att dramatiken är det som är viktigt i en strid, så jag tror han försökte att inte vara jävlig på saker som det inte fanns regeler för(som trädet, exempelvis), så att jag skulle kunna ha lite kuligt. Och jag tror att han gärna ser mer sådant rollspelane, han verkade tycka det var betydligt roligare(verkade och verkade... han sa rakt ut att jag hade ett roligt spelsätt efter mötet, men jag misstänker att det mer var en pik emot övriga spelgruppen än en komplimang till mig.)

/Mask - som försöker tillåta allting som spelarna kan hitta på för att göra striden roligare :gremsmile:
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Re: Nja.

Öh... spelade han flygande lego det tycker t o m jag låter för konstigt... vad spelade ni för spel, egentligen?
Nalle på vift av ASF.

Sedan var det inte direkt flygande lego, men han byggde om sig till ett flygplan, och jag var för ung och snäll på den tiden....
 

Pom

Swashbuckler
Joined
23 Jun 2003
Messages
2,926
Location
Enskededalen
Right!

Grejen med taktik är att det kan gå troll i planeringsmomentet. Det kan vara riktigt kul med en längre diskussion mellan spelarna om exakt hur de skall gå tillväga för att maximera sina fördelar och minimera sina förluster i en kommande strid eller så. Men det kan lätt bli att planeringen snart utkristalliseras till att handla om en specifik rollpersons besvärjelseval eller motsvarande. Då är det inte långt till att det blir rejält tråkigt för de övriga i rummet.

En annan aspekt är att det är roligast om taktikens art hålls i stil med rollpersonernas personligheter. Alla skall ha rätt att klura ut planer. Det är planernas utseende som skall skilja. Den ovises plan kan få vara både detaljerad och listig, men sakna någon väsentlig komponent. Den feges plan kan vara perfekt i alla aspekter utom i att uppnå det egentliga målet. Den impulsives plan kan se ut hur som helst - han kommer ändå inte att följa den. Etc.

Likaså är det rätt okej med metatänkande, inom vissa gränser. En spelare kan mycket väl få ha långsiktiga planer för sin rollperson som rollpersonen själv inte rimligtvis kan ha formulerat (fast detta är väl egentligen strategi snarare än taktik). Likaså bör en spelare få välja handlingsvägar som främjar spelmötet och kampanjen istort, trots att rollpersonen återigen inte har den kunskapen eller ens de prioriteringarna.

Så länge rollpersonen tänker som en rollperson i saker som angår rollpersonen och spelaren tänker som en spelare i saker som angår spelaren kan taktik vara en stor tillgång.
 

Vindhand

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,253
Location
Stockholm
Vad anser ni om taktik i rollspel? I vilken grad är det acceptabelt?

Idealiskt sett använder man den taktik som ens rollperson skulle använda. Jag tycker det kan vara ganska högt i tak där. Så länge man inte utnyttjar off-kunskap eller gör sin oerfarna 14åring till taktikmästaren nummer 1 så kan det passera :gremsmile:

Har du använt taktik i någon snuskig grad, eller vid något tillfälle då du vet att det inte alls ligger i linje med vad SL hoppas/vill att ni ska göra?

Japp... Men det var SL som började!

Det var något möte i en kampanj där det snart blev tydligt att spelledaren (spelledarna faktiskt) till varje medel ville uppnå ett visst resultat, oavsett vad spelarna gjorde eller ville. Då kom vi som spelare snart fram till att det var vi mot dem och gjorde därefter vårt yttersta för att inte gå åt det ologiska håll spelledarna drog oss åt. Där kan det ha blivit en del metatänkande, men det var kul...

Naturligtvis bröt kampanjen ihop kort efter det :gremsmile:
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Vad anser ni om taktik i rollspel? I vilken grad är det acceptabelt?
Skulle nog vilja se det ur den karaktären som man skapat. Hur är den som person, är det den den store krigaren som bara turtar & kör & tänker sedan eller är det den sluge rackaren som bara rider på vad andra gör & utnjyttjar det till max.
Så för min del så ser jag gjärna att mina spelare är både sluga, taktiska & sådan som få.. Sånt är bara kul & utmanande för gruppen.

Har du använt taktik i någon snuskig grad, eller vid något tillfälle då du vet att det inte alls ligger i linje med vad SL hoppas/vill att ni ska göra?
Visst så har man det... Kommer inte på nått specifikt tillfälle, men visst så har man ställt till det & rört om i grytan nån gång.. Det trir jag nog de flesta har gjort nån gång när man har spelat.
 

Ziaxool

Veteran
Joined
7 Jun 2002
Messages
137
Location
Kolmården
Har du använt taktik i någon snuskig grad, eller vid något tillfälle då du vet att det inte alls ligger i linje med vad SL hoppas/vill att ni ska göra?
Näe, men eftersom det alltid är jag som är spelledare så har jag blivit utsatt för det.
Spelarna i min grupp gillar att tänka igenom saker. Grundligt. De disskuterar skillnaden mellan om man gömmer sig 15 eller 20 meter ifrån fienderna, om man borde skjuta vakten till höger eller vänster och andra ovesäntliga detaljer. De älskar att disskutera sådanna detaljer. Alla strider blir följdaktligen väldigt långa, då spelarna vill disskutera alla förutsättningar i en kvart innan man kan börja. Att deras karaktärer sedan bara har 3 i Mental (vi spelade Usagi) gör ju inte saken bättre.
 
Top