Man Mountainman
Storsvagåret
Vad tror ni om det här?
När kampanjen börjar står rollpersonerna på krönet av sin hjältebana. De har besegrat allt motstånd. De har klarat alla utmaningar. Deras rykte och den respekt de ingjuter vet få gränser. Världen ligger för deras fötter.
Men säg den lycka som varar. Kampanjen inleds med en skräll: rollpersonernas första allvarliga motgång! De blir plötsligt desperat varse sin egen dödlighet.
Resten av kampanjen är en långsam men ohejdbar nedgång. Åldern börjar ta ut sin rätt. Saker är inte vad de en gång var. Världens cykliska logik är oresonlig: det som en gång byggts upp måste förfalla. Allting når sitt slut. Långsamt tvingas rollpersonerna finna sig i att de inte är vad de en gång var. Att de inte längre är lika starka, lika mäktiga, lika ohejdbara som i sin ungdoms dagar. Och de bragder de en gång utförde börjar falla i glömska, i takt med att nya, unga talanger tar deras plats på världens scen.
Kampanjen utspelar sig under loppet av åtskilliga år. Under denna tid tvingas rollpersonerna att möta sin ålderdom och sina svikande krafter, efter att under hela sitt liv definierat sig själva i termer av styrka och vitalitet. Kommer de att finna sig i det oundvikliga, och inta en plats i världen som bättre lämpar sig för en gammal man? Eller kommer de att vägra inrätta sig, kämpa dubbelt så hårt bara för att drabbas av ett misslyckande dubbelt så bittert? Se allting rinna ur händerna på dem för att de är oförmögna att se verkligheten i vitögat?
/Kalle
När kampanjen börjar står rollpersonerna på krönet av sin hjältebana. De har besegrat allt motstånd. De har klarat alla utmaningar. Deras rykte och den respekt de ingjuter vet få gränser. Världen ligger för deras fötter.
Men säg den lycka som varar. Kampanjen inleds med en skräll: rollpersonernas första allvarliga motgång! De blir plötsligt desperat varse sin egen dödlighet.
Resten av kampanjen är en långsam men ohejdbar nedgång. Åldern börjar ta ut sin rätt. Saker är inte vad de en gång var. Världens cykliska logik är oresonlig: det som en gång byggts upp måste förfalla. Allting når sitt slut. Långsamt tvingas rollpersonerna finna sig i att de inte är vad de en gång var. Att de inte längre är lika starka, lika mäktiga, lika ohejdbara som i sin ungdoms dagar. Och de bragder de en gång utförde börjar falla i glömska, i takt med att nya, unga talanger tar deras plats på världens scen.
Kampanjen utspelar sig under loppet av åtskilliga år. Under denna tid tvingas rollpersonerna att möta sin ålderdom och sina svikande krafter, efter att under hela sitt liv definierat sig själva i termer av styrka och vitalitet. Kommer de att finna sig i det oundvikliga, och inta en plats i världen som bättre lämpar sig för en gammal man? Eller kommer de att vägra inrätta sig, kämpa dubbelt så hårt bara för att drabbas av ett misslyckande dubbelt så bittert? Se allting rinna ur händerna på dem för att de är oförmögna att se verkligheten i vitögat?
/Kalle
