För mig, när jag tänker på det, så känns det lite som dikotomin mellan rälsat och öppet. Att det finns ett faktum (och ett faktum, inte ett antal potentiella faktum som jag ser blorben) blir för mig rälsat. Att det inte behöver göra det blir för mig sandboxigt.
Nu är det många av mina vänner som älskar narrativ i rollspel och föredrar rälsat. Men kanske rälsat under ansvar snarare än att ignorera vad spelarna gör. Så jag köper att många vill ha det på det sättet. Men för min del är upplevelsen det viktigaste. Upplevelsen är för mig "på riktigt" oavsett vilka delar av den som var förberedda eller ej. Upplevelsen är nuet.
Men det är möjligt att min syn på det helt enkelt bottnar i min halvaversion mot "narrativ" som uttryck i spel överhuvudtaget, plus att min preferens alltid lutat mot improvisation.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.