Nekromanti Onda ondingars onda klubb

Onda Ondingar Okvädar Ordningsmän Obstinat

Den onding som jag är mest bäst vid är den kimonoklädde skurken från Legend of the Five Rings, nämligen "Ondingen som ni inte kan komma åt för att han har en högre social status än er". I Rokugan, om en överordnad säger att "Pelle dödade Nisse," så är det så. Punkt. Spelar ingen råll hur mycket rollpersonerna vet och kan bevis att det inte var så alls, har feodalherren sagt att det är så... punkt slut.
Jag minns en kampanj där spelarna jagade och utredde en komplott mot klanöverhuvudet, bara för att bit för bit få reda på att få reda på att det inte var den där Skorpionen som var elakingen, utan deras egen feodalherre. Nu satt de på pottan, de fick ett tokfett moralist dilemma och en av dem knatade upp till feodalherren, berättade att de banne mig allt visste vad han sysslade med ("vet hut!") och begick sedan seppuku på direkten. De andra blev förgrymmade och slängde sin heder överbord och angrep och sablade ner feodalherren. Sen blev de antingen nerhuggna av hans samurajer eller tog sina egna liv hellre än att leva som ronins.
De av er som är lite djävulskt lagda har nog misstänkt det: Feodalherren var oskyldig. Så går det när man inte skalar bort alla lager från löken :gremwink:

Kort sagt: en bra skurk syns inte. Man möter bara hans hantlangare och hejdukar. Och skyldiga :gremgrin:


Storuggla, silverfiskar darrar i fruktan
 
Re: Lömska förrädare

Backstabbers är favoriten men det funkar bara en gång per spelgrupp

Nejdå, se bara till att de har en egen agenda som ibland sammanfaller med spelarnas, ibland inte. Ibland kan spelarna lita på dem, ibland inte. Om spelarna bara behöver dem tillräckligt mycket så kommer de att lita på dem.
 
De ska skrämmas

Den märkliga paradox som gäller i mina spel är att ondingarna ska vara så läbbiga som möjligt på alla sätt som går, men ändå gå att besegra!.

Helst förklarar man en sådan märklig händelseutveckling med att tillvägagångssättet gärna är lite oortodoxt. Ett gyllene exempel är dvärgarnas speciella städ i Svavelvinter. Men det intressanta är inte att den möjligheten finns (för att krossa de onda nekromantikerna, Shaguliterna) utan hur rollpersonerna ska få dvärgarna motiverade att berätta detta för dem...!

------------------------------

Favoritmonster är annars odöda. Mumien, likätaren och gastar står överst på min lista.

Skurklistan toppas av den klassiska ondingen som är bildad och genomrutten, smart och ibland fullständigt irrationell; Hannibal Lecter!

/Basenanji
 
Re: ROTFL!

Det var en underhållande läsning. När det gäller ondingar gillar jag primärt den som har en massa underhuggare. I stil med Darth Vader och hans femtioelva stormtrupper.
Å andra sidan finns det även en viss charm med en ensamme, men mäktige skurken.
 
Walium fruktar hämdlystna smurfar

Jag antar att det är på sin plats att jag själv nämner vilka skurkar jag föredrar. Jag föredrar sådana som är begåvade och har gott om resurser. De ska motiveras av någonting annat än ren ondska och inte vara ofelbara. De ska helst drivas av någon form av logisk, om än märklig och förvriden. De ska också gärna sig själva som något annat än skurkar. Världsförbättrare, emperieskapare, goda föräldrar, stora taktiker är några bra exempel.
 
Ar Vargen fortfarande medlem?

Nackdelen med skurkar som ar avlagsna fran rollpersonerna - KGB, CIA, TSV, antediluvier, etc - ar att man aldrig far chansen att rollspela dem, i betydelsen snacka med spelarna. Det ar lite trist. Enstaka skurkar ar bra pa det sattet.

A andra sidan ar skurkar som leder grupper intressanta fran det perspektivet att de racker langre. Oavsett om RP satter dem bakom las och bom eller dunkar ned dem eller (tillbaka till Bamse) far dem over pa deras sida sa gor hantlangarna att det drojer innan hotet direkt ar undanrojt.

Jag ar barnsligt fortjust i genre-konventionen som sager att skurkar overlever. Det ar inte sa himla realistiskt, men...

Erik
 
Back
Top