Jag har alltid sett orcher mer som onda på samma sätt som klingoner i Star Trek: TNG (och framåt) framställs som onda. Det handlar om att vi inte känner dem, och att under lång tid har vår enda kontakt med dem bara varit krig. De har någon sorts allmänt expansionistiskt i sin kultur, som många "barbarfolk" i vår värld, tex. Djingis Kahns mongoler eller vandalerna vid romartidens slut. I verkligheten är de förstås långt mycket mer komplicerade än de framställs i västerländernas / romarnas propaganda, men just det där att man ser dem som något alltigenom ont har mer att göra med att vi vägrat kommunicera under så lång tid och sett varandra som dödsfiender lika länge. Typ.
Den typen av orcher jag tänker på görs riktigt bra i Chronopia. De är de stolta slättkrigarna, det största hotet mot den eviga staden innan de blir överkörda av De Hängivna. Nu är de bara en spillra av sitt forna jag och drömmer om att åter få rida på slätten ledda av de heliga buffelryttarna och shamanernas trummor och strupsång. Riktigt cool usp för ett fantasyfolk.