Deodanders
Syntaldicus Nomenclatus
- Joined
- 24 Nov 2005
- Messages
- 637
Med Peter Nordstrand som spelledare och Jonas Ferry som en av spelarna spelade jag förra helgen One Can Have Her, Jonas Ronnies-vinnande rollspel i noirmiljö. Det inträffade på Peters minikonvent OmniCon och en till av konventsdeltagarna, Jonas S, deltog i One Can Have Her medan de andra spelade brädspel. Jag har skrivit om det på A Game of You och tittade då framförallt på spelmekaniken och mina upplevelser som spelare. Här tänkte jag även ta upp min karaktärs historia till viss del.
En kort sammanfattning för dig som är obekant med spelet: One Can Have Her är ett rollspel som tar sin inspiration från klassiska noir-filmer. Man spelar till och med i svart-vitt. Spelet lånar också en central systemidé från det spelteoretiska Fångarnas dilemma. Man spelar en man som har begått ett brott, man har ett livsmål man vill uppnå och samtliga karaktärer har en relation till en och samma femme fatale. Spelledaren skapar också en fiende till varje karaktär som står emellan honom, hans livsmål och femme fatalen. Karaktärerna känner också till varandras brott och har i spelets slutskede möjlighet att tjalla på varandra eller låta bli. Förhoppningsvis lyckas man sätta dit de andra och själv komma undan. Endast då kan man uppnå sitt livsmål och få kvinnan.
Jag spelade Jeff Bailey, en conflicted nightclub singer som dödat en känd filmproducent när denne gjort närmanden under en privat provspelning. Jeffs mål var att bli en känd filmstjärna. Jeffs styvsyster Norma James, dotter till Kaliforniens guvernör, var storyns femme fatale. Jeff åtrådde Norma och försökte hitta ett sätt att rättfärdiga en romantisk relation samtidigt som han svartsjukt försökte hålla andra män borta.
Något han inte lyckats särskilt väl med. Norma hade genomgått ett par aborter när storyn började. Jonas F spelade en aggressive doctor som utfört aborterna illegalt på faderns begäran. Hans mål var att bli känd som den som fick aborter legaliserade i delstaten. Hans brott att han utförde dem och dessutom lyckats döda en kvinna som kommit för att få hjälp. Jonas S spelade en greedy (tror jag det var) government agent som utpressade guvernören som han hjälpte med säkerheten och hade rejält med hållhakar på. Han ville skrapa ihop tillräckligt med stålar för att kunna dra sig tillbaka, med Norma som grädde på moset.
Jag gillade Jeff. Han var en sorglig nattfjäril som drogs mot stadens neonljus och brände sig. Slarvern i släkten i lite för stor kostym och med orealistiska drömmar. Det sades aldrig rätt ut men jag tänkte mig hela tiden honom som sexuellt ambivalent. Filmproducenten han dödat var inte öppet homosexuell men det var välkänt i branschen och jag hade hela tiden bilden att det var Jeff som börjat göra sexuella inviter för att sedan ångra sig när det började gå för långt. Det här hängde också ihop med att han attraherades av Norma. Han såg hur alla andra män drogs till henne och tänkte att det skulle säkra hans sexualitet, göra honom till man, om han fick henne.
I kvällens första scen gör Jeff sitt första fumliga försök att förföra Norma. Talande är att han egentligen bara försöker utnyttja hennes olycka för att stärka sin sjävkänsla snarare än att det är frågan om någon uppriktig känslomässig kontakt. Det blir nobben.
Jeffs misslyckande här leder till att han inte kan göra några egentliga närmanden i senare scener utan att jag ändrar arenan för konflikten. Spelet är så snillrikt skrivet att en konfliktlösning är just det, en lösning av konflikten. Målet för konflikten har etablerats i fiktionen, misslyckat eller ej, och gäller nu som ny förutsättning.
Det här leder till att Jeff senare friar till Norma, och får ja! Men det går på skit.
I slutändan ser vi självmördaren Jeff flytandes i familjens pool, melodramatiskt inspirerat såväl in-game som off av Sunset Boulevard.
Det roliga är att jag så tydligt kan se var det började gå snett för Jeff (ja, utöver det faktum att vi startade spelet med att han begått ett mord).
Vid en scen i mitten av storyn så har Jeff trängt sig fram till en höjdare i filmbranchen på en nattklubb och tjatat till sig en chans. Hög på det här bestämmer sig Jeff för att fira. Han överdriver förstås vikten av samtalet för sig själv och bygger upp självförtroende utan grund. Han hamnar på samma bar som Jonas S agent och sabbar allt i ett enda svep där det slutar med att han hotar agenten.
Det här får resultatet att agenten försöker sätta dit Jeff och när det strax senare är dags för tjallning naturligtvis skvallrar på honom för hans fiende. Fascinerande nog skapar den här småaktigheten en oförsiktigt hämndspiral som förgör dem båda.
Jag satt på kanten av stolen under hela speltillfället. Det var sjukt spännande även under de andra spelarnas scener, och när mina scener började korsas och vävas ihop med Jonas S blev det verkligt tajt. Det är uppenbart att Peter är en skicklig spelledare när det kommer till story now, med vassa sceninramningar och konsekvent tryck på karaktärernas svaga punkter. Men lika uppenbart att han följde reglerna och spelade systemet för maximal effekt.
Jonas Ferry har skrivit ett spel som känns som ett skolexempel på hur man stödjer tematiskt rollspelande och där systemets alla element och spelets struktur kretsar kring och skapar vad som är viktigt och ställningstaganden kring detta. I det här fallet något jag tolkat personligen som samvete.
Jag skulle säga att den här proceduren tar avstamp i den handfull kort man tilldelas och sedan i konflikter fritt kan välja att spela ut i vilken ordning man vill, till synes med någon slags kontroll över sitt eget öde. Via livsmålen som är satta på kollisonskurs med fienden och de andra spelarkaraktärerna, brottet och inte minst spelets femme fatale snurrar frågeställningarna om spelets själva kärna fram.
Det fanns några tillfällen där kopplingen mellan spelregler och story var särskilt tydliga och de är så häftiga så jag måste nämna dem.
Ett var när Harry, Jonas S agent, sökte upp min fiende, en framgångsrik sångare och rival, för att döda honom. Dels för att Norma vill det, men också för att sätta dit Jeff för mordet. Peter drar som spelledare sina fyra spelkort och flyger upp och slänger fram tre drottningar som svar på Jonas konfliktöppning, en sexa som säger att han sticker en kniv i fienden. I OCHH har alla klädda kort en specifik betydelse. Knektar är snuten, drottningar femme fatalen och kungar är fienden. Konflikten är avgjord och Peter berättar det här som att Norma är där, kliver emellan och får kniven i sig. Sjukt stiligt. Tror ni hon följer med till Acapulco?
En annan cool grej är när vi haft vår första tjallning och jag inte tjallat på någon, men agent Harry tjallar på mig. Peter har redan innan han sett våra respektive lappar valt svart kort för att fortsätta storyn efter tjallningarna. Nu vänder han upp det och vi spelar vidare. Min första scen efter tjallningen är i en gränd där jag vaknar av att någon pissar på mig. Det är min rival och han väser att han vet att jag mördat filmproducenten. Eftersom jag inte tjallade på någon så har jag bara ett nytt kort på hand, och en rejält tillskruvad situation som blir svår att ta sig ur utan att jag funderar över saker som värdet av hämnd, skuld och begär.
Oj, det här blev långt och ändå har jag inte sagt allt jag vill säga.
Ställ gärna frågor så ska jag försöka svara och Jonas finns säkert i närheten och vill tala om sitt spel.
En kort sammanfattning för dig som är obekant med spelet: One Can Have Her är ett rollspel som tar sin inspiration från klassiska noir-filmer. Man spelar till och med i svart-vitt. Spelet lånar också en central systemidé från det spelteoretiska Fångarnas dilemma. Man spelar en man som har begått ett brott, man har ett livsmål man vill uppnå och samtliga karaktärer har en relation till en och samma femme fatale. Spelledaren skapar också en fiende till varje karaktär som står emellan honom, hans livsmål och femme fatalen. Karaktärerna känner också till varandras brott och har i spelets slutskede möjlighet att tjalla på varandra eller låta bli. Förhoppningsvis lyckas man sätta dit de andra och själv komma undan. Endast då kan man uppnå sitt livsmål och få kvinnan.
Jag spelade Jeff Bailey, en conflicted nightclub singer som dödat en känd filmproducent när denne gjort närmanden under en privat provspelning. Jeffs mål var att bli en känd filmstjärna. Jeffs styvsyster Norma James, dotter till Kaliforniens guvernör, var storyns femme fatale. Jeff åtrådde Norma och försökte hitta ett sätt att rättfärdiga en romantisk relation samtidigt som han svartsjukt försökte hålla andra män borta.
Något han inte lyckats särskilt väl med. Norma hade genomgått ett par aborter när storyn började. Jonas F spelade en aggressive doctor som utfört aborterna illegalt på faderns begäran. Hans mål var att bli känd som den som fick aborter legaliserade i delstaten. Hans brott att han utförde dem och dessutom lyckats döda en kvinna som kommit för att få hjälp. Jonas S spelade en greedy (tror jag det var) government agent som utpressade guvernören som han hjälpte med säkerheten och hade rejält med hållhakar på. Han ville skrapa ihop tillräckligt med stålar för att kunna dra sig tillbaka, med Norma som grädde på moset.
Jag gillade Jeff. Han var en sorglig nattfjäril som drogs mot stadens neonljus och brände sig. Slarvern i släkten i lite för stor kostym och med orealistiska drömmar. Det sades aldrig rätt ut men jag tänkte mig hela tiden honom som sexuellt ambivalent. Filmproducenten han dödat var inte öppet homosexuell men det var välkänt i branschen och jag hade hela tiden bilden att det var Jeff som börjat göra sexuella inviter för att sedan ångra sig när det började gå för långt. Det här hängde också ihop med att han attraherades av Norma. Han såg hur alla andra män drogs till henne och tänkte att det skulle säkra hans sexualitet, göra honom till man, om han fick henne.
I kvällens första scen gör Jeff sitt första fumliga försök att förföra Norma. Talande är att han egentligen bara försöker utnyttja hennes olycka för att stärka sin sjävkänsla snarare än att det är frågan om någon uppriktig känslomässig kontakt. Det blir nobben.
Jeffs misslyckande här leder till att han inte kan göra några egentliga närmanden i senare scener utan att jag ändrar arenan för konflikten. Spelet är så snillrikt skrivet att en konfliktlösning är just det, en lösning av konflikten. Målet för konflikten har etablerats i fiktionen, misslyckat eller ej, och gäller nu som ny förutsättning.
Det här leder till att Jeff senare friar till Norma, och får ja! Men det går på skit.
I slutändan ser vi självmördaren Jeff flytandes i familjens pool, melodramatiskt inspirerat såväl in-game som off av Sunset Boulevard.
Det roliga är att jag så tydligt kan se var det började gå snett för Jeff (ja, utöver det faktum att vi startade spelet med att han begått ett mord).
Vid en scen i mitten av storyn så har Jeff trängt sig fram till en höjdare i filmbranchen på en nattklubb och tjatat till sig en chans. Hög på det här bestämmer sig Jeff för att fira. Han överdriver förstås vikten av samtalet för sig själv och bygger upp självförtroende utan grund. Han hamnar på samma bar som Jonas S agent och sabbar allt i ett enda svep där det slutar med att han hotar agenten.
Det här får resultatet att agenten försöker sätta dit Jeff och när det strax senare är dags för tjallning naturligtvis skvallrar på honom för hans fiende. Fascinerande nog skapar den här småaktigheten en oförsiktigt hämndspiral som förgör dem båda.
Jag satt på kanten av stolen under hela speltillfället. Det var sjukt spännande även under de andra spelarnas scener, och när mina scener började korsas och vävas ihop med Jonas S blev det verkligt tajt. Det är uppenbart att Peter är en skicklig spelledare när det kommer till story now, med vassa sceninramningar och konsekvent tryck på karaktärernas svaga punkter. Men lika uppenbart att han följde reglerna och spelade systemet för maximal effekt.
Jonas Ferry har skrivit ett spel som känns som ett skolexempel på hur man stödjer tematiskt rollspelande och där systemets alla element och spelets struktur kretsar kring och skapar vad som är viktigt och ställningstaganden kring detta. I det här fallet något jag tolkat personligen som samvete.
Jag skulle säga att den här proceduren tar avstamp i den handfull kort man tilldelas och sedan i konflikter fritt kan välja att spela ut i vilken ordning man vill, till synes med någon slags kontroll över sitt eget öde. Via livsmålen som är satta på kollisonskurs med fienden och de andra spelarkaraktärerna, brottet och inte minst spelets femme fatale snurrar frågeställningarna om spelets själva kärna fram.
Det fanns några tillfällen där kopplingen mellan spelregler och story var särskilt tydliga och de är så häftiga så jag måste nämna dem.
Ett var när Harry, Jonas S agent, sökte upp min fiende, en framgångsrik sångare och rival, för att döda honom. Dels för att Norma vill det, men också för att sätta dit Jeff för mordet. Peter drar som spelledare sina fyra spelkort och flyger upp och slänger fram tre drottningar som svar på Jonas konfliktöppning, en sexa som säger att han sticker en kniv i fienden. I OCHH har alla klädda kort en specifik betydelse. Knektar är snuten, drottningar femme fatalen och kungar är fienden. Konflikten är avgjord och Peter berättar det här som att Norma är där, kliver emellan och får kniven i sig. Sjukt stiligt. Tror ni hon följer med till Acapulco?
En annan cool grej är när vi haft vår första tjallning och jag inte tjallat på någon, men agent Harry tjallar på mig. Peter har redan innan han sett våra respektive lappar valt svart kort för att fortsätta storyn efter tjallningarna. Nu vänder han upp det och vi spelar vidare. Min första scen efter tjallningen är i en gränd där jag vaknar av att någon pissar på mig. Det är min rival och han väser att han vet att jag mördat filmproducenten. Eftersom jag inte tjallade på någon så har jag bara ett nytt kort på hand, och en rejält tillskruvad situation som blir svår att ta sig ur utan att jag funderar över saker som värdet av hämnd, skuld och begär.
Oj, det här blev långt och ändå har jag inte sagt allt jag vill säga.
Ställ gärna frågor så ska jag försöka svara och Jonas finns säkert i närheten och vill tala om sitt spel.