Hmm...
Jag har själv spellett åtminstone en rikigt bra one-shot, det var ett skräckscenario satt på landsbygden utanför Stockholm under 1930-talet. Det funkade skitbra. Varför?
Tja, en viktig grej var att jag höll det till en komplett berättelse. Det låter som helt givet, men några konvents-scenarier jag stött på visar att vissa ibland glömmer detta. Man behöver anstränga sig extra mycket i att få en introduktion, fördjupning, uppbyggnad och ett klimax inpressat på 4-5 timmar jämfört med ett spelmöte i en pågående kampanj.
Att ha en avgränsad miljö då, en by på landet i ett skräckscenario* t.ex., hjälper till med detta. Rälsning är också mer okej, tycker jag, i ett one-shot just för att man inte har tid med att spelarna spårar ur ståryn som behövs för att ge ett tillfredsställande avslut.
Helt utan lösa trådar behöver ett one-shot inte vara, det tycker jag inte. En bra känsla efter spelmötet är »Schysst, vi löste fallet! ... men vänta nu, hur vart det med prästen som försvann?«
*För att inte helt falla i tropen att protagonisterna i en skräckberättelse alltid blir helt isolerade lät jag rollpersonerna ha viss kontakt med yttervärlden; de ringde polisen när första konstigheten uppdagades, men när konstaplarna hade ont om tid och begränsad kompetens så fick rollpersonerna ändå kavla upp rockärmarna. Skitnöjd med det.