Nekromanti Organisationer, personer, fenomen i rollspelsvärld

[Björn Wärmedal]

Jag tänkte försöka ta ett nytt grepp kring världsskapande. Istället för att beskriva en värld utifrån geografi och länder så tänkte jag beskriva en mängd organisationer, personer och fenomen som en spelgrupp sedan kan pussla ihop till en egen värld.

Nu söker jag tips på intressanta sådana som ni stött på eller kommit på själva.

Personligen är jag väldigt förtjust i flera av magikerorganisationerna i Eons Mundana, framförallt hur några av dem har väldigt stora likheter i struktur med universitet.

Jag tar gärna emot tips om hur man bäst beskriver såna här saker för att de dels ska kunna passas in lite varstans och dels uppmuntrar till dynamik och interaktion med både rollpersonerna och resten av spelvärlden.

 

[krank]

Det viktiga, tycker jag, är att rota organisationer etc. i spelvärlden och ge dem anledningar att interagera. Låt varje organisation ha någon form av ideologi, delmål, projekt etc. Gärna sådana som krockar med andra organisationer, eller har potential att krocka. Bäst är om det går att sympatisera med organisationen, att det inte är helt självklart om man ska hejja på den eller inte.

Jag gillar Mutant Chronicles' megakorporationer. Dels finns megakorporationerna, som har en historia med varandra, stereotypa uppfattningar om varandra, samt flera pågående eller potentiella konflikter och allianser på gång. Sedan finns dessutom undergrupper inom varje megakorporation, som har lite samma situation - husen i Bauhaus eller klanerna i Imperial till exempel. Great stuff!

Jag försökte göra något liknande med organisationerna i More than Human.

Samma tänk kan man sedan ha kring aktörer. Ge dem agendor, ideologier som kan begripas och sympatiseras med, potentiella och existerande konflikter och allianser.

Sedan beror det såklart på vad rollpersonerna är för ena, man måste naturligtvis fundera kring vad rollpersonerna gör för något i spelvärlden för att kunna se hur man kan skapa organisationer och aktörer som kan aktivera dem och bli relevanta.

 

[God45]

När jag skriver faktioner i rollspel försöker jag följa filosofin att även om de har dolda djup måste de kunna sammanfattas i en mening. För det är allt spelarna kommer komma ihåg till en början ändå.

White wolf både lyckades med detta och misslyckades med detta. Vampire lyckades och mage misslyckades.

I Vampire kan alla grund klanerna sammanfattas med en mening och man vet det viktigaste. Ventrue är elitistiska blåblod och vampyrernas adel. Gangrel är vilda animalistiska vampyrer som inte bryr sig så mycket om samhället. Toreador är fancypants sensuella konstnärstyper. (Har också mer än en gång hört Toreador sammanfattas som "gay" vilket kanske är okänsligt men ganska passande )

Men Mage? Låt oss ta några exempel. Akashic Brotherhood är en tradition som är starkt kopplad till religiösa traditioner som fokuserar på utslockning eller uppstigande från det nuvarande tillståndet. Deras metoder försöker täcka in sinnet, själen och kroppen.

Ingen spelare kommer ihåg det där. Vad kommer de ihåg? Att de är Kung-fu munkarna.

Samma med The Celestial Chorus som ska vara medlemar från alla de monoteistiska religionerna som ser att deras traditioner alla belyser olika delar av samma alsmäktiga Gud. De ser också universum som en gudomlig song och allas själar som en liten del av den sången. Detta gör att de tror på olika världar som påverkar varandra existerar samtidigt på olika resonanser.

Vad kommer folk ihåg? De är de där kristna dudesen.

 

[Björn Wärmedal]

Det låter som att du har tänkt som jag, krank, med ett undantag: jag är inte så jättenoga med att aktivt försöka dra in rollpersonerna. Det tänkte jag lämna till spelgrupper och spelledare, eftersom jag aldrig inriktar mig på att rollpersonerna tillhör en viss kategori eller yrkesgrupp, t.ex.

 

[Rymdhamster]

jag är inte så jättenoga med att aktivt försöka dra in rollpersonerna. Det tänkte jag lämna till spelgrupper och spelledare, eftersom jag aldrig inriktar mig på att rollpersonerna tillhör en viss kategori eller yrkesgrupp, t.ex.

+1

 

[krank]

Det låter som att du har tänkt som jag, krank, med ett undantag: jag är inte så jättenoga med att aktivt försöka dra in rollpersonerna. Det tänkte jag lämna till spelgrupper och spelledare, eftersom jag aldrig inriktar mig på att rollpersonerna tillhör en viss kategori eller yrkesgrupp, t.ex.

Tja, där tänker vi olika. Jag har själv alltid otroligt svårt att som spelledare ta till mig och komma igång i den sortens ofokuserade spelvärldar, så jag brukar försöka bygga saker jag själv vet att jag skulle kunna använda. Saker som saknar koppling till rollpersonerna alls hjälper mig inte speciellt mycket som SL i att skapa äventyr eller att komma igång med kampanjer; jag vill ha tydliga, avgränsade ingångar. Jag har rentav svårt att motivera mig att köpa den sortens "öppna" spel eftersom jag vet att de bara blir hyllvärmare, att de hamnar längst ner i min lista över spel att spela.

Men jag är medveten om att det finns spelledare som upplever fokuserade spel som tråkiga och alltför begränsande, och som är mycket bättre än mig på att komma igång med kampanjer och skapa äventyr utan just den sortens hjälpmedel.

 

[Rymdhamster]

jag vill ha tydliga, avgränsade ingångar.

Jag har alltid tyckt att det är det som man har kampanjer till, och att det är en av de viktigaste anledningarna till att om man släpper ett rollspel bör man även släppa en kampanj till det.

Eller åtminstånde en kampanjidé/-skelett med lite lösstående äventyr för att visa hur det är tänkt att fungera.

Det har slagit mig att de flesta av dessa "fokuserade" rollspel med metaplotter är ju i grund och botten spelkampanjer med tillhörande regler för karaktärsskapning.

PS: Sen vet jag ju förvisso att Krank har svårt för färdigskrivna äventyr...

 

[krank]

PS: Sen vet jag ju förvisso att Krank har svårt för färdigskrivna äventyr...

Inte för konceptet; jag gillar formen och principen.

Men jag gillar inte genomförandet; nästan alla jag läst har varit skräp.


Sedan; det är mig i princip helt främmande att spela fler än en kampanj i samma spelvärld, så du har rätt - egentligen är det jag vill ha kampanjer med tillhörande regelsystem. Det är också därför More than Human uttalat är en kampanj med tillhörande regelsystem. Även om varje enskilt äventyr inte är utskrivet. Det vill säga:

en kampanjidé/-skelett med lite lösstående äventyr för att visa hur det är tänkt att fungera.

Att ha "ett rollspel" separat från en sådan kampanj ser jag personligen inte riktigt poängen med. Men det är nog som sagt för att jag i princip aldrig spelar fler än en kampanj i varje spel. Efter kampanjen brukar liksom det mesta vara avslöjat och "avgjort", och då lockar nästa kampanj i ett annat spel som lämpar sig bättre för den kampanjen...

 

[Rymdhamster]

Efter kampanjen brukar liksom det mesta vara avslöjat och "avgjort"

Just det jag har emot de flesta kampanjer De ska alltid vara så jäkla episka och inkludera allt i hela spelvärlden.

 

[krank]

Just det jag har emot de flesta kampanjer De ska alltid vara så jäkla episka och inkludera allt i hela spelvärlden.

Vill man inte ha en episk kampanj så skapar man väl en spelvärld som inte har en massa episk skit i sig, då?

Tag Mutant City Blues, till exempel. Drastisk avsaknad av episka grejer. Men väldigt fokuserat. Och väldigt bra på och anpassat till en speciell sorts spelande.

Tröttnar man på sin MCB-kampanj - ja, då finns det andra spel att spela. Ingen anledning att harva runt i en och samma spelvärld hela tiden, när det finns så många balla kampanjer därute. Och ska man byta kampanj kan man lika gärna ta en kampanj som utspelar sig i en ny spelvärld, som passar den nya kampanjen bättre =)


Tycker jag.

Turligt nog finns det ingen anledning att komma överens här. Jag tror att min åsikt är tydlig och förklarad. Fråga gärna om något är oklart.

 

[Rymdhamster]

Vill man inte ha en episk kampanj så skapar man väl en spelvärld som inte har en massa episk skit i sig, då?

Näh, jag gillar episka saker i spelvärlden, men inte kampanjen. Ta WFRP, väldigt episk värld som till och med inkluderar krig mellan gudarna. Jag älskar den och vill äventyra i den. Men jag vill äventyra på en betydligt lägre nivå. Ett öppet spel där man skriver sina egna kampanjer låter mig göra det, och låter dem som vill spela episkt att göra det. Eller att växla mellan de två.