Den spelledarteknik jag representerar tror jag kan delvis går stick i stäv med vad många här på forumet anser är korrekt. De fria val jag presenterar för mina spelare är oftast endast en illusion; det är spelledaren i rollen som spindeln i nätet som dragit i tåtarna så att spelarnas handlande följer hans planer. Han ger spelarna många orsaker att handla efter sina planer och få att handla emot.
Han utnyttjar rollpersonernas bakgrund och personlighet, samt spelets och sin kampanjs metaplot för att både på ett personligt och översiktligt plan få spelarna låta sina rollpersoner agera i symbios med spelledarens planer.
Börja nu inte sucka åt min dumhet, förklara min spelledarteknik för idioti och hoppas att jag snart väljer en ny hobby. Låt mig istället presentera er för en modell:
Spelledaren har fyra verktyg till sitt förfogande; Vägen, Orsaken, Skeendet och Målet – han kan välja att inte använda dem i någon större utsträckning, eller använda dem en efter en så att spelarna i slutändan väljer att rollspela åt ett håll som passar honom. Målet och Vägen är verktyg som även står spelaren till buds. Det finns även ett femte verktyg, men det har endast spelarna befogenhet över; Jaget - för:
I begynnelsen finns endast Jaget. Den är en kombination av rollpersonernas bakgrund, personlighet och livsmål. Jaget placerar i sin tur ut ett Mål, och till målet leder en Väg. Det är där spelledarens befogenheter börjar, när man kommer utanför spelarnas Jag – han har ett eget Mål och för att leda Jaget in på Vägen ditåt kanske han presenterar spelarens Jag för ett Skeende.
Spelledarens mäktigaste verktyg är Skeendet. Ett Skeende kan ändra förutsättningarna totalt för spelarnas Jag. Spelledaren utnyttjar då allt som står honom till buds; världen, människorna som bor i den, deras handlande och komplikationer av det är bara början. Genom ett Skeende kan spelledaren förklara spelarnas Vägar som Ologiska, vrida den med en Orsak eller ta bort den och placera ut en egen Väg. Han låter spelarna välja mellan den nya Vägen eller att genom deras Jag även förklara den Ologisk.
En Orsak vrider Vägen för spelarnas Jag. Den använder Jagets bakgrund, personlighet och livsmål i sina egna syften. De olika Jagens Mål är inte lika klart som tidigare för spelledaren kan med sina Orsaker binda samman de olika spelarnas Vägar. Då börjar konturerna mellan de olika Målen att lösas upp, och kanske till och med glida samman lite. Vägen är inte spikrak längre, och som spindeln i nätet kan spelledaren börja spinna spelarnas Vägar mer i riktning av hans Mål.
Jaget har alltid veto. Är inte spelledarens Väg godtagbar, kan spelaren genom sitt Jag förklara den Ologisk. En Ologisk väg faller i glömska i och med att spelaren placerar ut en ny Väg, som leder rakare mot rollpersonens Mål. Spelarnas Vägar kan då gå isär, och leda bort från varandra, men inget hindrar spelledaren att försöka binda ihop dem igen.
Är det konstigt att jag som spelledare vill använda mig av alla de verktyg som står mig till buds? Jag skulle aldrig hindra någon av mina spelare från att skita i alltihopa och starta upp ett värdshus istället (Jaget är under deras kontroll), jag skulle tvärtom välkomna det om spelaren kunde finna motiveringen till sitt handlande i sin figurs personlighet (Jaget förklarar Vägen Ologisk och placerar ut en ny Väg).
Men om jag sedan skulle låta figuren i lugn och ro sköta sin affärsverksamhet (spelledaren har naturligtvis rätten att dänga till med ett Skeende, förklara deras Väg Ologisk och placera en ny Väg), eller om jag skulle finna det lämpligt att spelaren skulle fortsätta spela med samma figur är en annan femma. Något som jag skulle besluta gemensamt med spelaren själv (endast spelaren kan välja att ge upp sitt Jag). Jag valde själv som spelare i Western, att efter diverse för min RP väldigt obehagliga upplevelser låta pensionera honom från äventyrandet och gå i kloster. För mig kändes det fånigt att låta min RP, fortfarande vid sina sinnens fulla bruk, fortsätta leva på det sätt som lett till de upplevelserna. Jag försöker som spelare låta min RP agera som han borde utifrån sina egna förutsättningar och ingenting annat, det är för mig den stora utmaningen (jag valde genom Jaget att förklara fortsatt kampanjerande som Ologiskt).
En viktig detalj i mitt spelledande är att jag försöker att aldrig hålla fast vid de verktyg jag presenterar för spelarna för länge. Det händer ofta att spelarna inte agerar som jag tänkt (även fast både Väg A och Väg B går till mitt Mål, så kanske spelarna ändå väljer Väg C). Då försöker jag att aldrig propsa min Väg på dem, det är viktigt att det ska kännas lika rätt för dem som det känns för mig (låter som ett citat direkt taget ifrån Karma Sutra, men jag menar rätt utifrån deras rollperson). Inget hindrar mig förstås från att analysera vad som inte höll, och sedan presentera dem för Orsak D, som tar en annan väg, men som pekar i ungefär samma riktning och leder till ungefär samma mål som mitt första. Mina kampanjer är således alltid en pågående process med reviderande och påbyggande.
Reviderande och påbyggande är just vad det här inlägget har gått igenom ett otal gånger. Hela tiden har min modell blivit klarare och klarare för mig, men texten har under tiden genomlidigt olika stadier av sumpighet. Inlägget är ett tiotal inläggsidéer blandade samman till ett. Då jag skrivit olika delar av inlägget under olika grad av insikt om vad jag egentligen försöker beskriva, så kan vad jag menar ibland verka luddigt även för mig, och det är ju knas.
Ja, jätteknas…
Ifrågasätt, debattera och skäll, så återkommer jag imorgon och mosar era fattiga inlägg med injektioner av insikt a la Bearnie medan jag skrattar rått.
HAR!
Han utnyttjar rollpersonernas bakgrund och personlighet, samt spelets och sin kampanjs metaplot för att både på ett personligt och översiktligt plan få spelarna låta sina rollpersoner agera i symbios med spelledarens planer.
Börja nu inte sucka åt min dumhet, förklara min spelledarteknik för idioti och hoppas att jag snart väljer en ny hobby. Låt mig istället presentera er för en modell:
Spelledaren har fyra verktyg till sitt förfogande; Vägen, Orsaken, Skeendet och Målet – han kan välja att inte använda dem i någon större utsträckning, eller använda dem en efter en så att spelarna i slutändan väljer att rollspela åt ett håll som passar honom. Målet och Vägen är verktyg som även står spelaren till buds. Det finns även ett femte verktyg, men det har endast spelarna befogenhet över; Jaget - för:
I begynnelsen finns endast Jaget. Den är en kombination av rollpersonernas bakgrund, personlighet och livsmål. Jaget placerar i sin tur ut ett Mål, och till målet leder en Väg. Det är där spelledarens befogenheter börjar, när man kommer utanför spelarnas Jag – han har ett eget Mål och för att leda Jaget in på Vägen ditåt kanske han presenterar spelarens Jag för ett Skeende.
Spelledarens mäktigaste verktyg är Skeendet. Ett Skeende kan ändra förutsättningarna totalt för spelarnas Jag. Spelledaren utnyttjar då allt som står honom till buds; världen, människorna som bor i den, deras handlande och komplikationer av det är bara början. Genom ett Skeende kan spelledaren förklara spelarnas Vägar som Ologiska, vrida den med en Orsak eller ta bort den och placera ut en egen Väg. Han låter spelarna välja mellan den nya Vägen eller att genom deras Jag även förklara den Ologisk.
En Orsak vrider Vägen för spelarnas Jag. Den använder Jagets bakgrund, personlighet och livsmål i sina egna syften. De olika Jagens Mål är inte lika klart som tidigare för spelledaren kan med sina Orsaker binda samman de olika spelarnas Vägar. Då börjar konturerna mellan de olika Målen att lösas upp, och kanske till och med glida samman lite. Vägen är inte spikrak längre, och som spindeln i nätet kan spelledaren börja spinna spelarnas Vägar mer i riktning av hans Mål.
Jaget har alltid veto. Är inte spelledarens Väg godtagbar, kan spelaren genom sitt Jag förklara den Ologisk. En Ologisk väg faller i glömska i och med att spelaren placerar ut en ny Väg, som leder rakare mot rollpersonens Mål. Spelarnas Vägar kan då gå isär, och leda bort från varandra, men inget hindrar spelledaren att försöka binda ihop dem igen.
Är det konstigt att jag som spelledare vill använda mig av alla de verktyg som står mig till buds? Jag skulle aldrig hindra någon av mina spelare från att skita i alltihopa och starta upp ett värdshus istället (Jaget är under deras kontroll), jag skulle tvärtom välkomna det om spelaren kunde finna motiveringen till sitt handlande i sin figurs personlighet (Jaget förklarar Vägen Ologisk och placerar ut en ny Väg).
Men om jag sedan skulle låta figuren i lugn och ro sköta sin affärsverksamhet (spelledaren har naturligtvis rätten att dänga till med ett Skeende, förklara deras Väg Ologisk och placera en ny Väg), eller om jag skulle finna det lämpligt att spelaren skulle fortsätta spela med samma figur är en annan femma. Något som jag skulle besluta gemensamt med spelaren själv (endast spelaren kan välja att ge upp sitt Jag). Jag valde själv som spelare i Western, att efter diverse för min RP väldigt obehagliga upplevelser låta pensionera honom från äventyrandet och gå i kloster. För mig kändes det fånigt att låta min RP, fortfarande vid sina sinnens fulla bruk, fortsätta leva på det sätt som lett till de upplevelserna. Jag försöker som spelare låta min RP agera som han borde utifrån sina egna förutsättningar och ingenting annat, det är för mig den stora utmaningen (jag valde genom Jaget att förklara fortsatt kampanjerande som Ologiskt).
En viktig detalj i mitt spelledande är att jag försöker att aldrig hålla fast vid de verktyg jag presenterar för spelarna för länge. Det händer ofta att spelarna inte agerar som jag tänkt (även fast både Väg A och Väg B går till mitt Mål, så kanske spelarna ändå väljer Väg C). Då försöker jag att aldrig propsa min Väg på dem, det är viktigt att det ska kännas lika rätt för dem som det känns för mig (låter som ett citat direkt taget ifrån Karma Sutra, men jag menar rätt utifrån deras rollperson). Inget hindrar mig förstås från att analysera vad som inte höll, och sedan presentera dem för Orsak D, som tar en annan väg, men som pekar i ungefär samma riktning och leder till ungefär samma mål som mitt första. Mina kampanjer är således alltid en pågående process med reviderande och påbyggande.
Reviderande och påbyggande är just vad det här inlägget har gått igenom ett otal gånger. Hela tiden har min modell blivit klarare och klarare för mig, men texten har under tiden genomlidigt olika stadier av sumpighet. Inlägget är ett tiotal inläggsidéer blandade samman till ett. Då jag skrivit olika delar av inlägget under olika grad av insikt om vad jag egentligen försöker beskriva, så kan vad jag menar ibland verka luddigt även för mig, och det är ju knas.
Ja, jätteknas…
Ifrågasätt, debattera och skäll, så återkommer jag imorgon och mosar era fattiga inlägg med injektioner av insikt a la Bearnie medan jag skrattar rått.
HAR!