...du vet, det finns ett skäl att några av oss väljer bort Amerika? De gör massor av bra medeltids- och fantasyfilm i Östasien.Men förutsättningarna för fantasyacceptans inom den hegemoniska amerikanska filmen är unikt goda nu.
Absolut! Det var därför jag underströk att det handlade om Amerika och länder som primärt visar amerikansk film.Citat:
--------------------------------------------------------------------------------
Men förutsättningarna för fantasyacceptans inom den hegemoniska amerikanska filmen är unikt goda nu.
--------------------------------------------------------------------------------
...du vet, det finns ett skäl att några av oss väljer bort Amerika? De gör massor av bra medeltids- och fantasyfilm i Östasien.
Det är väl inget konstigt att det som många anser vara fantasyns flaggskepp (Tolkien) går i främsta ledet för den förändring som den aktuella oscarsgalan är ett uttryck för. Men det är inte LotR som litteratur som har slagit igenom hos litteraturkritikerna - där är det fortfarande varierande grader av tolerans eller rent obehag som dominerar (subjektiv känsla från min sida) - jag talar om filmvärlden. Där finns nu ett med amerikanska ögon kvalitetsmässigt prejudikat som jag tror kommer att ha betydelse.Du missar en grej. Fantasy tas inte på allvar - Tolkien tas på allvar. För redan mina 40-talistföräldrar läste Tolkien. Fantasy var en märkligt populär genre när jag arbetade på biblioteket ute i den invandrartäta förorten Rosengård, också bland äldre människor, men Tolkien spelade som alltid i en egen division.
ska ärligt sägas att mitt inlägg inte var helt alvarligt menat.Den där sean penn är väl inget att ha?
Defintionsfråga, men som skådespelare tillhör han den absoluta eliten. Han har också den goda smaken att sällan figurera i "dåliga" filmer.
Ymir kan svara för sig själv, men för egen del drog jag fram de bägge filmerna som exempel på orientalisk fantasy som slagit stort i Västerlandet.Jag tycker faktiskt att man ska göra skillnad på vad som är fantasy och vad som är saga. Chrouching Tiger, Hidden Dragon och framför allt Hero följer en österländsk berättartradition som jag har svårt att besläkta med fantasy.
Nej? Påstod någon det?Jag tycker inte heller det verkar som om de tagit inspiration från samma saker.
Härskaren som tvingas till en ovälkommen avrättning för att hålla samman riket har vi ju i Artursagan, och den och LotR slutar i mollton, men visst finns det rejäla skillnader.Det dramaturgiska upplägget [i Hero] skiljer sig totalt från det västerländska episka upplägget.
Men vad i fantasyn är det som inte får härstamma från annat än västerländsk populärkultur? Är det moraluppfattningen? Hur folk ser ut och vad de heter? Hur berättelsen är strukturerad? Vilket år den är skriven och av vem?Fantasy härstammar från en västerländsk populärkultur, kinesiska legender från en kinesisk berättartradition - svårare definition än det behöver man egentligen inte göra.
Eh...nej. Fantasy härstammar från västerlandets mytvärld, kinesiska legender självklart från en österländsk mytvärld. Att hävda att fantasyn är ett populärkulturellt fenomen i högre grad än wuxian är givetvis rimligt (eftersom vanlig wuxia inte är fantasy, se nedan), men jag ser ändå så gott som all bra traditionell fantasy som historiska och mytologiskt sprungna miljöer med ett visst intellektuellt djup i berättelserna - precis som 'Hero', med andra ord. Visst, allting är mer nyanserat i Hero än i LotR, den kinesiska berättartraditionen är sådan, men Sagan om Ringen innehåller också sin filosofi...Tolkiens naturromantiska sinnelag präglar boksviten, liksom känslan av att en tid är till ända och en ny har tagit sin början. Skurken må vara uppenbart jätteond, men sedan man läst 'Silmarillion' blir allting inte riktigt så enkelt ändå. Djupet i Saruman som karaktär skadades ju rentav något när han i filmerna gjordes till Saurons lakej.Fantasy härstammar från en västerländsk populärkultur, kinesiska legender från en kinesisk berättartradition
Kul det här med vad olika personer tycker är fantasy och inte.Vad diskussionen snubblar på, imo, är käppfäktningen om huruvida 'Hero' och CTHD är fantasy eller ej. I mitt tycke är de inte det, de är historisk film (inte saga), eftersom det framgår tydligt att de utspelar sig i vår värld och koreografin egentligen är de enda fantasyelement de rymmer.
Okej, ett visst moraltänkade i sig är ingen förutsättning för fantasy, då tänker vi lika om den saken. Inom parentes betraktar jag Artursagan som fantasy, oavsett om den författare man läser är från 1400-talet eller 1900-talet, men där vet jag att din definition är annorlunda."Din tes (om jag förstått den rätt) är att fantasy... 1: innehåller kamp mellan lätt igenkännbar ondska och godhet."
Nej, inte alls. Snarare att just LotR använder sig av ett tema som är typiskt västerländskt, och som genomsyrar allt från Bibeln och Arturmyten till Hans Och Greta. Österländskt berättande rör sig sällan på samma plan.
Varför skilja mellan fred och enighet? Nog tycker jag vi verkar ense om att Kejsaren och Namnlös ser Kejsarens enade Kina som det bästa alternativet just då."I Hero är ett enat Kina gott. Det är värt alla uppoffringar, något som Kejsaren och även Jet Lis figur till slut inser."
Kan inte hålla med, snarare framställs freden som det goda. Namnlös (var det inte så Jet Li kallade sig) insikt var snarare att mordet på kejsaren skulle leda till nya blodiga inbördeskrig. Han sympatiserade varken med ett enat Kina, eller med kejsaren och hans metoder.
Då förstår jag din vilja att skilja på genrens utvecklingssteg och besläktade företéelser (och du har min fulla förståelse- att bokstavligen komma ihåg allt man skrivet i exakt detalj är en förbannelse som få av oss drabbas av).Jag har faktiskt skrivit en artikel på ämnet fantasyns rötter (jag glömde läsa om den igår när jag hade chansen, tusan också...), och visst är det hårklyveri, men Sword & Sorcery är en egen genre som snarare är ett slags förstadie till modern fantasy, tidigmodern fantasy kanske man kan kalla det (krystat uttryck).
Jag nämnde det för att en rejäl del av filmberättelsen Hero är de spektakulära stridsscenerna, och de vore omöjliga utan modern västerländsk filmteknik. Orimliga stridsscener är globalt kända och inget specifikt kinesiskt. Men du kan bortse från påståendet om du vill."3: är en mycket ung berättartradition, jämfört med den kinesiska."
Ja, absolut, det är vi väll överens om? Jag förstår inte poängen med specialeffekterna, det är väll ändå uppdragsgivaren som beslutar om hur de ska vara, att de inte kunde hitta rätt kompetens att göra det inom Kina är en annan sak.
Menar du att författare före 1900-talets början inte tog inspiration från varandra, myter, sagor och historia?För att ett verk ska kunna kallas för fantasy måste det faktiskt bära några av de drag som är gemensamt inom fantasyn. Vilket år det är skrivet har faktiskt relevans, då fantasy är en modern genre, som rör sig i en kultur där man dels tar inspiration från varandra, dels från myter och sagor, dels våran historia. Det gjordes inga fantasyverk för 100 år sedan, det skulle i så fall vara en efterkonstruktion.
Joo, det passar också bra. Fast begreppet epik är som du påpekat mångtydigt.Jag har valt att kalla bägge [LotR & Hero] för fantasy. Får jag ett bättre ord kanske jag byter."
Vad sägs om episka filmer?
Nej, det vore de inte. Ta en titt på Ching Siu-Tungs tidigare rullar, tex 'A Terra-cotta warrior' eller 'A Chinese ghost story'. Hollywood har inget att komma med där. Den senare innehåller en legendarisk volt utförd av en liten gubbe, och jag vettifaen om jag sett något snyggare någonsin.Jag nämnde det för att en rejäl del av filmberättelsen Hero är de spektakulära stridsscenerna, och de vore omöjliga utan modern västerländsk filmteknik.