entomophobiac
Low Prep High Play
Det här blev jättejobbigt, för nu blir jag nyfiken på AW. Ser det mest som ett gimmicky regelsystem annars.
Ospelbara älsklingar
- Thread starter entomophobiac
- Start date
Absolut, men det betyder ju inte att de rollpersoner man skapar, som individer, är välanpassade för att passa ihop i en äventyrargrupp. Åtminstone jag upplever att systemet och mytologin uppmuntrar mig att skapa betydligt mer självständiga rollpersoner än vad t.ex. D&D, CoC eller Coriolis gör.
Jag har tillgång till deras dokument och om jag ger Nobilis ett försök någon gång så blir det nog med basis i det, tror jag.
Christoffer
It's all pig.
Nobilis får mig alltid att tänka på Nine Worlds och pepp att spela det, men det ligger extremt nära ett ospelbart spel för mig. Det är en rätt flummig spelvärld, rätt flummiga regler, det är ett väldigt fokus på settingen på ett väldigt koolt sätt förvisso, men jag har hela tiden känslan att vad Nine Worlds "är" ligger lite bortom hur väl jag förstått det. Men åh älskar det trots min bristande förståelse.
Last edited:
Trots en del rannsakan så tror jag faktiskt inte att jag har några ospelbara älsklingar. Jag har spelat eller spellett i runda slängar 90% av min spelhylla (och då förstår ni också att jag inte är någon större samlare heller - äger knappt inget "bara för att"). Det närmaste jag kan komma på är Mouse Guard, vars serieböcker jag verkligen gillar, men där helt enkelt inte går igång på att spela mus. Men då är ju serien en älskling, inte rollspelet.
Det har nog dels att göra med att jag är petig med vad jag vill spelleda, alltså att jag skaffar mig få älsklingar till att börja med, samt att jag vid det här laget känner mig superbekväm med att dekonstruera ett spel eller setting och kasta ut eller ersätta det som inte passar mig. Settingfavoriter som Artesia och Noir har fått leva med ganska omild behandling från min sida. Det förstnämnda har regler som jag inte skulle sätta i kategorin spelbara, samt att jag har som vana att lyfta ut allt som har med karaktären Artesia ur settingen. Noir har habila regler som jag helt enkelt växt ifrån.
Det är något med rollspel som är en kombination av väldigt verklighetsfrämmande, utgår från obskyra inspirationskällor och/eller erbjuder väldigt fria ramar. De kan trigga dig något oerhört, men de kommer med sina utmaningar - som att hitta likasinnade att spela med, sedan förstå hur de ska spelas och till sist hitta någon slags kohesion mellan spelgruppens karaktärer. Insatsen att spela kan bli väldigt hög. Ta ett spel som Star Wars, vilket definitivt är verklighetsfrämmande men där inspirationskällorna är lättillgängligt allmängods. Jämför det med spel som Tékumel, Transhuman Space och Eclipse Phase, som tickar av åtminstone de första två ovan, och Nobilis som nog tickar alla tre.
Tékumel har jag spellett, men det spelets märkliga, gedigna och unika världsbygge gör också att jag inte kommer plocka upp det igen. Nobilis har jag spelat en öppen och wacko kampanj i. Den bjöd på massor av anekdotiska ögonblick men inte så mycket djup. Transhuman Space och Eclipse Phase har båda lockat mig, men jag har inte plockat upp dem just på grund av insatsen.
Det har nog dels att göra med att jag är petig med vad jag vill spelleda, alltså att jag skaffar mig få älsklingar till att börja med, samt att jag vid det här laget känner mig superbekväm med att dekonstruera ett spel eller setting och kasta ut eller ersätta det som inte passar mig. Settingfavoriter som Artesia och Noir har fått leva med ganska omild behandling från min sida. Det förstnämnda har regler som jag inte skulle sätta i kategorin spelbara, samt att jag har som vana att lyfta ut allt som har med karaktären Artesia ur settingen. Noir har habila regler som jag helt enkelt växt ifrån.
Det är något med rollspel som är en kombination av väldigt verklighetsfrämmande, utgår från obskyra inspirationskällor och/eller erbjuder väldigt fria ramar. De kan trigga dig något oerhört, men de kommer med sina utmaningar - som att hitta likasinnade att spela med, sedan förstå hur de ska spelas och till sist hitta någon slags kohesion mellan spelgruppens karaktärer. Insatsen att spela kan bli väldigt hög. Ta ett spel som Star Wars, vilket definitivt är verklighetsfrämmande men där inspirationskällorna är lättillgängligt allmängods. Jämför det med spel som Tékumel, Transhuman Space och Eclipse Phase, som tickar av åtminstone de första två ovan, och Nobilis som nog tickar alla tre.
Tékumel har jag spellett, men det spelets märkliga, gedigna och unika världsbygge gör också att jag inte kommer plocka upp det igen. Nobilis har jag spelat en öppen och wacko kampanj i. Den bjöd på massor av anekdotiska ögonblick men inte så mycket djup. Transhuman Space och Eclipse Phase har båda lockat mig, men jag har inte plockat upp dem just på grund av insatsen.