terje
xenomorf mystiker
Jag har varit involverad i att skapa en fantasyvärld genom att tillsammans med några vänner skriva ett lexikon satt i denna värld. Vi har talat om att göra ett rollspel till denna värld, och det slog mig att det skulle vara kul om spelet skulle kunna vara inbakat i lexikontexten (och alltså i själva fiktionen).
Jag har i princip tagit konceptet rakt av från Münchausen med små modifikationer. Spelarna tar rollerna som sagoberättare (på ett torg, en taverna eller vid en furstes hov) och tävlar om att imponera publiken med den mest beundransvärda hjälten och den vildaste historien. Den traditionella dramaturgin påbjuder att sagan berättas i ett antal etapper: först presenterar berättaren vilket äventyr eller stordåd han ska berätta om, sedan introduceras hjälten och hur det kommer sig att denne måste ta sig an stordådet, varefter vi får veta hur det gick till och vilket hjältens öde blev.
Berättarna turas om att berätta scener ur sin saga så att de håller jämn takt med varandra och försöker trumfa varandra och vinna publikens gillan med spännande händelser och imponerande hjältedåd.
Under berättelsens gång skall hjälten överkomma prövningar med hjälp av sina styrkor (vanligtvis tre till antalet) och ödets gunst. Vanligtvis är det publiken eller någon av de andra berättarna som föreslår hjältens prövningar (ofta genom att avbryta berättaren mitt i en mening och slänga ut en fråga eller ett påstående). Sedan är det upp till berättaren att visa hur hans hjälte kunde övervinna prövningen medelst en av sina tre styrkor. Om berättaren inte lyckas (eller om åhörarna inte är nöjda med hans förklaring) måste ödesgudinnan rådfrågas genom att rulla tärning.
Kanske kan man lägga till en mekanism med mynt: Åhörarna kan belöna en berättare med mynt ur en gemensam pool (kanske tjänar de sitt levebröd på det sättet), den med mest mynt vid spelets slut har vunnit. Kanske kan en berättare också använda sina mynt på något sätt, men till vad?
Jag har i princip tagit konceptet rakt av från Münchausen med små modifikationer. Spelarna tar rollerna som sagoberättare (på ett torg, en taverna eller vid en furstes hov) och tävlar om att imponera publiken med den mest beundransvärda hjälten och den vildaste historien. Den traditionella dramaturgin påbjuder att sagan berättas i ett antal etapper: först presenterar berättaren vilket äventyr eller stordåd han ska berätta om, sedan introduceras hjälten och hur det kommer sig att denne måste ta sig an stordådet, varefter vi får veta hur det gick till och vilket hjältens öde blev.
Berättarna turas om att berätta scener ur sin saga så att de håller jämn takt med varandra och försöker trumfa varandra och vinna publikens gillan med spännande händelser och imponerande hjältedåd.
Under berättelsens gång skall hjälten överkomma prövningar med hjälp av sina styrkor (vanligtvis tre till antalet) och ödets gunst. Vanligtvis är det publiken eller någon av de andra berättarna som föreslår hjältens prövningar (ofta genom att avbryta berättaren mitt i en mening och slänga ut en fråga eller ett påstående). Sedan är det upp till berättaren att visa hur hans hjälte kunde övervinna prövningen medelst en av sina tre styrkor. Om berättaren inte lyckas (eller om åhörarna inte är nöjda med hans förklaring) måste ödesgudinnan rådfrågas genom att rulla tärning.
Kanske kan man lägga till en mekanism med mynt: Åhörarna kan belöna en berättare med mynt ur en gemensam pool (kanske tjänar de sitt levebröd på det sättet), den med mest mynt vid spelets slut har vunnit. Kanske kan en berättare också använda sina mynt på något sätt, men till vad?