Ymir
Liten kantbaron
Christina Ricci
En underskattad film med henne är Black Snake Moan:
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/TECUNpRU5sw&feature=related"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/TECUNpRU5sw&feature=related" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
Väldigt mycket löje gjordes av den här filmens skenbara premiss, med en kristen sydstatsgubbe som ska "bota" en lösaktig tjej genom att hålla henne kedjad i trosor i sin villa, men medan detta element måhända är något over the top, så borde man beakta filmen som helhet innan man avfärdar den som manschauvinistisk; ingenstans framstår det som att Jacksons karaktär har objektivt rätt, och lösaktigheten är samhällets problem, inte Riccis karaktärs; hennes problem är att hennes nymfomani är självdestruktiv och symptom på värre mentala problem och trauman, och det är i själva verket dem som hon måste övervinna. Men det riktigt fina, och udda vad film anbelangar, är att hennes karaktärs pojkvän tillåts vara svagare än henne (även om hon är trasigare) trots att han är man och spelas av Justin Timberlake. Det centrala problemet i deras relation är att hon har tillräcklig empati och inre styrka för att bli en pelare för honom att stötta sig mot när hans panikattacker tar överhanden, men han finner sig handfallen inför vidden av hennes problem och kan inte hantera dem, så innan de kan råda bot på den obalansen kan de inte hitta någon harmoni i sitt förhållande. Den här filmen är alltså betydligt vettigare ur genussynpunkt än många kritiker ville göra sken av; kvinnoporträttet som det talats mycket om i intervjuer och så är egentligen inget speciellt, det är mest Riccis skådespeleri som lyfter det, men mansporträtten är riktigt intressanta.
En underskattad film med henne är Black Snake Moan:
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/TECUNpRU5sw&feature=related"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/TECUNpRU5sw&feature=related" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
Väldigt mycket löje gjordes av den här filmens skenbara premiss, med en kristen sydstatsgubbe som ska "bota" en lösaktig tjej genom att hålla henne kedjad i trosor i sin villa, men medan detta element måhända är något over the top, så borde man beakta filmen som helhet innan man avfärdar den som manschauvinistisk; ingenstans framstår det som att Jacksons karaktär har objektivt rätt, och lösaktigheten är samhällets problem, inte Riccis karaktärs; hennes problem är att hennes nymfomani är självdestruktiv och symptom på värre mentala problem och trauman, och det är i själva verket dem som hon måste övervinna. Men det riktigt fina, och udda vad film anbelangar, är att hennes karaktärs pojkvän tillåts vara svagare än henne (även om hon är trasigare) trots att han är man och spelas av Justin Timberlake. Det centrala problemet i deras relation är att hon har tillräcklig empati och inre styrka för att bli en pelare för honom att stötta sig mot när hans panikattacker tar överhanden, men han finner sig handfallen inför vidden av hennes problem och kan inte hantera dem, så innan de kan råda bot på den obalansen kan de inte hitta någon harmoni i sitt förhållande. Den här filmen är alltså betydligt vettigare ur genussynpunkt än många kritiker ville göra sken av; kvinnoporträttet som det talats mycket om i intervjuer och så är egentligen inget speciellt, det är mest Riccis skådespeleri som lyfter det, men mansporträtten är riktigt intressanta.