Svaret på frågan är ju egentligen helt och hållet personlig.
Mitt svar på frågan är simpelt;
Drakar är en av de få sakerna som knappt ändrats ett dugg under övergången till fantasy.
När man tänker på Alver tänker man(i fantasysammanhang) inte på manliga älvor, vilket det ju egentligen är. Och när jag hör ordet dvärgar i fantasysammanhang tänker jag inte på de små sakerna vi har i våara gamla myter, utan jag tänker på de hårda, lördagstv-vikingarnavikingaartade dvärgaran.
Men drakar finns att finna på hundraåriga katedraler och målningar, I Wagneroperor(Farnir i Ring von der Niebelung) och t o mi bibeln, som ju är ännu äldre än detta, i ungefär samma form som de används idag. Detta faktum är, för mej, det som gör fantasy 'äkta'. Att allting inte är påhittat och mixtrat med av människor på 1900-talet, utan är tingestar som våra förfäder trodde på i millenier i sträck! Och bara det faktum att mer eller mindre ALLA större områdens kulturer har en form av anknytning till drakar. Asien, Mellanöstern, Europa(genom kristendommen från mellanöstern och även innan) och även Aztekerna trodde på drakar. Iofs var Asiens och Aztekernas drakar olika Europas, men ändå!
Dessutom, jag har faktiskt kommit in i diskutionen tidigare, och således har detta kommit fram till man, undermedvetet, drar med drakar i sitt rollspel som en känsla av säkerhet.(!?) Det var en trevlig pykolog som delgav den infon. Tydligen skapar drakar, som de frukade bestar de är, en form av respekt för sitt eget verk, då känslan att man har besmästrat ett i tusentals år fruktat monster dyker upp i vårt sinne, och således är drakar alltid, i vårt undermedvetna, "Tÿffa!" och vi vill kunna styra denna mäktiga varelse efter vår egen vilja.
Jag vet inte hur mycket jag håller med om det där, men killen verkade verligen veta vad han snackade om.
Nåja!
"Min dator är en miniräknade med ett illalåtande fläktsystem!"
/Mask