Jo, jag tangerade det i mitt första svar i tråden:Måns;n323257 said:Tror inte att det är speciellt svårt att spela, men det är kanske inte någon intressant diskussion egentligen. Ett krigsspel kan ju innehålla så mycket mer än ändlösa strider (vilket du är inne på).
Men hade jag skrivit Saving Privat Ryan RPG så hade stomningen av Normandie varit karaktärsskapandet. Ett slags Life and Death Board (a la Fallen Reich) där man genast satte meningslösheten och hopplösheten i fokus. Varför övelevde Eddie, och inte James som hade allt framför sig? Eddie var ju misslyckad och småelak. Och så räddade James hans liv? Varför? Och så får Eddies spelare redan från början leva med skuldkänslor och med ett brev från en döende pojkes blodiga händer.
Ja, krig är för mig något av den mest underanvända möjligheten bland rollspel.
"Att vara soldater som krigar under organiserade former är alldeles för styrt för att bli bra som rollspel. (I alla fall om fokuset är på krigandet och inte på rollernas relationer till varandra eller till dem de lämnat hemma.)"
Att spela ut krigandet i en sådan situation skulle troligen fungera dåligt. Antagligen skulle det bara bli springande och skjutande utan att något resultat uppnås. Dessutom borde rollpersonerna själva inte ha så stora valmöjligheter. Någon skriker order, och de utför dem. Det är möjligt att det går att få det att fungera, men jag är skeptisk.
Som du säger blir det en helt annan sak när det inte är krigandet som är fokus, utan hur rollpersonerna reagerar på det.