Nekromanti Partisans bekymmersamma innehåll

[Mekanurg]

I nedanstående bloggpost funderar jag på det lämpliga i att låta rollspelet Partisan möta Tredje Riket. Ibland är det nog bra att vissa projekt aldrig förverkligas.

https://gondica.wordpress.com/2019/09/28/partisan-stormakt-brun-och-medelalderns-insikter/

 

[Mogger]

Jag håller med. När det gäller Äventyrsspel på 80-talet. Då var publiken mestadels 13-åriga killar som ganska snabbt hade reducerat innehållet till hjärndöd action.

Jag spelade (dessvärre) en del krigsspel på den tiden och det blev inte direkt någon samtidskritik eller liknande.

Idag är läget ett annat. Jag tror absolut att det finns speldesigners och små förlag som kan skriva, skapa och ge ut krigsspel och samtidigt göra det med fingertoppskänsla, riktat mot en medveten publik.

Men visst är ämnet problematiskt och absolut inget man bör närma sig utan tonvis av respekt och kunskap.

 

[Minimoni]

Jag är visserligen historiker så jag har förhoppningsvis på grund av just det lättare att se historiska händelser och konsekvenser. Trots detta har jag inte någon princip som hävdar att spel om krig eller andra väldigt hemska historiska händelser är fel.

Jag har några vänner som varit som FN-soldater i Mali och arbetar just nu med en kille som varit både i Afghanistan och Mali som FN-soldat. Den sistnämnda hade oturen att vara med i direkta strider och andra traumatiska händelser i båda dessa länder. Efter att dels ha studerat historia så länge som jag faktiskt gjort samt att talat med människor på plats i många av länderna i mellanöstern men också i maghreb-regionen så har jag fortfarande inga problem med spel, film, serier eller annan media samt underhållning som handlag om krig och traumatiska historiska skeenden. Jag skulle inte uppskatta ett spel som gick ut på att RP var ledare för koncentrationsläger och liknande eller annat tydligt osmakligt och perverst. Men att bekämpa tredje-riket som just partisaner tror jag absolut inte är tabu att göra spel av. Sen så finns det alltid människor som inte kommer se produkten på det sätt som producenten avsett, det går inte att komma ifrån.

 

[Henke]

Spelade egentligen inga uttalade krigsspel när jag var yngre och även om jag såg actionfilmer så var det mer av typen One-man-Army (Rambo, Commando, Terminator) än rena krigsskildringar. Krig som företeelse intresserade mig helt enkelt inte.

När det gäller vapen generellt så tror jag egentligen inte det heller vad så speciellt intressant. Minns att jag tyckte det var fascinerande i Rovdjuret (Predator) när en i Arnolds stridsgrupp mejar ner djungel med en minigun men annars ingen direkt fascination. När man valde vapen till sin rollpersoner så var det egentligen enbart skadevärdet som var viktigt eftersom det då nästan uteslutande handlade om powergaming. Men detta var såklart rätt längesedan (35+ år sedan).

Med det sagt såmintresserar mig egentligen inte Partisan speciellt mycket varken idag eller då det först skulle lanseras. Att närma sig ämnen som krig och ockupation ser jag dock inte som något större problem utifrån att det finns spel som Achtung Cthulhu och Operation Fallen Reich om motståndsgrupper till Tredje Riket.

 

[Mekanurg]

Jag håller med. När det gäller Äventyrsspel på 80-talet. Då var publiken mestadels 13-åriga killar som ganska snabbt hade reducerat innehållet till hjärndöd action.

Jag spelade (dessvärre) en del krigsspel på den tiden och det blev inte direkt någon samtidskritik eller liknande.

Idag är läget ett annat. Jag tror absolut att det finns speldesigners och små förlag som kan skriva, skapa och ge ut krigsspel och samtidigt göra det med fingertoppskänsla, riktat mot en medveten publik.

Men visst är ämnet problematiskt och absolut inget man bör närma sig utan tonvis av respekt och kunskap.

Idag är jag sextioårig statsvetare, historiker och krigsveteran och jag skulle kunna ta itu med ett sådant problematiskt projekt och ge det passande djup och svärta. Men jag skulle i så fall välja ett annat krig än andra världskriget. Som sagt, det finns gradskillnader i helvetet och jag skulle därför skriva om en väpnad konflikt som är mindre fasansfull.

 

[krank]

OK, först ett par brasklappar:
- Jag talar inte om Partisan, eller hur Partisan borde ha gjorts, borde göras, etc. Jag lägger mig helst inte i andras spelmakande på det viset.
- Jag talar inte utifrån någon egen erfarenhet av krig eller andra hemskheter. Jag har levt ett oerhört skyddat och privilegierat liv på många sätt, även om det knappast varit i samhällstoppen.
- Jag har stor respekt för Mekanurgs erfarenheter och åsikter i frågan, även i de fall jag inte delar sagda åsikter. Var och en har naturligtvis rätt till sin upplevelse och jag kan verkligen förstå och respektera det ställningstagande Mekanurg valt.

OK, såhär: Finns det företeelser som bara får, eller bör, gestaltas respektfullt?

Jag inser att det naturligtvis finns sådant som jag personligen tycker att man ska ha respekt för när man gestaltar, till exempel rasism, sexism, transfobi eller andra former av förtryck. Respekten kan ta sig olika uttryck – man kan absolut skämta om till exempel rasism, men då får man verkligen se till att de man skrattar åt är rasisterna. Däremot tycker jag att så länge udden ligger åt "rätt håll", sparkar uppåt, så kan man vara ganska lättsam och rentav plump. Det är rentav så att jag ser ett värde i att också ha ful, plump kultur vid sidan av den finstämda, respektfulla.

Jag tycker att det är viktigt att det finns krigsskildringar som verkligen gestaltar tidsandan, behandlar situationen med gravitas och respekt, och verkligen gräver ner sig i och visar misären på ett korrekt sätt. Det gör jag verkligen.

Men jag tycker också att det ska finnas plats för respektlösa gestaltningar. Inte av till exempel nazisternas eller stalinisternas offer, men av nazisterna och stalinisterna. Udden riktad rätt. Uppåt. Mot förtryckarna.

På samma sätt som jag också tycker att det ska finnas utrymme för "djävulens advokat"-skildringar, varsamt och försiktigt gjorda, där man skalar av den rena demoniseringen av "ondskan" och försöker reda ut vilka människorna bakom gaskamrarna var. För det var ju inga demoner eller varulvar det rörde sig om.

Jag är för en pluralism av skildringar, helt enkelt. De enda jag egentligen är emot är de som sparkar neråt, mot offren.


Framför allt när det gäller saker som ligger nära oss och är fasansfulla. För det är ju de vi som mest behöver behandla. Och konsten och kulturen, både den höga och den låga, har alltid haft funktionen att låta oss bearbeta trauman genom att väva in dem i olika sorters berättelser. Vrida och vända, se olika perspektiv, sätta saker i olika kontexter och se vad som händer. Det är så vi, menar jag, bygger förståelse.

Och ja, någonstans har även snaskiga naziskjutar-spel och mindre smakfulla "Ilsa, She-Wolf of the SS"-filmer sin plats i det arbetet.

Och rollspel.

Typ.

 

[Minimoni]

Jag vill använda mig av alla de brasklappar som Krank redan nämnt då jag dels håller med om dem och att jag anser att de behövs för att inte skapa missförstånd.

Krig är alltid fasansfulla, det kommer vi inte ifrån oavsett hur vi vrider och vänder på det. WW2 är den mest omfattande konflikten i mänsklighetens historia och vi alla normalbegåvade människor vet vilken extremt hemsk maskin förintelsen var. Men dels är det som Krank säger sant, dessa hemskheter och nästan onämnbara fasor skapades inte och utfördes inte av varulvar, vampyrer, Cthulu utan av ”vanliga” människor.

Så vilket krig är mindre fasansfullt!? Ja det beror på vem man frågar antar jag. För den som varit utsatt för våldtäkter, mord, folkmord och liknande så antar jag att just det kriget de var drabbade av, var det mest fasansfulla. Så jag tror inte riktigt på att man skall gå runt i cirklar runt WW2 på grund av att det av alla siffror att döma är det ”mest” fasansfulla kriget då jag är säker på att ISIS offer kommer tycka annorlunda likväl som de vietnameser som blev utsatta för USAs napalm och agent orange.

Så jag tror att man inte skall väga krig mot varandra och låsa in de ”värsta kriget” i en låda och sluta göra konst, låg som hög som Krank säger, om just det kriget. Att sparka uppåt mot Nazism och samtidigt problematisera kring att det just inte är varulvar som var tredje-rikets fotfolk tror jag absolut är möjligt och även nyttigt, både som ren konst men också i spel, film och andra sätt att berätta om händelser.

så sammanfattat, jag håller helt med vad Krank säger.