Nekromanti Personlighet sökes

[Zappelina]

Re: +1 Vimes och +1 Zappelina

Jag tycker det är ett vettigt upplägg Paxen.

Som Petter själv påpekar går han ganska långt i sin beskrivning. Min erfarenhet är att det är lätt att fastna då, att karaktären blir statisk, men det är väl en smaksak. Jag tycker kanske Paxen håller karaktärsskapandet på en rimligare nivå. När man sedan utvecklas kanske man kan gå djupare och landa någonstans där Petter startar... Men, som sagt, man är olika.

Sen ska man ju inte glömma vad spelledaren efterfrågar när skapar sin karaktär, men det brukar vara svårt att missa, iallafall om man har en någorlunda van spelledare. En klassisk trad-spelledarblunder är att vara så hemlig i sitt scenarioskapande så att spelarna skapar rollpersoner som är helt unfit för berättelsen. Typ jag skapar en skithäftig paladin med två brinnande svärd redo att bränna troll från insidan, men spelledaren vill spela en lowfantasy story i en fiskeby där det kanske blir batalj med bagarn när man försöker sno bröd när kopparmynten tagit slut. Trist stämning.

Så ett par beskrivande egenskaper, kolla gruppen och spelledaren, ändra lite, fördjupa lite, sätt ut siffror. Rocka. Fördjupa lite. Rocka mer. Rocka ännu mer. Hitta på bakgrund. Rocka massor. Dö. Avsluta bakgrunden och res en mäktig minnessten.

 

[Übereil]

Re: +1 Vimes och +1 Zappelina

Sen ska man ju inte glömma vad spelledaren efterfrågar när skapar sin karaktär, men det brukar vara svårt att missa, iallafall om man har en någorlunda van spelledare. En klassisk trad-spelledarblunder är att vara så hemlig i sitt scenarioskapande så att spelarna skapar rollpersoner som är helt unfit för berättelsen. Typ jag skapar en skithäftig paladin med två brinnande svärd redo att bränna troll från insidan, men spelledaren vill spela en lowfantasy story i en fiskeby där det kanske blir batalj med bagarn när man försöker sno bröd när kopparmynten tagit slut. Trist stämning.

SL: Vad gör du?
Paladinen: Jag drar mina två brinnande svärd!
SL: Ok, bagarn kissar på sig.
Paladinen: Men för helvete...

Übereil

 

[Nässe]

Jag brukar utgå från en kliché elelr en befintlig person, typ Modesty Bliase, sen försöker jag hitta ett tema och en historia som förklarar det. "Ah, hennes grej är att hon söker närhet men fixar det inte!"- då har jag en grund som kan genomsyra precis allt- Exakt hur detta ska manifistera sig avgör jag i spel.

Sen försöker jag hitta personen i min kropp, hur går hon, hur sitter hon, hur tittar och ler hon- de bästa karaktärerna är sådana som jag hittat i min kropp.

Sen beror det lite på vilket spel vi kör. Om det är en kampanj eller ett äventyr som jag tar väldigt mycket på allvar, så gör jag det här ovan.

Om jag känner att vi mest slängt ihop en enkvällare för att ha lite ball och dricka öl så modellerar jag min karaktär mycket efter hur de andra spelar och söker tidigt och ofta olikheter och konflikter, och då får personligheten byggas av det. Det viktigaste då är ju att det mellan spelarna uppstår spänningar och slitningar, och då försöker jag mycket mer få fram det än att min karaktärs personlighet ska vara komplett, sammanhängande eller ens rimlig.

För enkvällare brukar jag också ha mer typ ett ord eller en mening som jag helt spelar efter. Ibland gör vi det tillsammans, typ skriver ett par lappar med grejer och så får man dra slumpvis och pussla ihop sin karaktär. Eller så ska alla spelare ge sin karaktär en hemlighet, ett positivt dra och ett negativt- och så spelar vi utifrån det.

Så det är olika metoder beroende på "ambitionsnivå", jag skriver inom "" eftersom jag har hög ambition även för enkvällare och mindre seriösa kampanjer- men det är andra saker som gör spelet kul då, än att utforska en persons tema.

/ Nils