Kan förtydliga en bit: Det jag finner oerhört roligt med rollspel överlag är risk, något står på spel. Det kan vara min karaktärs hälsa, eller en nations välfärd, min karaktärs relationer osv. När jag sätter mig ner för att spela vill jag ha en osäkerhet om framtiden, jag kanske har idéer men jag vill att det finns osäkerheter som gör att jag inte kan veta vart det hela kommer bära av. Jag kanske kommer försöka få min patriotiska idealist att vänta sin idealism till ett starkt vänsterengagemang och gå med i proteströrelser, men det finns alltid en risk att han kommer försvinna ner i cynismen och söka frid i botten av flaskan istället. Eller, jag kanske går in med osäkerheten att vi kanske inte kommer klara det här, men vi ska banneme anstränga oss! Alla mina taktiska resurser ska användas och allt mitt regelkunnande ska fram för att vi ska banneme krossa draken den här gången, ok! Kom igen! Nu visar vi honom! Yeah! Men, om det där inte finns en risk, att misslyckas, att vad jag för med mig inte kommer räcka till, att min taktik är felaktig och måste revideras, osv, så kommer jag inte bli engagerad.
Jag misstänker att vad man får ut av att spela med en färdig riktning för sin karaktär (idealism -> cynism tex) är något annat än att spela med osäkerheten och risken ständigt närvarandre, och jag försöker uppriktigt greppa vad det är. Jag förstod mig inte på Step on Up förut, men nu brinner jag riktigt för att dra sådana spel till spelbordet och verkligen gå all in för att bräcka mina medspelare eller motspelare eller spelet i sig, beroende på vad som är motståndet. Jag greppar det, förstår det och det ligger egentligen rätt nära Story now, de är som två spegelbilder av varandra egentligen. Jag kan greppa viljan att spela i Midgård, att känna det som om man var där, att vandra i skogarna, träffa alver, förfäras över orkernas plundringar, osv. Det är ballt, det är känslan man vill åt. Hell yeah liksom. Samma sak med en genre, jag kan förstå om man vill emulera genretroper, få det att kännas så där "rätt" när man lirar något Wuxia liksom och det blir precis som på film. Men det här är något annat och jag försöker linda min skalle runt det. Kan du utveckla lite kring hur det ser ut kring spelbordet när man blir tillfredställd av den här formen av spelande?