Du råkar beröra ett av mina nördområden?
Ok, grundlagsnörden vaknar - jag hoppas att detta är vad du söker, men om det inte är det, PM:a så hjälper jag gärna till.
Svaret är mycket enkelt "nej". Sverige har en rätt extrem variant av rättspositivism (doktrinen som säger att lagen är lag oavsett rimlighet), som ligger väldigt nära Karl Schmitts makt är makten över undantagstillståndsdefiintion. Denna tradition byggdes upp med goda skäl (vi hade en mindre konstitutionell kruis på 1920-talet, då kungen försökte göra sig till faktisk regerinsliedare i linje med vad den dåvarande grundlagen avsåg att han skulle vara. Fram till 1970-talet regerades sverige i strid med sin egen grundlag. Det är alltså motsatt tradition mot vad som ses som normal konstitutionell praxis i mer konfrontativt orienterade system.
Frasen utgår från folket är dessiutom någonting som svensk grundlagsforskning aldrig känt sig bekväm med. Det har gjorts flertalet utredningar som i grund och botten handlar om detta problem, men de flesta har varit allt för politiskt laddade för att accepteras av alla parter utan hot om medborgargarden eller kravaller. De senaste tenderar helt enkelt att säga att tolkningen av grundlagen är avhängig den egna politiska åsikten, vilket är det samma som att säga att den är irellevant.
Viss politisk konsensus har nåtts kring den synnerligen begränsade, men icke desto mindre existerande, medborgerliga rättighetskatalogen i RF2. Den stipulerar i princip att staten endast får ingripa i medborgarnas liv när nationens intresse står på spel. Definitionen av vad detta intresse är, faller inte inom ramen för vad politiker ses som kompetenta att avgöra. Denna förhandling pågår i domstolarnas expertavdelningar (AD, normprövningsförhandlingar, expropriationsrättsfrågor), och på byråkraternas kanslihus (RiR:s verksamhet är till exempel i sin helhet ägnad åt att definiera målet för byråkratins makt).
Att lämna över problemen och rättighetsförsvaren till byråkraterna är s.a.s. det svenska sättet att lösa problem - en pandang till kollektivavtalsmodellen om man så vill - och eftersom dessa tenderar att se sitt uppdrag i ljuset av god vilja och juridisk inkompetens, så är folkets frihet garanterad så länge den förutsätts av samhället. Till saken hör att de flesta byråkrater jag har talat med utanför försvarsmakten är totalt okunniga om de lagtexter som reglerar deras verksamhet - jag är också statsvetare, inte jurist, men finner det ändå graden av ointresse anmärkningsvärd, just eftersom den lägger makten över normaliteten hos medierna.
Jag skulle säga att sociala friheter (hbträttigheter, reproduktiva rättigheter, rätten till utbildning, yttrandefrihet, etc) förmodligen är ohotade. Däremot är det ett faktum att våra politiska rättigheter inskränks. Forskare (även seriösa, kvantitativa sådana) kring Tännsjö
talar om trepartsmodellen för styre, där man kan välja två av Frihet-Effektivitet-Demokrati (i någon slags Rousseauansk hittepådefinition som inkluderar alla politiska rättigheter men inga sociala, och därutöver ett stort mått av följsamhet mot folkets vilja); sverige har traditionellt sett enligt dessa legat i hörnet ED. En läsning från detta perspektiv skulle vara att man håller på att relokaliseras till FE, vilket inte nödvändigtvis är helt fel, även om PP mycket riktigt blir jätteviktiga för att hindra en möjlig diktatorisk utveckling.