Man Mountainman
Storsvagåret
En gång hade jag en dröm. När jag vaknade tänkte jag: "det här skulle ju kunna bli ett rollspel".
Hisspitchen för De hjältar vi förtjänar är "Arkiv X möter The Big Lebowski".
Man spelar kufar och outsiders som på något sätt dragits in i mysterier och ränkspel kretsande kring utomjordiska besökare (eller liknande företeelser: spöken, kryptider, what have you). Antagligen befinner man sig i Los Angeles.
Skurkarna man slåss mot är inte onda företag, ansiktslösa byråkratier eller karismatiska genier. De är obehagliga men alltförmänskliga typer: en korrupt och våldsam snut, en misslyckad smågangster, en kvinnoutnyttjande porrproducent, en lömsk fastighetsentreprenör, en bedagad filmstjärna som desperat söker sätt att bevara sin ungdom.
Rollpersonerna är likadana, med undantag för att de, sina brister till trots, är fundamentalt sympatiska.
De övernaturliga väsendena är för det mesta inte centrala aktörer i handlingen utan är bakgrundsfaktorer, incitament, mcguffins, katalysatorer, redskap, eller offer som måste räddas.
Resolutionen är snabb, improvisatorisk, och ger upphov till ständiga förvecklingar. Det finns ingen garanti för att något kommer att gå bra, men det är inte heller Fiasco: saker kan komma att lösa sig, mer eller mindre.
Vad tycker folk om detta? Väcker det några tankar hos någon?
Hisspitchen för De hjältar vi förtjänar är "Arkiv X möter The Big Lebowski".
Man spelar kufar och outsiders som på något sätt dragits in i mysterier och ränkspel kretsande kring utomjordiska besökare (eller liknande företeelser: spöken, kryptider, what have you). Antagligen befinner man sig i Los Angeles.
Skurkarna man slåss mot är inte onda företag, ansiktslösa byråkratier eller karismatiska genier. De är obehagliga men alltförmänskliga typer: en korrupt och våldsam snut, en misslyckad smågangster, en kvinnoutnyttjande porrproducent, en lömsk fastighetsentreprenör, en bedagad filmstjärna som desperat söker sätt att bevara sin ungdom.
Rollpersonerna är likadana, med undantag för att de, sina brister till trots, är fundamentalt sympatiska.
De övernaturliga väsendena är för det mesta inte centrala aktörer i handlingen utan är bakgrundsfaktorer, incitament, mcguffins, katalysatorer, redskap, eller offer som måste räddas.
Resolutionen är snabb, improvisatorisk, och ger upphov till ständiga förvecklingar. Det finns ingen garanti för att något kommer att gå bra, men det är inte heller Fiasco: saker kan komma att lösa sig, mer eller mindre.
Vad tycker folk om detta? Väcker det några tankar hos någon?