Nekromanti "playing out violent fantasies in D&D [...] teach players how to be a better person"

[Björn Wärmedal]

"playing out violent fantasies in D&D [...] teach players how to be a better person"

Jag har inte hunnit läsa artikeln än, men den verkar intressant.

 

[kloptok]

Är det här ett sätt att rättfärdiga att spela murderhobos? I så fall är jag för.

 

[kloptok]

Mörda inte orcher skoningslöst, orcher är också människor (eller ja, det är de ju inte men ni fattar)! Det här citatet kan inspirera Dig till din nästa dungeon:

... that party of orcs you’ve just stumbled upon in a dungeon may, in fact, have been celebrating a child orc’s birthday

Dilemman: stjäl du tårta av ett (orch)barn? Har du med dig en present som är lika bra som de övriga orchföräldrarnas? Står du ut med ljudnivån när orchbarnen sätter igång att leka? Hur länge håller du ut ut?
Vips så spelar vi flumspel istället för gammalt hederligt D&D.

 

[Björn Wärmedal]

Av egen erfarenhet kan jag säga att det inte är så lätt att se skillnad på ett monsterbarn och bara "ett lite mindre monster". Speciellt inte i stridens hetta.

 

[RasmusL]

Mörda inte orcher skoningslöst, orcher är också människor (eller ja, det är de ju inte men ni fattar)! Det här citatet kan inspirera Dig till din nästa dungeon:

Dilemman: stjäl du tårta av ett (orch)barn? Har du med dig en present som är lika bra som de övriga orchföräldrarnas? Står du ut med ljudnivån när orchbarnen sätter igång att leka? Hur länge håller du ut ut?
Vips så spelar vi flumspel istället för gammalt hederligt D&D.

Försök inte, kerubmördare...

 

[Vimes]

Kloptok ser ju inte ens skillnad på monsterbarn och änglabarn.

 

[God45]

Bra artikel

 

[CapnZapp]

Jag orkar inte följa länken, och orginalposten sammanfattar inte artikeln, så jag tänker prata om att jag känner huvudsakligen två sorters rollspelare.

De som fötts upp på D&D, och de som formats av andra rollspel.

Det är en i mitt tycke tydlig skillnad.

Är D&D ditt första rollspel blir du i mycket högre grad en rollSPELARE. Blev du introducerad till rollspelshobbyn av, tja, alla andra spel (med tanke på att jag och mitt umgänge är födda kring '70 menar jag i praktiken Drakar och Demoner, Call of Cthulhu, Warhammer, MERP/SRR eller i ett fall Vampire) är du mycket mera öppen för att ROLLspela.

Såvitt jag kan förstå kan skillnaden kokas ner till hur många hit points du har.

Med många hit points fostras du till att betrakta dig (din och dina kumpaners rollpersoner) som i grunden överlägsna. Övriga världen är mest en kuliss för dina hjältedåd. Spelledarpersoner är inte verkliga - du är inte verklig. Med en grov överdrift spelar du en spelpjäs som du flyttar runt för att optimera loot och makt.

Om du däremot i tidig rollspelsålder upplevt att vara sårbar, dvs du kan kunna vilka blixtbesvärjelser som helst och du kan kunna hugga ihjäl ett halvdussin orcher i ett enda hugg utan att det har någon betydelse, för att du själv har inte nämnvärt fler kroppspoäng. En dolk i ögat är en dolk i ögat. Kanske du kan undvika 9 eller 99 av 100 sådana dolkar men i grunden spelar du på samma villkor som alla andra.

Detta skapar en påtagligt större ödmjukhet för "andra", dvs SLPer. Ditt intresse och din respekt för andra personers liv och leverne kanske inte direkt syns, men det finns någon fundamental skillnad. Du är som rollspelare i mycket högre grad kvar i att den påhittade världen fortfarande i något mått är "verklig", och att rollspelsupplevelsen blir bättre av empati (snarare än guld och plusvapen).

Sedan är detta ju en kraftig förenkling. Vissa rollSPELARE har visat sig fullt kapabla att ROLLspela.

Men det är fortfarande påtagligt hur olika grundsynen är. Jag spelar fortfarande D&D bara med ett gäng, och Symbaroum, Mutant, WFRP etc med mitt andra gäng.

I D&D spelar vi nu Out of the Abyss, som inleds med att man flyr tillsammans med upp till tio andra slavar som alla har mer eller mindre utvecklade personligheter och bakgrundshistorier. Mitt spelgäng är påtagligt ointresserade av att fråga mer om dessa, och uthärdar dem mest för att deras närvaro ökar den gemensamma överlevnadschansen.

Jag kan då inte undgå att tänka på hur mitt andra spelgäng hade gullat med dem och närmast adopterat varsin av dem och typ nästan offrat sina egna karaktärers liv för att rädda dem.

Jag säger inte att någonting av detta är fel. Jag tycker D&D är väldigt roligt, och det är tråkigt att gänget ROLLspelare är så påtagligt ointresserade av att axla hjälterollen och ta "ansvar" för att "vinna" och nå "framgång".

Jag skall väl snarast känna mig priviligeraiad för att få uppleva två olika sidor av rollspelshobbyn.

Men här och nu vill jag alltså påstå att mängden HP du vuxit upp med spelar en avgörande roll för din syn på rollspel! Huruvida det var det som artikeln handlade om vet jag inte. Så jag får väl närmast tacka OP för bristen på vettig sammanfattning... ;-)

 

[kloptok]

Försök inte, kerubmördare...

Kloptok ser ju inte ens skillnad på monsterbarn och änglabarn.

Men om vi nu accepterar den alternativa historiebeskrivningen där den där historien har ett korn av sanning i sig så gjorde det ju mig i enlighet med artikeln till en bättre person i detta alternativa universum. Detta eftersom jag efteråt ständigt tvingas leva i synd och konfronteras med vad jag gjort. I detta alternativa universum alltså. Här och nu i vårt universum är jag samma omoraliska syndare som tidigare. Och vem vet vad som skulle ske i en orchfödelsedagsdungeon...

 

[chrull]

Men om vi accepterar den där historien av sanning så gjorde det ju mig i enlighet med artikeln till en bättre person. Detta eftersom jag efteråt ständigt tvingas leva i synd och konfronteras med vad jag gjort.

Det här får mig att tvivla på artikeln...

 

[Tre solar]

Jag orkar inte följa länken, och orginalposten sammanfattar inte artikeln, så jag tänker prata om att jag känner huvudsakligen två sorters rollspelare.

De som fötts upp på D&D, och de som formats av andra rollspel.

Det är en i mitt tycke tydlig skillnad.

Är D&D ditt första rollspel blir du i mycket högre grad en rollSPELARE. Blev du introducerad till rollspelshobbyn av, tja, alla andra spel (med tanke på att jag och mitt umgänge är födda kring '70 menar jag i praktiken Drakar och Demoner, Call of Cthulhu, Warhammer, MERP/SRR eller i ett fall Vampire) är du mycket mera öppen för att ROLLspela.

Såvitt jag kan förstå kan skillnaden kokas ner till hur många hit points du har.

Med många hit points fostras du till att betrakta dig (din och dina kumpaners rollpersoner) som i grunden överlägsna. Övriga världen är mest en kuliss för dina hjältedåd. Spelledarpersoner är inte verkliga - du är inte verklig. Med en grov överdrift spelar du en spelpjäs som du flyttar runt för att optimera loot och makt.

Om du däremot i tidig rollspelsålder upplevt att vara sårbar, dvs du kan kunna vilka blixtbesvärjelser som helst och du kan kunna hugga ihjäl ett halvdussin orcher i ett enda hugg utan att det har någon betydelse, för att du själv har inte nämnvärt fler kroppspoäng. En dolk i ögat är en dolk i ögat. Kanske du kan undvika 9 eller 99 av 100 sådana dolkar men i grunden spelar du på samma villkor som alla andra.

Detta skapar en påtagligt större ödmjukhet för "andra", dvs SLPer. Ditt intresse och din respekt för andra personers liv och leverne kanske inte direkt syns, men det finns någon fundamental skillnad. Du är som rollspelare i mycket högre grad kvar i att den påhittade världen fortfarande i något mått är "verklig", och att rollspelsupplevelsen blir bättre av empati (snarare än guld och plusvapen).

Sedan är detta ju en kraftig förenkling. Vissa rollSPELARE har visat sig fullt kapabla att ROLLspela.

Men det är fortfarande påtagligt hur olika grundsynen är. Jag spelar fortfarande D&D bara med ett gäng, och Symbaroum, Mutant, WFRP etc med mitt andra gäng.

I D&D spelar vi nu Out of the Abyss, som inleds med att man flyr tillsammans med upp till tio andra slavar som alla har mer eller mindre utvecklade personligheter och bakgrundshistorier. Mitt spelgäng är påtagligt ointresserade av att fråga mer om dessa, och uthärdar dem mest för att deras närvaro ökar den gemensamma överlevnadschansen.

Jag kan då inte undgå att tänka på hur mitt andra spelgäng hade gullat med dem och närmast adopterat varsin av dem och typ nästan offrat sina egna karaktärers liv för att rädda dem.

Jag säger inte att någonting av detta är fel. Jag tycker D&D är väldigt roligt, och det är tråkigt att gänget ROLLspelare är så påtagligt ointresserade av att axla hjälterollen och ta "ansvar" för att "vinna" och nå "framgång".

Jag skall väl snarast känna mig priviligeraiad för att få uppleva två olika sidor av rollspelshobbyn.

Men här och nu vill jag alltså påstå att mängden HP du vuxit upp med spelar en avgörande roll för din syn på rollspel! Huruvida det var det som artikeln handlade om vet jag inte. Så jag får väl närmast tacka OP för bristen på vettig sammanfattning... ;-)

Du spelar alltså på ett sätt med några och på ett annat sätt med andra, och utifrån detta drar du slutsatsen att det finns två grupper av rollspelare. Du kanske skulle prova att spela med en tredje grupp, eller låta dina två gupper mötas?

 

[Björn Wärmedal]

Är D&D ditt första rollspel blir du i mycket högre grad en rollSPELARE. Blev du introducerad till rollspelshobbyn av, tja, alla andra spel (med tanke på att jag och mitt umgänge är födda kring '70 menar jag i praktiken Drakar och Demoner, Call of Cthulhu, Warhammer, MERP/SRR eller i ett fall Vampire) är du mycket mera öppen för att ROLLspela.

I min första spelgrupp spelade vi uteslutande Eon. Jag minns många historier från de tidiga äventyren där äventyret börjat med att rollpersonerna mördar alla sina familjemedlemmar. Eftersom man slumpade fram familj och ingen jävel ville ha något som band en till en plats eller olika ansvar. Jag minns också att vi konstant valde att spela karaktärer med låg Heder, eftersom vi annars kände oss begränsade i vad vi kunde göra för att lösa olika situationer.

Så nä, det där är en fin anekdot men det stämmer inte alls

 

[CapnZapp]

Du spelar alltså på ett sätt med några och på ett annat sätt med andra, och utifrån detta drar du slutsatsen att det finns två grupper av rollspelare. Du kanske skulle prova att spela med en tredje grupp, eller låta dina två gupper mötas?

Nej, nu svarar du som om min poäng vore "BEVISAT! DET FINNS BARA TVÅ SORTERS ROLLSPELARE!" och ger mig förnumstiga tips på att bli mindre inskränkt.

I själva verket framför jag teorin att antal kroppspoäng (eller i vidare bemärkelse ditt försvar, din sårbarhet) påverkar din syn på rollspel, dess världar och dina karaktärer.

Att det finns lajvare och nyaskolare och gamlaskolare och teaterspelare och improvisatörer och samberättare och datarollspelare och carebears och brädspelare och... vad du nu själv kan tänkas vara för en spelare, Tre Solar, det har liksom inte med saken att göra. Alla inlägg måste inte vara en förtäckt anklagelse

 

[Vimes]

Försök inte, kerubmördare...

Faan, du slog mig med två minuter.

 

[CapnZapp]

Så nä, det där är en fin anekdot men det stämmer inte alls

Fast jag skulle vilja säga att du kommer med en fin anekdot men att vad har det med saken att göra? Det är ju inte så att jag påstår att få KP = du blir en fin kille

 

[Godzillikles]

I min första spelgrupp spelade vi uteslutande Eon. Jag minns många historier från de tidiga äventyren där äventyret börjat med att rollpersonerna mördar alla sina familjemedlemmar. Eftersom man slumpade fram familj och ingen jävel ville ha något som band en till en plats eller olika ansvar. Jag minns också att vi konstant valde att spela karaktärer med låg Heder, eftersom vi annars kände oss begränsade i vad vi kunde göra för att lösa olika situationer.

Så nä, det där är en fin anekdot men det stämmer inte alls

+1 Bara för att jag skrattade högt åt historien och jag kände igen en del kompisar (började själv med Drakar och Demoner med blandad (i gruppen) inställning till barnamördande).

 

[Björn Wärmedal]

Fast jag skulle vilja säga att du kommer med en fin anekdot men att vad har det med saken att göra? Det är ju inte så att jag påstår att få KP = du blir en fin kille

Det är sant! Jag ville nog mer hävda att jag inte tror mängden KP har med saken att göra.

 

[Tre solar]

Nej, nu svarar du som om min poäng vore "BEVISAT! DET FINNS BARA TVÅ SORTERS ROLLSPELARE!" och ger mig förnumstiga tips på att bli mindre inskränkt.

I själva verket framför jag teorin att antal kroppspoäng (eller i vidare bemärkelse ditt försvar, din sårbarhet) påverkar din syn på rollspel, dess världar och dina karaktärer.

Att det finns lajvare och nyaskolare och gamlaskolare och teaterspelare och improvisatörer och samberättare och datarollspelare och carebears och brädspelare och... vad du nu själv kan tänkas vara för en spelare, Tre Solar, det har liksom inte med saken att göra. Alla inlägg måste inte vara en förtäckt anklagelse

Mitt förnumstiga tips var egentligen att du skulle kunna prova din teori empiriskt och sen skulle vi ha en bättre förståelse av dess sanningshalt. Till exempel genom att spela med någon annan, byta spel mellan grupperna eller spela samma äventyr i båda grupperna.

Själv upplever jag din teori som tänkbar, men ifrågasätter antagandet att man har mer KP i D&D än i DoD eller Vampire.

 

[Genesis]

Är inte typ halva grejen med gamm-D&D att om man har otur börjar man med ett hitpoint och dör av en knäpp på näsan? D&D-rollpersoner innan 3.5 är, om jag fattat det rätt, extremt ömtåliga.

Och likafullt beter de sig som svin.

 

[chrull]

Är inte typ halva grejen med gamm-D&D att om man har otur börjar man med ett hitpoint och dör av en knäpp på näsan? D&D-rollpersoner innan 3.5 är, om jag fattat det rätt, extremt ömtåliga.

Och likafullt beter de sig som svin.

Haha, ja. Det är bara en av anledningarna till varför det där inlägget är knasigt

Om det var hur svårdödad man var (kontra "vanligt folk) i sitt första rollspel som avgjorde hur man spelar så borde ju varenda Vampire-spelare vara värsta munchkinkoboldnissen.