Plommonkrönikan arbetstråd

[Genesis]

Delarnas namn är för övrigt delvis baserade på två gamla kinesiska dikter samt en modern sång. Bauhinian är Hongkongs "nationalblomma" och är den som finns på dess flagga (och min avatar).

Del ett handlar ju om Qing-regimens sista tid. Plommon är i kinesisk tradition associerat med motståndskraft, eftersom den blommar under vintern. Den här dikten tycker jag fångar Qing-erans sista tid väldigt väl. Skönhet angripen av sjukdom, motståndskraft men rädsla för vad som komma skall.

Plommonblomster, Ceui Tou-jung

數萼初含雪，孤標畫本難。
Foderbladen håller ännu snö; dess stolta prakt kan inte fångas i en målning.
香中別有韻，清極不知寒。
Doften har en annorlunda skönhet; en grace som inte fruktar vinterkylan.
橫笛和愁聽，斜枝倚病看。
Flöjten spelar en sorgsen melodi; skeva grenar gripna som av sjukdom.
朔風如解意，容易莫摧殘。
Nordanvind, om du känner hennes hjärta, skada inte tanklöst blomman mer!

Den andra delen handlar om tiden mellan Qing-regimens fall och fram till kulturrevolutionen. Här ödeläggs Kina gång på gång: av krigsherrar, av inbördeskrig, av Japans invasion, mer inbördeskrig, och sedan Det stora språnget och dess massvält, följt av Kulturrevolutionen. Det här att gång på gång skövlas och ödeläggas men varje gång komma igen på nytt, tycker jag fångas väldigt bra av den här dikten.

Gräs, Paak Keui-Yi

離離原上草，
Vidsträckt växer slättens gräs
一歲一枯榮。
Vissnar varje år, och frodas igen
野火燒不盡，
Eldsvådan kan inte bränna det till aska
春風吹又生。
En vårvind blåser det åter till liv
遠芳侵古道，
Dess grönska invaderar den gamla vägen
晴翠接荒城。
Dess prunkande jade hälsar ruinstaden
又送王孫去，
Återigen tar jag avsked av Wong Suen
萋萋滿別情。
Mitt hjärta fylls av vildvuxen sorg

Den tredje delen handlar ju om Hongkong, och där är som sagt bauhinian symbol för staden. Den är lämpligt nog en hybrid mellan två blommor och i sig själv steril. Den här sången handlar om Hongkong som hem, vilket är lite den transformation som kolonin upplevde från 70-talet, då folk slutade se på den som en tillfällig plats och började se den som ett hem, och sig själva som hongkongbor istället för kineser.

流離的紫荊花
Strövande bauhinia
來回家擁抱吧
Återvänd till hemmets omfamning
任世間再多痛苦跟偏見
Oavsett hur mycket lidande och orättvisa världen håller
也忘記好嗎
Lägg det bakom dig, okej?
重新出發吧
Ge dig av på nytt.
能沿途溫馨綻放紫荊花
Att vid vägkanten se bauhinians väna blomma
能跟你再會
Att återse dig
作伴看落霞
Tillsammans ser vi skymningens moln
從此這裏是你家
Hädanefter är detta ditt hem,
好嗎
Okej?

 

[Genesis]

Jag har ett till filmtips. Har just sett klart 甜蜜蜜 (Engelsk titel Comrades, almost a love story). Så jävla bra film. Konstant hjärtskärande och visar hur sjukt bra skådis Maggie Cheungs är. Den är också relevant för den sista delen av Plommonkrönikan, som handlar om Hongkong. Den visar Hongkongs identitet som en plats som människor hela tiden kommer till och lämnar, och visar emigrékinesernas sammanhålning och utspriddhet. En otroligt vacker film. Finns att se här: https://archive.org/details/comrade...y.-1996.1080p.-blu-ray.x-264.-aac-5.1-yts.-mx

 

[Genesis]

"Vad gjorde du under sommaren, Simon?"
"Jag reste till Brasilien."
"Så härligt! Vad gjorde du där?"
"Jag satt i lägenheten och läste om kinesisk antropologi, Hongkongs historia och den lokala submagistrala administrationen under sentida Qing."

 

[Genesis]

Den lokala administrationen i sentida Qing är för övrigt sjukt rollspelsvänlig. Det finns inga lagar eller förordningar för hur den ska skötas (det är den individuella magistratens ansvar), den är komiskt underfinansierad och den är till stor del förbjuden, då det finns officiella kvoter för hur mycket personal magistraten får anställa, och dessa kvoter är såpass orealistiska att de i praktiken är irrelevanta. Så man använder personal som officiellt inte existerar, finansierad genom avgifter som är i lag förbjudna, för att driva en administrativ apparat som inte har några riktlinjer för hur den ska skötas. Det här ger såklart massor av utrymme för drama, men också stor frihet till att hitta på hur saker fungerar.

 

[EinAxe]

Jag måste tillstå att jag tycker det här är fruktansvärt intressant att du gör en sådan här grej och är själv lite ledsen att ha märkt det här först nu.

Nåväl. För att ge lite inspiration kan jag berätta om min sambos mors familj som levde under en omvälvande tid i Kina. Min sambos morfars far var manchu och jobbade på en ganska högt uppsatt position i tullhuset i Harbin. När japanerna invaderade så valde de att kollaborera med dessa. Detta var inte ett särskilt smart drag i efterhand, och när kommunisterna kom blev han arresterad. Han blev ålagd att i Harbin gå till alla de hus som ägdes av människor han kände som hade haft det väl ställt och beslagta all deras egendom åt kommunistpartiet. Detta gjorde han men blev anklagad för att inte ha gjort ett tillräckligt bra jobb. ”Detta är allt jag kunnat göra”, hade han då sagt, ”och om det inte är tillräckligt så får ni skjuta mig nu.”
”Du är inte värd att slösa kulor på”, blev svaret och han kom undan med sitt liv.
Han och hans familj levde sedan som parior, då de både var manchuer och hade kollaborerat med japanerna. Detta hindrade inte min sambos mormor att förälska sig i sonen i familjen, och de gifte sig mot hennes familjs vilja.

Karln hon gifte sig med, min sambos morfar, var en man som tyckte om att lägga sig i saker och ting. Bland annat under kulturrevolutionen så började han bråka om någonting med rödgardister och blev prompt slängd i arresten för att han var en bråkig och ifrågasättande typ. Han fick dock komma hem eftersom hans fru, min sambos mormor, var gravid.

 

[Genesis]

Jag måste tillstå att jag tycker det här är fruktansvärt intressant att du gör en sådan här grej och är själv lite ledsen att ha märkt det här först nu.

Nåväl. För att ge lite inspiration kan jag berätta om min sambos mors familj som levde under en omvälvande tid i Kina. Min sambos morfars far var manchu och jobbade på en ganska högt uppsatt position i tullhuset i Harbin. När japanerna invaderade så valde de att kollaborera med dessa. Detta var inte ett särskilt smart drag i efterhand, och när kommunisterna kom blev han arresterad. Han blev ålagd att i Harbin gå till alla de hus som ägdes av människor han kände som hade haft det väl ställt och beslagta all deras egendom åt kommunistpartiet. Detta gjorde han men blev anklagad för att inte ha gjort ett tillräckligt bra jobb. ”Detta är allt jag kunnat göra”, hade han då sagt, ”och om det inte är tillräckligt så får ni skjuta mig nu.”
”Du är inte värd att slösa kulor på”, blev svaret och han kom undan med sitt liv.
Han och hans familj levde sedan som parior, då de både var manchuer och hade kollaborerat med japanerna. Detta hindrade inte min sambos mormor att förälska sig i sonen i familjen, och de gifte sig mot hennes familjs vilja.

Karln hon gifte sig med, min sambos morfar, var en man som tyckte om att lägga sig i saker och ting. Bland annat under kulturrevolutionen så började han bråka om någonting med rödgardister och blev prompt slängd i arresten för att han var en bråkig och ifrågasättande typ. Han fick dock komma hem eftersom hans fru, min sambos mormor, var gravid.

Jätteintressanta anekdoter, tack!

 

[Genesis]

Jag har spenderat de senaste dagarna med att läsa om kinesiskt mode under sena kejsartiden, och hittat en toppenkälla där. Tyvärr lite väl fokuserad på överklassen, vilket visar sig vara ett genomgående tema, men i alla fall med en del info om vanligt folk. Tillräckligt för mina syften, i alla fall i kombination med Wikipedia. Hur den lokala administrationen fungerar har jag också en fantastisk källa på. Eventuellt behöver jag kolla lite mer på de högre nivåerna i och med att Kanton är provinshuvudstad, så det finns lite högre uppsatt folk där, men jag vet inte hur relevanta dessa människor är för vad man kommer att spela.

Där jag länge gick bet är "vanligt folks vardag". Det har visat sig oerhört svårt att hitta någonting på detta tema. Ironiskt nog finns det mycket mer info om vardagen i det Förbjudna palatset än om vanliga människor. Jag gick bet på engelska, hittade vad som verkar vara en riktigt bra källa på kinesiska, men den skeppas inte till Sverige (och jag försöker att hålla mig till digitala källor för bekvämlighetens skull). Sökte sedan lite på franska, eftersom jag vet att det finns en del bra material där, men gick bet. Men nu tror jag att jag har hittat rätt! Die chinesischen Exportmalereien der Sammlung Martucci als Quelle für das Alltagsleben im Kanton des 19. Jahrhunderts. Smaka på den! 507 jävla sidor gratis PDF om vardagen i 1800-talets Kanton med utgångspunkt från exportmåleriet (kinesiska målningar i europeisk stil gjorda för att säljas till européiska sinofiler). Kolla bara på den här balla listan över frukter som går att köpa:


(Liite roligt är det att den första bästa bilden jag plockar från min enda tyska källa innehåller en swastika.)

Det är detaljerat, det är långa textstycken, det är såklart rikligt illustrerat, det är nygjort (2018) och det är helt gratis. Jag har just hittat detta fynd, och har inte börjat jobba mig igenom det, så jag håller dörren öppen för att jag blir besviken igen, men det känns lovande! Och så får jag äntligen lite paus från den erbarmeliga engelskan som jag behövt stå ut med på sistone.

 

[Genesis]

Läser en artikel om homosexualitetens lagliga status under Qing-dynastin och känner att jag behöver dela den här snaskiga historien:

In 1809 an official of the Li-pu 吏部, the Board of Personnel, had been leading a life of debauchery, associating with ruffians and teachers of boxing, besides which he had a homosexual relation with his barber, who kept a "soft pergola" (kan p'eng-tzu 乾棚子) meaning a male bordello. The official, however, was not the barber's only client. Out of jealousy, the official mobilized his boxing friends and administered a good hiding to his rival in the barber's favours. The man was injured and the case went to court in Peking, which meant that it was handled by a section of the Board of Punishments. The section was not willing to treat the case as an ordinary case of homosexuality or of injury in an affray, but requested the Emperor to issue a rescript authorizing the official to be stripped of his rank and deported to Urumchi, the barber was punished by three years banishment for keeping the establishment and the boxing friends for taking part in an affray and inflicting injury to the same punishment as the barber.

 

[Genesis]

Jag kämpar lite med att bestämma mig om systemet. Med de senaste justeringarna så tycker jag att systemet är elegant och smart, men … jag vet inte om det faktiskt tillför något. Känns som att jag har det där bara för att ha ett system. Det har en poäng, från början, vilken är att driva på dramat och konflikter. Man utför drag för att få igenom sin vilja, vilket genererar stress, som återhämtas med olika sorters handlingar som är relaterade till ens drivkrafter, vilket då också tenderar att driva på konflikter. Det är ett solitt system för att driva en berättelse mot mer konflikt och drama. Men jag vet inte om det är vad jag vill? Förr var det så jag ville ha mina spel, för konfliktfyllt drama är göttigt och ett effektivt sätt att skapa gripande berättelser och starka scener. Men är poängen med Plommonkrönikan att ha drama mellan rollpersonerna? Det vete fan om det är, alltså. Poängen är att spela upp människors liv under historiens lopp. Naturligtvis behöver det finnas lite drama, men med sättet jag gjort rollpersonsskapandet finns det verktyg för att sätta rollpersonerna i intressanta konflikter med varandra (och sig själva) i vilket fall som helst. Och en hel del drama levereras av själva de historiska händelserna man spelar igenom.

Så just nu lutar jag lite åt att skrota hela mekaniken och bara köra med en gedigen setup, vartefter det är fritt spel, med regelbundna inslag av högläsningstexter för vad som händer i staden och i landet. Det är ju de här grejerna som är spelets kärna, och det är de grejerna som gruppen behöver information om och inspiration från. Resten kan man gott sköta själv, och vill man ha ett system kan man enkelt importera det själv.

När det gäller arbetet med själva kampanjen så hoppar jag lite. Jag jobbade ju en hel del med grunden, introtexterna om Qing-regimens Kina. Sedan har jag hoppat lite framåt igen, eftersom vi ju håller på att spela igenom kampanjen nu. Jag har redan Kulturrevolutionen klar, som vi ska spela i september, och även tillräckligt med grejer för att kunna spela Hongkong ppå 70-talet därefter. Har börjat skriva på scenariot om Massakern på Himmelska fridens torg. Det finns en massa info om den, såklart, men jag har svårt att hitta källor på hur den upplevdes i Hongkong, utom korta beskrivningar. Vet inte om det behövs så mycket där, dock.

Nåväl, jag hoppar lite tillbaka igen eftersom jag nu med omskrivningen av kampanjen till en där man gör sina egna rollpersoner behöver skriva om det andra scenariot, på 1850-talet. Tidigare var det om Taiping-upproret, men jag tvingades flytta rollpersonerna från Kanton för att kunna göra detta, eftersom upproret inte kom dit. Det blir dock mindre snyggt att göra om man inte har den kontrollen över rollpersonerna som man får med förskapade rollpersoner, så nu ska jag skriva om det så att det utspelar sig i Kanton. Som tur är upptäckte jag att det var gott om krig även på hemmaplan under den tiden, med både Röda turbanernas uppror och Punti-Hakka-kriget. Båda två är relaterade till Taiping, men utspelar sig i Kwangtung-provinsen. Det är hemliga sällskap, det är etnisk konflikt, det är uppror mot staten, och det är en hel del relation med den underliga kristendomen som Taiping-rebellerna proklamerade också. Jag tror att det finns mycket att hämta här, om jag kan hitta källor!

 

[Lukas]

Jag kämpar lite med att bestämma mig om systemet. Med de senaste justeringarna så tycker jag att systemet är elegant och smart, men … jag vet inte om det faktiskt tillför något. Känns som att jag har det där bara för att ha ett system. Det har en poäng, från början, vilken är att driva på dramat och konflikter. Man utför drag för att få igenom sin vilja, vilket genererar stress, som återhämtas med olika sorters handlingar som är relaterade till ens drivkrafter, vilket då också tenderar att driva på konflikter. Det är ett solitt system för att driva en berättelse mot mer konflikt och drama. Men jag vet inte om det är vad jag vill? Förr var det så jag ville ha mina spel, för konfliktfyllt drama är göttigt och ett effektivt sätt att skapa gripande berättelser och starka scener. Men är poängen med Plommonkrönikan att ha drama mellan rollpersonerna? Det vete fan om det är, alltså. Poängen är att spela upp människors liv under historiens lopp. Naturligtvis behöver det finnas lite drama, men med sättet jag gjort rollpersonsskapandet finns det verktyg för att sätta rollpersonerna i intressanta konflikter med varandra (och sig själva) i vilket fall som helst. Och en hel del drama levereras av själva de historiska händelserna man spelar igenom.

Så just nu lutar jag lite åt att skrota hela mekaniken och bara köra med en gedigen setup, vartefter det är fritt spel, med regelbundna inslag av högläsningstexter för vad som händer i staden och i landet. Det är ju de här grejerna som är spelets kärna, och det är de grejerna som gruppen behöver information om och inspiration från. Resten kan man gott sköta själv, och vill man ha ett system kan man enkelt importera det själv.

När det gäller arbetet med själva kampanjen så hoppar jag lite. Jag jobbade ju en hel del med grunden, introtexterna om Qing-regimens Kina. Sedan har jag hoppat lite framåt igen, eftersom vi ju håller på att spela igenom kampanjen nu. Jag har redan Kulturrevolutionen klar, som vi ska spela i september, och även tillräckligt med grejer för att kunna spela Hongkong ppå 70-talet därefter. Har börjat skriva på scenariot om Massakern på Himmelska fridens torg. Det finns en massa info om den, såklart, men jag har svårt att hitta källor på hur den upplevdes i Hongkong, utom korta beskrivningar. Vet inte om det behövs så mycket där, dock.

Nåväl, jag hoppar lite tillbaka igen eftersom jag nu med omskrivningen av kampanjen till en där man gör sina egna rollpersoner behöver skriva om det andra scenariot, på 1850-talet. Tidigare var det om Taiping-upproret, men jag tvingades flytta rollpersonerna från Kanton för att kunna göra detta, eftersom upproret inte kom dit. Det blir dock mindre snyggt att göra om man inte har den kontrollen över rollpersonerna som man får med förskapade rollpersoner, så nu ska jag skriva om det så att det utspelar sig i Kanton. Som tur är upptäckte jag att det var gott om krig även på hemmaplan under den tiden, med både Röda turbanernas uppror och Punti-Hakka-kriget. Båda två är relaterade till Taiping, men utspelar sig i Kwangtung-provinsen. Det är hemliga sällskap, det är etnisk konflikt, det är uppror mot staten, och det är en hel del relation med den underliga kristendomen som Taiping-rebellerna proklamerade också. Jag tror att det finns mycket att hämta här, om jag kan hitta källor!

Okej jag försöker att inte döma innan jag spelar nästa del där jag konkret får testa förändringarna.
Men spontant är jag inte jätte pigg på att det inte längre är färdiga rollpersoner.
Jag tyckte det tillförde rätt mycket i att hjälpa en finna en roll i det historiska skedet. Jag är tveksam men bevisas gärna del om att karaktärsdanande kommer kunna uppnå samma sak. Jag är rädd att det lätt kommer bli mer generiska roller och historier istället för karaktärer som verkligen känns rotade.

När det kommer till mekaniken, så är jag mer splittrad, jag ogillar tanken på att inte ha någon mekanik, då jag i allmänhet tycker spel som bara förlitar sig på sin setup inte riktigt känns hela. Jag vill liksom också ha en mekanik som hjälper en i spel, har man det inte och bara förlitar sig på spelarnas förmåga så känns det inte som ett fullt spel i mina ögon.

Med det sagt älskar jag inte systemet som varit, och hållet med dig om att det systemet puchar en form av drama som inte är helt nödvändig för spelets mål.
Men jag skulle mycket hällre se det ersättas av något mer lämpligt än att bara ta bort det helt.

 

[Genesis]

Jag tyckte det tillförde rätt mycket i att hjälpa en finna en roll i det historiska skedet. Jag är tveksam men bevisas gärna del om att karaktärsdanande kommer kunna uppnå samma sak. Jag är rädd att det lätt kommer bli mer generiska roller och historier istället för karaktärer som verkligen känns rotade.

Mm, det är ju en fördel med förskapade rollpersoner. Tanken är att systemet för att skapa rollpersoner, tillsammans med de texter som beskriver samhället och människorna (som inte fanns när vi började spela) ska se till att rollpersonerna som skapas är rotade i samhället. Bakgrundstexterna är lite mer ingående och tanken är att man explicit plockar aspekter av dem när man skapar sina rollpersoner.

Det finns, känner jag, många fördelar med att man skapar egna rollpersoner. Dels så slipper man en massa begränsningar för vad man kan spela och vad som kan hända. Krav om vem som överlever, vem som gifter sig med vem och liknande är lite hämmande. Egna rollpersoner gör också det hela mycket mer omspelbart. Jag är lockad av tanken på att man kan plocka en period var som helst i historien i Kina och spela där. Man behöver inte ens spela de ställen som har stora händelser; man kan plocka en fridfull period och skapa ett litet drama med kulturellt och historiskt förankrade rollpersoner. Och jag gillar tanken på att man i kampanjspel gör sitt eget släktträd som spårar släkten genom historien. Men framförallt så känner jag att det ger mer skapandekraft i händerna på spelarna och det blir mindre av att spela igenom någon annans historia. Kombinationen färdiga rollpersoner med relationer, skriptade händelser och begränsningar i vad rollpersonerna kan ta sig för i och med hur det påverkar framtida delar tycker jag känns lite klaustrofobisk. Det har varit mindre av ett problem när vi spelat, eftersom jag ju inte skrivit nästa del när vi spelar en viss del, och kan därmed skriva nästa med utgångspunkt från vad som hände, men vill man att andra ska kunna spela det så blir det mer begränsat.

Men vi får se hur det känns. Hela det här evighetsprojektet är ju fortfarande i spelteststadie. Kanske får jag återgå till färdigskrivna rollpersoner.

När det kommer till mekaniken, så är jag mer splittrad, jag ogillar tanken på att inte ha någon mekanik, då jag i allmänhet tycker spel som bara förlitar sig på sin setup inte riktigt känns hela. Jag vill liksom också ha en mekanik som hjälper en i spel, har man det inte och bara förlitar sig på spelarnas förmåga så känns det inte som ett fullt spel i mina ögon.

Jag diggar ju spelledarlös friform väldigt hårt numera, och jag diggar också att förlita sig på spelarnas förmåga. Jag vill ju tvärtom explicit inte ha mekanik som hjälper mig i spel. Eller ja, det kan vara kul ibland också, men det blir aldrig lika bra att förlita sig på mekanik som att förlita sig på spelarnas skicklighet, när man har skickliga spelare. Har man inte skickliga spelare blir det såklart sämre, men det är ju också en del av poängen. Sedan är det såklart bra om det finns spel för hela den resan, att man kan börja med lite enklare spel innan man tar sig an de svårare. Där har jag ju lite problem, eftersom jag skriver spel som jag själv gillar, men de är inte nödvändigtvis nybörjarvänliga, eftersom jag inte är nybörjare. Lite nackdelen med att inte bry sig om det kommersiella som spelskapare. Min målgrupp för spelet kommer ju typ allihopa att spela det med mig.

Grejen är att jag inte har ett designmål med en mekanik. Jag kan inte komma på något som mekaniken faktiskt ska göra. Och att skriva en mekanik utan designmål, bara för att det liksom ska ha en mekanik, det känns lite menlöst. Gör den ingen nytta ska den inte finnas där, tycker jag. Men det går ju alltid som sagt att lägga på en mekanik, om man vill. Man kan ju använda Archipelago, eller Gastkammaren, eller DYD, eller något annat, om man känner för det.

 

[Genesis]

Har nu skrivit klart historien till Röda turbanerna. Just nu har scenariot det något självklara namnet Röda turbaner. Kanske borde jag plocka något med hemliga sällskap eller så. Jag är nöjd med att slopa Taiping-upproret till fördel för detta, mycket mindre, uppror. Taiping-upproret blir en ball fond till det här dramat. En anledning till att jag gillar detta är för att det lyfter fram de hemliga sällskapen som senare kommer att bli till Triaderna i Hongkong. De kommer att ligga med i bakgrunden, dyka upp här och där, man kommer att kunna spela medlemmar av dem eller interagera med dem under perioder, och de är med i sista delen 2020. Så de börjar som en motståndsrörelse mot den främmande regimen, går vidare till en sorts hedersstyrd undre värld i Hongkong, och slutar som verktyg för den kinesiska statsapparaten för att utföra våldsdåd mot demonstranter som gör uppror mot en främmande regim.

Grejen är att typ direkt efter detta kommer Andra opiumkriget. Det börjar redan året efter att röda turbanderna lämnar Kanton. Och parallellt med detta pågår punti-hakka-kriget, som är en emorm etnisk rensning i hela provinsen. Det blir lite tajt, men jag tänker faktiskt att jag följer historien här och gör ett scenario av Andra opiumkriget också. Kanton blir ju för tusan ockuperat, det kan man inte bara hoppa över. Däremot blir det fullt möjligt att hoppa över det när man spelar, tänker jag. Min nya vision av kampanjen är att man spelar de scenarion man vill, och även fyller i med speltillfällen under de perioder som inte har scenarion, om man vill. Så typ från 1860-talet fram till 1910 är det 50 år utan stora historiska händelser i Kanton (om jag inte bestämmer mig för att göra ett scenario om pestutbrottet 1894). Boxarupproret sker ju, men det är uppe i norr. Så där kan man spela sitt eget drama. Kampanjen ger verktyg för att kunna spela när som helst genom den här historien, så sätter man sina scenarion så tätt eller så glest man vill. Men antagligen vill man ju spela igenom de viktiga historiska händelserna, såklart.

 

[Lukas]

. Men framförallt så känner jag att det ger mer skapandekraft i händerna på spelarna och det blir mindre av att spela igenom någon annans historia.

Det är här jag tror vi skiljs åt, jag tycker att känslan av att spela någon annans historia är rätt viktig för mig.
Eftersom målet för mig är att vi ska spela genom hur det var att leva en viss tid i Kina så hjälper det mig att ha en känsla av att jag spelas deras historia.
Jag vill inte spela min version av deras liv utan deras.
Sedan inser jag att det är egenkligen ett feltänk i det att om du hittat på rollpersonerna är de inte mindre påvittade än om jag har det.
Men ändå så hjälper det min immersion när jag inte skapat det själv.
Det ger lite en känsla av att jag får titta in i någons annans liv.

 

[Genesis]

Det är här jag tror vi skiljs åt, jag tycker att känslan av att spela någon annans historia är rätt viktig för mig.
Eftersom målet för mig är att vi ska spela genom hur det var att leva en viss tid i Kina så hjälper det mig att ha en känsla av att jag spelas deras historia.
Jag vill inte spela min version av deras liv utan deras.
Sedan inser jag att det är egenkligen ett feltänk i det att om du hittat på rollpersonerna är de inte mindre påvittade än om jag har det.
Men ändå så hjälper det min immersion när jag inte skapat det själv.
Det ger lite en känsla av att jag får titta in i någons annans liv.

Mm, det är rätt intressant. Jag är ju mer för att vi runt bordet ska skapa en berättelse som utspelar sig under den här tiden. Men det är en intressant poäng, att det kan finnas något egenvärde i att det kommer utifrån. Men det är mer rollspel som en upplevelse man konsumerar, vilket jag generellt inte diggar så mycket. Jag är ju mer för rollspel som en konstform som spelarna utövar, och spelreglerna som ett verktyg, ett instrument. Tillverkaren av en gitarr har väldigt mycket att göra med hur musiken låter, men vad som spelas är upp till gitarrspelaren; det är där konsten skapas, så att säga. När jag spelar rollspel vill jag känna mig som en författare (bland andra författare). Jag är en skapare av fiktion. Om det inte är jag som är skaparen, om det inte är jag som hittar på det viktiga i spelet, så tappar jag en hel del intresse. Jag är inte intresserad av att spela en roll.

Sedan finns det ju en hel del skapande ändå. En skådespelare är ju också en skapande konstnär, även om varenda replik är förskriven. Så förskrivna rollpersoner behöver ju inte ta bort detta.

Jag tror att det finns för många fördelar, för mig, med att ha egenskapade rollpersoner, för att det ska kännas värt det att förskriva dem, egentligen. Men jag vet inte. Det hela är ju långt ifrån klart. Jag tror att först när vi spelat klart det hela och jag har en helhetsbild över hela projektet kan jag egentligen slutgiltigt bestämma hur jag vill ha det (och då får jag eventuellt skriva om en hel del).

 

[Genesis]

Så i helgen körde vi Det röda blodets revolution, om Kulturrevolutionen, och det gick riktigt bra. Ett riktigt tungt och givande spelpass; kanske det bästa hittills. Att göra egna rollpersoner funkade väldigt bra, och systemet minimerade jag till "Slå 1T6, 4+ så går det bra". Det funkade utmärkt. Eventuellt vill jag biffa till det något litet, eller så räcker detta. Men i det här scenariot kändes det inte som att det skulle funka lika bra att köra ren friform, i och med att det var mycket konflikter och mycket kaotiskt. Det kändes bra att använda slump och bygga på det resultatet.

Det enda smolket i bägaren var att det tog en jäkla tid att spela igenom. 10 timmar från början till slut, men då inkluderade detta avbrott för lunch. En del var småsnack, och eftersom systemet med att skapa rollpersoner var nytt behövde det förklaras, vilket inte behövs mer än första gången om man kör kampanj. Men ändå känns det inte som att detta funkar som enkvällare om man inte tar en heldag till spelet.

Å ena sidan är det rimligt: Det är en komplex historia och just den här händelsekedjan behövde sex kapitel plus pro- och epilog, så det var riktigt maffigt. Andra är kortare. Men jag har ju tanken på att nu när jag kör på att göra egna rollisar så får kampanjen den stora fördelen att inte samma spelare behöver dyka upp varje gång. I och med att varje berättelse utspelar sig många år efter den föregående så funkar det att variera spelarantalet, vilket ju är en stor fördel. Men den försvinner lite om det kräver två speltillfällen att spela klart en berättelse. Men kanske är det bara vissa som blir såpass långa; jag vet inte. Tror att nästa kan bli kortare, då det i princip inte kommer att ha någon bakomliggande historisk händelse alls.

Nästa jobb blir att skriva en del på introtexten till den sista delen, Bauhinia. Introducera Hongkong och så.

 

[Genesis]

Länge sedan jag skrev i denna, men förra helgen spelade vi Hongkong ´74, som inte hade något scenario alls. Det är tänkt att funka som en introduktion till Hongkong, men vad berättelsen handlar om blir till stor del bestämt av vilka bakgrunder man väljer att använda för att skapa sina rollpersoner. Jag skrev lite om speltillfället i strökrönikatråden och nöjer mig med att citera det här:

På lördagen började vi enligt tradition med Plommonkrönikan. Vi konstaterade att vi spelat den i sex år nu. Detta var det första scenariot i Hongkong, efter att Lukas rollperson flytt dit efter kulturrevolutionen. Det kretsar inte kring någon specifik historisk händelse, utan vad det handlar om beror mycket på vilka bakgrunder man väljer, enligt det nya systemet där man gör egna rollpersoner. I vår historia hade vi en journalist (Athena Lee Wai) som skrev om triaderna, en triadboss (Tony Fok Tai-sing) som drev en mahjongspelhåla i Kowloons bemurade stad, en 49:a (fotsoldat bland triaderna, Zeng Ga-lin) som jobbade för bossen, en heroinberoende stackare (Joe Lung Yu-ban) som också bodde i den bemurade staden och försökte klara sig bäst han kunde, samt en servitris (Cindy Yam) som hankade sig fram på ett ganska sorglöst vis, till stor del för att hon ovetandes var beskyddad av bossen, som hade lovat hennes bror att ta hand om henne.
Berättelsen kretsade mycket kring rollpersonernas relationer med varandra och kring triadpolitiken. Journalisten visade sig inte vara så mycket en rättvisekämpe som hon kanske utgav sig för att vara, utan manipulerade framförallt den stackars Joe för att få information till sina artiklar. Joe satt fastklämd mellan Ga-lin och Wai och skvallrade för båda, för att sedan skvallra om att han hade skvallrat. När saker hettade till och det var tydligt att det skulle bli en riktig fajt, då Hunan-gruppen hade allierat sig med Storcirkelgänget och utmanade 14K (som Tony och Ga-lin tillhörde). Tony beslutade sig för att slå till först, och skickade iväg två grupper för att anfalla Hunan-gruppens nattklubbar. Men det fanns en 25:a (en mullvad) ibland dem. Joe hade fått veta detta av Wai, och varnade Ga-lin, som bad honom att bevaka och ta hand om 25:an om det skulle visa sig vara sant. När detta väl hände så var Ga-lins grupp förvarnad om att Hunan-gruppen var förvarande, men Tonys grupp visste ingenting, och blev slaktade. I slutet fick Cindy lämna Kowloons bemurade stad, medan Ga-lin tog över Mahjonghålan. Hon var hård mot både Wai och Joe. Wai skulle helst aldrig visa sig där igen, och Ga-lin skulle inte garantera hennes säkerhet såsom Tony hade gjort, medan Joe blev belönad för att han avslöjat 25:an, men fick veta att han inte var tillförlitlig och aldrig skulle få bli en medlem av organisationen eller anförtros något viktigt.
Det var en bra omgång, och jag tycker att systemet med att välja kulturella bakgrunder och basera rollpersonerna från dem funkar bra för att skapa rollpersoner grundade i miljön.

Jag har i princip skrivit klart biten om massakern på Himmelska fridens torg, som är nästa del. Har nog lite jobb kvar, men det stora jobbet att läsa på om vad som hände och framförallt att försöka hitta lite info om hur det såg ut i Hongkong är gjort. Just nu jobbar jag istället på överlämningen, som jag tänkte sätta till 1997, och var lite rädd att det inte skulle finnas så mycket intressant att bygga ett scenario kring. Båda dessa antaganden visade sig felaktiga. Det finns ett spännande politiskt drama om den siste guvernören Chris Patten som i kolonins skymningsår försöker föra in lite demokrati, vilket såklart gör Kina rasande. Efter 150 år av styre, då Storbritannien inte haft en tanke på att ge hongkongborna något att säga till om, kommer de på när det är dags att lämna över kolonin till Kina att det är klart att Hongkong ska vara demokratiskt! Det är en ganska spännande historia om diplomati och politik, och den börjar redan 1992, när Patten anländer som Hongkongs siste guvernör. Vilket innebär att den delen kommer att börja bara tre år efter den tidigare delen. Inte vad jag planerat, men man får anpassa sig efter historien! Jag är halvvägs genom boken The Last Governor: Chris Patten and the Handover of Hong Kong, skriven av en journalist som fick följa med igenom hela processen, intervjua de olika aktörerna, under ett löfte att ingenting de sade skulle publiceras förrän efter 1997. Kan rekommendera den om någon är intresserad av den här biten historia.

Det är också hjärtskärande att läsa med vetskapen om att ingenting som Chris Patten gör ska komma att spela någon roll.

 

[Genesis]

En av de svåraste sakerna med att skriva detta är att sålla. Det här håller på att bli alldeles för många kapitel, och jag vet att jag kommer att behöva kapa bort mycket av det jag skriver nu. Det känns jobbigt att förenkla det hela såpass mycket, men det är ju också så att det inte är det jag skriver nu som är berättelsen. Det är bakgrund – berättelsen kommer fram i spel och handlar om faktiska människoöden. Och då är det kanske inte så viktigt om jag hoppar över en bit där förhandlingarna verkar gå vägen, för att sedan börja gå dåligt igen, eller liknande. Men det är mycket bra detaljer och intressanta händelser! Jag får skriva hela grejen och sedan gå igenom och se var jag kan slå ihop saker. Just nu har jag sex kapitel, och jag är bara framme vid oktober 1993!

 

[Genesis]

Jag vet inte hur jag ska sålla här! Jag är uppe i kapitel nio, och framme i 1995. Jag tänkte att jag kanske kunde kapa scenariot när Pattens reformer röstas igenom, men efter det kommer det första någotsånär demokratiska valet i Hongkong, och dessutom finns det en superspännande sidogrej om pressfriheten, som jag vill få med eftersom det blir viktigt 2020. Och en liten detalj om Jardine Matheson, som jag gärna vill få med eftersom det är ett företag som tjänar sin förmögenhet under opiumkriget, som är krönikans början. Jag älskar när teman från tidigare scenarion kommer tillbaka och man kan säga "Just det, det där var vi ju med om!".

Samtidigt vill jag inte göra scenariorna för långa. Jag vill gärna att man ska kunna spela igenom dem på en session, för det gör att kampanjen funkar även om inte samma spelare dyker upp varje gång.

 

[Lukas]

Jag vet inte hur jag ska sålla här! Jag är uppe i kapitel nio, och framme i 1995. Jag tänkte att jag kanske kunde kapa scenariot när Pattens reformer röstas igenom, men efter det kommer det första någotsånär demokratiska valet i Hongkong, och dessutom finns det en superspännande sidogrej om pressfriheten, som jag vill få med eftersom det blir viktigt 2020. Och en liten detalj om Jardine Matheson, som jag gärna vill få med eftersom det är ett företag som tjänar sin förmögenhet under opiumkriget, som är krönikans början. Jag älskar när teman från tidigare scenarion kommer tillbaka och man kan säga "Just det, det där var vi ju med om!".

Samtidigt vill jag inte göra scenariorna för långa. Jag vill gärna att man ska kunna spela igenom dem på en session, för det gör att kampanjen funkar även om inte samma spelare dyker upp varje gång.

Går det att göra den här delen till två separata delar i kampanjen?
Finns det något naturligt punkt att bryta isär det till två distinkta delar?

 

[Genesis]

Går det att göra den här delen till två separata delar i kampanjen?
Finns det något naturligt punkt att bryta isär det till två distinkta delar?

Det får vara reservplanen. Kan också vara så att jag bara måste döda mina älsklingar här. En del av problemet är bara att jag har en extremt detaljerad källa, för en gångs skull. Först behöver jag ta mig fram till 1997, och sedan får jag se hur jag gör. Dela upp eller gallra.