Man kan ju se det som en jämställare också.
Tvärtom, anser jag. Ditt system uppmuntrar den som redan pratar mycket. De som inte pratar mycket hamnar bara ännu mer i bakgrunden och får det ännu svårare att få in en fot i berättelsen.
Ett jämställande system är exempelvis Pookafiktum. Där har alla deltagare X antal spår att berätta om. Och det ska
alla göra. Den som tar plats runt bordet får helt enkelt hålla käften när han är färdig med sina spår, och kan inte böka sig in i de lite blygare spelarnas berättelser. Jag kan vara en typisk bökig spelare som tar plats runt bordet, och när jag spelat Fatesystem (på den tiden då jag kallade dem Gurgehsystem för att han introducerade dem för mig) så märkte jag att "shit, vad mycket mig, mig, mig det blir!" Det funkar bättre för mig att alla
ska berätta varsina X grejer. Jag märker att mina polare kunnat ta plats runt bordet och i berättelsen på ett helt annorlunda sätt i dessa fall.
Att belöna den som redan är duktig på att prata ger ju inget åt den som redan är osäker och lågmäld. Men att visa att "nu är det
din tur, och nu får du berätta precis vad du vill utan att någon av oss andra blandar oss in", det fungerar mycket bättre i min erfarenhet.
Liksom, tänk att du har två hundar, och att den ena är mycket bättre på att söka än den andra. Om du kastar ut godisar åt hundarna (belöningar) så gör ju inte det den puckade hunden särskilt mycket gladare. Den belöningen triggar ju bara den hund som redan
är bra på att söka och som hinner ta de flesta av godisarna före sin puckade hundkompis.
Är det inte smartare att låta var och en av hundarna få söka varsina godisar, helt åtskilda från varandra? Liksom, koppla den snabbsökande hunden och låt den långsamma hunden få försöka på egen hand. Att ge
hjälp är betydligt bättre nybörjarhjälp än att fresta med belöningar.