Nekromanti Plus i styrka (samma regel, olika känsla)

[Tre solar]

Jag läser just nu Perdition och har hunnit igenom kapitlet om rollpersoner. Och då slås jag av en tanke. Oräkneliga traditionella rollspel har nånting i stil med "urstark. Ditt hårda liv har gjort dig starkare än de flesta. +1 styrka". Men ibland när man läser det känner man "shit vad fett det är med troll, de får liksom plus i styrka!" och ibland känner man "hej världens mest oinspirerande regel, du stal just en del av mitt liv genom att skriva samma sak tre gånger och det var en tråkig sak".

Varför är det så?

Om du inte vill prata styrka finns samma fenomen överallt. Varför känns det ibland kul att sätta en scen och ibland som att spelmakaren hade slut på idéer? Det jag är ute efter är helt enkelt vad som får innehållsmässigt identiska regler att kännas bra eller dåliga.

Det jag spontant kan tänka på är hur unika de är i spelet. Om alla får nåt litet plus så slutar det vara en belöning med +1 styrka. Men samtidigt kan jag känna att tråket inte är en sammantagen bedömning utan en ögonblicklig, intuitiv känsla. Det får mig att tro att det i själva verket är något annat. Kan det vara så att en vanlig idé känns roligare om den presenteras EFTER en ny idé? Är felet kanske att krigaren alltid står först, inte att klassen är tråkigare än nån annan?

 

[zonk]

Det känns som det här är en del av ett mkt bredare fenomen, som inbegriper iaf all underhållning - hur svårt det är att få nåt att kännas nytt och fräscht, och hur något som kändes så, kan kännas helt daterat bara ett halvår senare. Kanske är det helt och hållet nyhetens behag: att se något förvisso välbekant göras på ett lite annorlunda sätt, med någon liten ironisk blinkning eller med en lite bättre fingerspitzgefühl, kanske finns det något ytterligare där - att det helt enkelt råkar slå an någon sträng hos betraktaren, kanske något som får betraktaren att känna sig lite utvald, en av de som ser en liten unik grej.

Finns nog inget som inte blir bättre med en sån touch, men det är inte precis lätt att åstadkomma, speciellt inte om och om igen. Märkligt nog påminner både ungdomlig entusiasm och nostalgi om den här känslan.. fast kanske speciellt entusiasm.

 

[Rymdhamster]

Just vad gäller styrka är en grej som jag känner när jag läser exempelvis DnD 5th det här:

En half-orch får plus i styrka (och/eller fysik, minns inte), men en människa får plus i valfri grundegenskap och kan sålunda att välja att lägga sitt plus på styrka. Och taket för båda två är fortfarande det samma.

Det innebär alltså att en halforch inte nödvändigtvis är starkare än en människa, bara att en halvorch aldrig kan vara lika charmig eller lika smart som en människa kan från början, men kan bli det i slutändan.

Det tycker jag är skittråkigt.

I shadowrun, däremot, då används + och - på grundegenskaperna för att helt förändra förutsättningarna för orcher jämfört med människor (och för att inte tala om troll!). Och just i och med att det helt ändrar på förutsättningarna blir det genast mycker mer intressant. Man kan fortfarande göra ett ganska intelligent troll, men det trollet kommer fortfarande inte kunna tävla med en riktigt intelligent människa, och man kan göra ett troll som kan slita en människa i stycken utan att svettas.

På samma sätt ogillar jag när + och - och specialförmågor enbart tvingar in en karaktär i en stereotyp. Jag gillar som sagt olika grundförutsättningar, kanske att folk från ett visst land kan ha lättare att lära sig magi från start eftersom det kanske finns etablerade magi-universitet i det landet. Men jag tycker det är tråkigt om jag _måste_ kunna magi bara för att jag kommer från det landet.

 

[Tre solar]

Det känns som det här är en del av ett mkt bredare fenomen, som inbegriper iaf all underhållning - hur svårt det är att få nåt att kännas nytt och fräscht, och hur något som kändes så, kan kännas helt daterat bara ett halvår senare. Kanske är det helt och hållet nyhetens behag: att se något förvisso välbekant göras på ett lite annorlunda sätt, med någon liten ironisk blinkning eller med en lite bättre fingerspitzgefühl, kanske finns det något ytterligare där.

Men jag tror inte det handlar om nytt/gammalt. Jag tycker till exempel alla D&D sen ADD utstrålar tråk, men osr-spel som är likadana inte gör det.

Fingertoppskänsla är mer vad jag är ute efter, och då är ju frågan hur man skapar den känslan. Hamster är inne på nåt viktigt, nämligen att om man har för många val kommer de att ta ut varandra = icke-val = tråk. Så då är +1 styrka trist om alla har det, vilket i praktiken gör att en bra regel kan bli dålig genom att upprepas.

Om det är vår arbetshypotes, hur kommer det sig att system ofta går mot att bli strömlinjeformade?

Kan det vara så att 5e (till exempel) tillför onödigt krångel genom att införa ett val som visar sig vara ett icke-val och att det är det som skapar tråk? Att i det sammanhanget tillför regeln för lite?

 

[zonk]

Men jag tror inte det handlar om nytt/gammalt. Jag tycker till exempel alla D&D sen ADD utstrålar tråk, men osr-spel som är likadana inte gör det.

Fingertoppskänsla är mer vad jag är ute efter, och då är ju frågan hur man skapar den känslan. Hamster är inne på nåt viktigt, nämligen att om man har för många val kommer de att ta ut varandra = icke-val = tråk. Så då är +1 styrka trist om alla har det, vilket i praktiken gör att en bra regel kan bli dålig genom att upprepas.

Om det är vår arbetshypotes, hur kommer det sig att system ofta går mot att bli strömlinjeformade?

Kan det vara så att 5e (till exempel) tillför onödigt krångel genom att införa ett val som visar sig vara ett icke-val och att det är det som skapar tråk? Att i det sammanhanget tillför regeln för lite?

Yep, saker som får ens RP att kännas unik = skitkul. Saker som händer hela tiden är liksom antitesen där. Så alternativen bör vara distinkt olika. Sen bör det vara lite tryck i de olika grejerna.. DoD91s (oftast inte speciellt) särskilda förmågor "Sjöfararbakgrund, +3 i FV i Sjövana" är väl typexemplet på klena, trista grejer.

Sen tror jag det kompliceras av att folk går igång på helt olika saker...

 

[luddwig]

Jag gillar som sagt olika grundförutsättningar, kanske att folk från ett visst land kan ha lättare att lära sig magi från start eftersom det kanske finns etablerade magi-universitet i det landet. Men jag tycker det är tråkigt om jag _måste_ kunna magi bara för att jag kommer från det landet.

Intressant diskussion. För att anknyta till citatet ovan: Jag har tänkt i de här banorna när jag knåpat med mitt Solfläckar. Vad jag gjort är att jag försökt undvika "+1". Policyn är att om det ska finnas en bonus så ska den göra skillnad. Samtidigt har jag konstruerat arterna så att alla kan bli allt. Det robusta reptilfolket kan t.ex. bli dugliga tekniker men det kommer att ta klart längre tid än för en händig skalbaggsvarelse. Nu var det inte meningen att smyga in reklam här. Vad jag menar är, som ni också varit inne på ovan, att marginella val har en hög tråkfaktor. Jag tänker mig också att det är viktigt hur bonusarna paketeras. Inget fel på "Sjöfararbakgrund" med för mig klingar "avfällig från den zambrosiska piratflottan" klart mer inspirerande. Till den delen är det alltså en fråga om känsla och smak.