Deodanders
Syntaldicus Nomenclatus
- Joined
- 24 Nov 2005
- Messages
- 638
Jag och Jonas och Jocke spelade Polaris förra veckan. Jag gillade det verkligen. Jag var på väg att skriva den här spelrapporten direkt efter spelmötet, men har skjutit på det. Så har det inte blivit av förrän nu, snart en vecka senare.
Intrycken är oförändrade.
Det var så här det hände.
Spelarna.
Jag och Jonas har spelat tillsammans i ett par år. Vi tog kontakt med Joachim via FindPlay.
Det kan vara värt att nämna att vi har en påbörjad säsong av Primetime Adventures bakom oss. Vi bröt efter första avsnittet och en påföljande e-post-diskussion som gjorde klart att det inte riktigt stämde för oss att fortsätta serien. Vi tog ett par steg tillbaka och bestämde oss så för att testa ett annat spel. Det blev Polaris.
Spelet.
Det har gått ett halvår sedan jag lånade boken av Jonas och först läste den. Sedan dess har jag, inser jag nu, blivit lite slentriansugen på att spela det. Jag hade inte allt i färskt minne, men visste att det fanns ett bra spel som väntade på att testas. Jag var dock inte riktigt beredd på hur rätt upp i min gränd Polaris skulle visa sig vara.
För er som läser och inte känner till Polaris: Ta reda på mer här och här.
Spelet är skrivet av Ben Lehman och det är en apokalyptisk saga i den yttersta norden. Stämningen är en förhöjd poetisk fantasy med drag av såväl Silmarillion som grekisk tragedi.
Spelmötet.
Vi träffades hemma hos mig. Satte oss ner med rollformulär och två stycken konfliktöversikter framför oss. Så började vi skapa våra protagonister och vårt kosmos.
Jonas spelar Aldebaran. Jag är hans Misstag och Jocke hans Månar.
Aldebarans Misstag: Er Rai - den maktfullkomlige (demon), Sagitta (svägerska)
Aldebarans Månar: El-Naf (en annan riddare), Taurus (överordnad), Matar (bror)
Teman: Följeslagaren, En minneskristall
Jocke spelar Saal Dabih Natif. Jonas är hans Misstag och jag hans Månar.
Dabihs Misstag: Taurus (en av dem som försköt honom), Ara (f.d trolovad)
Dabihs Månar: Senator Almach, Slukaren - frosseriets furste (demon), Nashira Natif (syster), Celbalrai - herdens hund (demon)
Teman: Utstött, En jätte bland småfolk
Jag spelar Niara. Jocke är mitt Misstag och Jonas mina Månar.
Niaras Misstag: Nashira (Dabihs syster, tidigare förälskelse), Celbalrai - herdens hund (demon)
Niaras Månar: Ara (Dabihs ex, Niaras älskarinna), Rigel (Niaras fars adjunkt), Taurus (uppvaktar Niara)
Teman: General Orions dotter, Oförmögen att älska en man
Alla Hjärtan/Protagonister är Riddare i Stjärnljusordern och har ett Stjärnljussvärd samt Kunskap om Demoner som teman. Dessutom delar de det gemensamma Ödestemat: Riddar Taurus
Skapandet av våra Hjärtans Kosmos var jäklit roligt. Speciellt förtjust är jag i hur vi knöt ihop våra Månar och Misstag med varandra.
Sättet att överlag bygga upp ett spelmöte/scenario/kampanj på det här sättet är något jag är stort inne på och jag blev glad att se vilken stor och viktig roll det fyllde i Polaris och vilken tydlig inverkan på spelet det snart skulle visa sig att det fick.
Scenerna.
Jocke startade första scenen. Det betyder att han också läste den första frasen -- "För länge sedan var folket döende vid världens slut" -- och tände ljuset för att markera detta.
Saal Dabih vaknade som ur trans utanför Kvarlevorna -- ruinerna av den stad och civilisation från vilken han var utstött. Demonhunden Celbalrai -- hans förljeslagare -- ledde honom genom gryningsdimman till en välbevarad byggnad. Där fann han sin syster, Nashira, och insåg att han måste döda henne. Skära av det enda band som fortfarande binder honom vid Kvarlevorna. Men inte den här dagen. Dabih omfamnar sin syster och de pratar länge.
Jag startade min scen med att Niara befann sig i sin kammare när Riddar Taurus sökte upp henne. Hon vände honom kyligt ryggen och ställde sig på sin balustrad och såg ut över staden. Taurus följde henne och föll på knä. Han berättade att han fått veta var det fanns en antik artefakt som kan användas för att hejda och förgöra misstaget. "Låt oss rida ut tillsammans och finna den!"
Niara smeker hans hår och låter fjäderlätta kyssar falla över hans ansikte medans hon lockar ur honom informationen för att ensam kunna finna artefakten.
Ara kommer in i rummet. Hon och Niara har en romans. När hon ser Taurus och Niara tillsammans så rusar hon fram och stöter en dolk i Taurus bröst. Han faller över balustraden. I fallet griper han om en utskjutande isskulptur, inte allvarligt sårad. Han ser upp mot de två kvinnorna, inser att han aldrig kan vinna Niaras kärlek och bestämmer sig för att döda dem båda.
Jonas startade en scen och Aldebaran fann sin brors fru i säng med Taurus. Han stod dold och såg på när de nakna kropparna slingrade sig kring varandra. Han insåg med ett sting av avundsjuka och skam att han själv åtrådde sin svägerska. Betvingandes denna starka lust -- för stunden! -- betraktade han dem och drog sig sedan tillbaka.
Där bröt vi. Jonas blåste ut ljuset.
Det är upplagt för ett rejält driv i nästa spelmöte - som jag hoppas ska bli imorgon.
Dabih kommer att döda sin syster. När?
Taurus, den försmådde, kommer att försöka döda Ara och Niara. Hur?
Kommer Aldebaran att stå emot frestelsen nästa gång han träffar Sagitta? Säger han något till sin bror?
Det enda vi vet är att världen kommer att gå under. Och att det kommer att vara väldigt roligt att se den göra det.
Sammanfattning.
Jag kom rätt in i spelet via skapandet av kosmos. Det var väldigt lätt att se potentiella konflikter där våra Månar och Misstag överlappade.
Vi hade några diskussioner kring konfliktfraser och regler under både min och Jockes scen, men löste det med bra snack (som vi också har följt upp på ett bättre sätt än efter PTA).
När vi väl klargjort saker och ting och alla var med på samma saker så började det flyta bättre. Det var överraskande lätt och väldigt häftigt att spela med konfliktfraserna.
Något av det viktigaste jag tog med mig, och som jag också tror delvis låg till grund för debatten kring frasernas funktion (förutom att det var första gången vi spelade), var hur viktigt det är att gå rätt på ett påstående - att det du berättar sker och får konsekvenser. Sen startar konflikten.
Det satt som en smäck under Jonas scen, som också blev den kortaste. Mest för att vi slutade där, men också för att vi gick rakt på dramat och konsekvenserna. Det är inget som säger att en scen bara måste innehålla en konflikt.
Väldigt roligt att spela så, att inte hålla tillbaka, och att inte vara rädd att skada de andra spelarna utan bjuda in dem.
Jag är hur sugen som helst på att spela mer Polaris.
Har några här egna erfarenheter och frågor så är jag jätteintresserad av att höra om respektive försöka svara på dem.
Intrycken är oförändrade.
Det var så här det hände.
Spelarna.
Jag och Jonas har spelat tillsammans i ett par år. Vi tog kontakt med Joachim via FindPlay.
Det kan vara värt att nämna att vi har en påbörjad säsong av Primetime Adventures bakom oss. Vi bröt efter första avsnittet och en påföljande e-post-diskussion som gjorde klart att det inte riktigt stämde för oss att fortsätta serien. Vi tog ett par steg tillbaka och bestämde oss så för att testa ett annat spel. Det blev Polaris.
Spelet.
Det har gått ett halvår sedan jag lånade boken av Jonas och först läste den. Sedan dess har jag, inser jag nu, blivit lite slentriansugen på att spela det. Jag hade inte allt i färskt minne, men visste att det fanns ett bra spel som väntade på att testas. Jag var dock inte riktigt beredd på hur rätt upp i min gränd Polaris skulle visa sig vara.
För er som läser och inte känner till Polaris: Ta reda på mer här och här.
Spelet är skrivet av Ben Lehman och det är en apokalyptisk saga i den yttersta norden. Stämningen är en förhöjd poetisk fantasy med drag av såväl Silmarillion som grekisk tragedi.
Spelmötet.
Vi träffades hemma hos mig. Satte oss ner med rollformulär och två stycken konfliktöversikter framför oss. Så började vi skapa våra protagonister och vårt kosmos.
Jonas spelar Aldebaran. Jag är hans Misstag och Jocke hans Månar.
Aldebarans Misstag: Er Rai - den maktfullkomlige (demon), Sagitta (svägerska)
Aldebarans Månar: El-Naf (en annan riddare), Taurus (överordnad), Matar (bror)
Teman: Följeslagaren, En minneskristall
Jocke spelar Saal Dabih Natif. Jonas är hans Misstag och jag hans Månar.
Dabihs Misstag: Taurus (en av dem som försköt honom), Ara (f.d trolovad)
Dabihs Månar: Senator Almach, Slukaren - frosseriets furste (demon), Nashira Natif (syster), Celbalrai - herdens hund (demon)
Teman: Utstött, En jätte bland småfolk
Jag spelar Niara. Jocke är mitt Misstag och Jonas mina Månar.
Niaras Misstag: Nashira (Dabihs syster, tidigare förälskelse), Celbalrai - herdens hund (demon)
Niaras Månar: Ara (Dabihs ex, Niaras älskarinna), Rigel (Niaras fars adjunkt), Taurus (uppvaktar Niara)
Teman: General Orions dotter, Oförmögen att älska en man
Alla Hjärtan/Protagonister är Riddare i Stjärnljusordern och har ett Stjärnljussvärd samt Kunskap om Demoner som teman. Dessutom delar de det gemensamma Ödestemat: Riddar Taurus
Skapandet av våra Hjärtans Kosmos var jäklit roligt. Speciellt förtjust är jag i hur vi knöt ihop våra Månar och Misstag med varandra.
Sättet att överlag bygga upp ett spelmöte/scenario/kampanj på det här sättet är något jag är stort inne på och jag blev glad att se vilken stor och viktig roll det fyllde i Polaris och vilken tydlig inverkan på spelet det snart skulle visa sig att det fick.
Scenerna.
Jocke startade första scenen. Det betyder att han också läste den första frasen -- "För länge sedan var folket döende vid världens slut" -- och tände ljuset för att markera detta.
Saal Dabih vaknade som ur trans utanför Kvarlevorna -- ruinerna av den stad och civilisation från vilken han var utstött. Demonhunden Celbalrai -- hans förljeslagare -- ledde honom genom gryningsdimman till en välbevarad byggnad. Där fann han sin syster, Nashira, och insåg att han måste döda henne. Skära av det enda band som fortfarande binder honom vid Kvarlevorna. Men inte den här dagen. Dabih omfamnar sin syster och de pratar länge.
Jag startade min scen med att Niara befann sig i sin kammare när Riddar Taurus sökte upp henne. Hon vände honom kyligt ryggen och ställde sig på sin balustrad och såg ut över staden. Taurus följde henne och föll på knä. Han berättade att han fått veta var det fanns en antik artefakt som kan användas för att hejda och förgöra misstaget. "Låt oss rida ut tillsammans och finna den!"
Niara smeker hans hår och låter fjäderlätta kyssar falla över hans ansikte medans hon lockar ur honom informationen för att ensam kunna finna artefakten.
Ara kommer in i rummet. Hon och Niara har en romans. När hon ser Taurus och Niara tillsammans så rusar hon fram och stöter en dolk i Taurus bröst. Han faller över balustraden. I fallet griper han om en utskjutande isskulptur, inte allvarligt sårad. Han ser upp mot de två kvinnorna, inser att han aldrig kan vinna Niaras kärlek och bestämmer sig för att döda dem båda.
Jonas startade en scen och Aldebaran fann sin brors fru i säng med Taurus. Han stod dold och såg på när de nakna kropparna slingrade sig kring varandra. Han insåg med ett sting av avundsjuka och skam att han själv åtrådde sin svägerska. Betvingandes denna starka lust -- för stunden! -- betraktade han dem och drog sig sedan tillbaka.
Där bröt vi. Jonas blåste ut ljuset.
Det är upplagt för ett rejält driv i nästa spelmöte - som jag hoppas ska bli imorgon.
Dabih kommer att döda sin syster. När?
Taurus, den försmådde, kommer att försöka döda Ara och Niara. Hur?
Kommer Aldebaran att stå emot frestelsen nästa gång han träffar Sagitta? Säger han något till sin bror?
Det enda vi vet är att världen kommer att gå under. Och att det kommer att vara väldigt roligt att se den göra det.
Sammanfattning.
Jag kom rätt in i spelet via skapandet av kosmos. Det var väldigt lätt att se potentiella konflikter där våra Månar och Misstag överlappade.
Vi hade några diskussioner kring konfliktfraser och regler under både min och Jockes scen, men löste det med bra snack (som vi också har följt upp på ett bättre sätt än efter PTA).
När vi väl klargjort saker och ting och alla var med på samma saker så började det flyta bättre. Det var överraskande lätt och väldigt häftigt att spela med konfliktfraserna.
Något av det viktigaste jag tog med mig, och som jag också tror delvis låg till grund för debatten kring frasernas funktion (förutom att det var första gången vi spelade), var hur viktigt det är att gå rätt på ett påstående - att det du berättar sker och får konsekvenser. Sen startar konflikten.
Det satt som en smäck under Jonas scen, som också blev den kortaste. Mest för att vi slutade där, men också för att vi gick rakt på dramat och konsekvenserna. Det är inget som säger att en scen bara måste innehålla en konflikt.
Väldigt roligt att spela så, att inte hålla tillbaka, och att inte vara rädd att skada de andra spelarna utan bjuda in dem.
Jag är hur sugen som helst på att spela mer Polaris.
Har några här egna erfarenheter och frågor så är jag jätteintresserad av att höra om respektive försöka svara på dem.