Polarisexplosion på WRNU! Woo!
Här i Linkeboda har det spelats Polaris under tre speltillfällen över sommaren, deltagarna varande undertecknad, Dimfrost, Gurgeh och Snigel. Det förutsägbara semesterstrulet ledde till att tillfällena blev lite mer spridda än vad som kanske varit önskvärt/optimalt, med följd att sammanhanget blev lite lidande eftersom det var svårt att komma ihåg allt som hänt senast (speciellt givet det tokrasande tempo berättelserna fortskred i), och även då förstås att jag såhär i efterhand har svårt att återberätta allt för ingående.
Om vi tar berättelserna i sätesordningen runt bordet...
...
Snigel spelade Apodis, matriark över luftslottet. Denna berättelse var, även jämfört med de övriga, väldigt "out there" vilket gör det än svårare för mig att komma ihåg den; det involverande rekryterandet av kuttrande drömbestar, ett mystiskt gammalt supervapen ute i vildmarken som förstörde en hel stad, luftslottets befolknings borttynande till en drömvärld och, ja, allt vad det var... Mot slutet hade vi tappat kollen så fullständigt—och sammanhang för att fortsätta saknades till den grad att—Apodis fick falla åt sidan och överges utan upplösning.
(Jag vet att det fanns gott om, om inte dramatisk berättelse så åtminstone coola idéer här som hade förtjänat mer än ovanstående paragraf, men mitt minne sviker mig helt enkelt när det inte finns ett sammanhang att knyta fast dem vid. Snigel/Dimfrost?)
...
Jag spelade Deneb, en naiv ung riddare som strävade efter att bli den främste. Centralt för Denebs berättelse blev hans avundsjuke bror, Castor, som jag placerat i misstaget i just detta syfte.
Det börjar med att Deneb förtros med ett brev som ska lämnas till härskarna för en annan lämning för att rekrytera dem som allierade; Castor fufflar för att fiffla med brevet, misslyckas utan att bli upptäckt, och manipulerar hursomhelst ordensledaren till att låta honom bära själva meddelandet när bröderna leder en expedition riddare ut i vildmarken mot den andra lämningen.
På vägen stöter de på problem i vildmarken, involverande en suspekt troll-lik figur som som erbjuder sig att guida dem men vill ha en av tjänsteflickorna i betalning och dör under Denebs svärd. Expeditionen fortsätter upp genom ett bergspass (hörande i bakgrunden ljudet av vad som misstänks vara de djävulska urverksgnomerna, vad det nu hade med något att göra), och blir så småningom överfallen i mörkret av osedda fiender med pilbågar. Hela expeditionen stupar, förutom de två bröderna som tack vare övrigas uppoffring lyckas fly.
De fortsätter upp i bergen och deras väg hindras av en jätte som efter att Deneb försöker skrämma denne med sin närvaro förtydligare att det bara är den lömske Castor som inte får passera. Deneb fäller jätten så den rullar ned i ravinen mot sin död, men i hans bröst har tvivel mot brodern väckts...
Bröderna anländer till sin destination och mottas som hjältar av en jublande befolkning, men lämningens härskare verkar mer motvilliga att ta emot dem. Så småningom leds de hursomhaver in i ett mystiskt, enormt slott vars labyrintlika passager tycks konstant förändras.
I en jättelik tronsal sitter kungen och drottningen i svart och vitt på varsin pelare; Castor överlämnar meddelandet (som han förstås fifflat med) och kungen exploderar i vrede när den förmodade alliansansökan visar sig vara en krigsförklaring. Deneb lyckas inte förklara sig (och förstår inte ännu att brodern bytt ut meddelandet) utan flyr ut i staden för att undkomma vakterna.
Väl ute samlar han ihop en folkmassa i förmodan att det är kungen och drottningen som är korrupta och demoninfluerade, och leder den in i slottet, men den stackars det går inget vidare för den stackars bondehopen som nedkämpas till sista man under kampen genom slottet och det är till slut Deneb som ensam når tronsalen.
Här konfronterar han brodern som kvarblivit oskadd och det går äntligen upp ett ljus. Han spetsar denne på sitt svärd mot kungens pelare, varvid pelaren splittras och kungen faller till sin död.
Drottningen kastar sig förtvivlat ned från sin pelare men fångas i Denebs armar; skräckslagen av riddarens blodiga yttre flyr hon salen och Deneb jagar efter. I bakgrunden ses Castor sakta dra ut broderns svärd och lösgöra sig från pelaren, hans yttre nu förvridet till att avslöja hans sanna demoniska natur.
Deneb kommer ikapp drottningen på en balkong, men brodern kommer snart efter med det blodiga svärdet i högsta hugg. Deneb stoppar sin bror en gång för alla med händerna slutna kring dennes hals, men under tiden har drottningen störtat från balkongen ned mot sin död, och i sitt hjärta känner han sorg för att ha dödat sin älskade bror, demon eller inte...
(Med detta lämnas Deneb åt sitt öde, utan att ens ha nått veteranstatus än, givet att det var avslutningsdags generellt och att det trots allt blev en ganska dramatisk upplösning.)
...
Dimfrost spelade Fornax, väktare av den sista utposten och bärare av en levande, självmedveten rustning.
Fornax skall iväg på någon slags uppdrag men rustningen vill icke lämna platsen då den blivit kär i den, och lämnas bakom. Medan Fornax är iväg och gör vad han nu gjorde uppstår nån slags massaker i vilken rustningen går bärsärk och slaktar massa folk, folk förvrids av demoner så att alla utpostens män måste avrättas för att de inte kan stå emot korruptionen (liksom med Apodis berättelse kommer jag inte så noga ihåg).
Hur det än låg till så står det inget vidare till med den sista utposten (tydligen någon slags fort) när Fornax vid det avslutande spelmötets inledning reser till lämningen han sänts ut från för att deltaga vid någon slags bal. Hit har han dock följts av sin nemesis, den osynliga demonen Dabih, som utom Fornax vetskap är i full färd med en ond plan att influera drottningen...
Det är någon bihandling pågång kring att prinsessans trolovade skall väljas och Fornax rykte prisas till en början, men drottningen ifrågasätter också de mörka rykten hon hört kring vad som inträffat vid den sista utposten, och som vittne inkallas Fornax underlydande, utpostens viceväktare (glömt vad han hette) som beskyller Fornax för att ha svikit sin post och sin plikt. Bland folkmassorna hörs rop, varav vissa anklagar Fornax, andra stöder honom, men det misstänkliggörs att de senare blott är röster han köpt.
Hursomhaver så tvingas Fornax i slutändan fly lämningen efter att anklagelserna går för varma. Här möter han (havande nått veteran-status) Solaris-riddaren. Bäst som Fornax är upptagen med att krympa ihop till en emo-boll efter att i Solaris-riddarens ögon ha skådat sitt oundvikliga öde att förråda folket anfaller demonhorden lämningen som hade behövts hans hjälp, drottningen frånfaller och hej och hå.
När Fornax återvänder har han valts på default till ny ledare men allt strul med demoner (sammanhanget undflyr mig åter lite) gör att folket måste fly i exil ut i vildmarken.
Här piskas de hårt av vädret och Fornax tvingas lämna de gamla och svaga att dö för att övriga ska kunna räddas. De når skydd en mystisk ruin där Fornax hittar ritningarna till en magisk ark som kan föra dem i säkerhet undan den kommande gryningen.
Arken byggs, det är återigen något strul kring hur det ska väljas vem som får plats att följas med, men hursomhaver reser den så småningom iväg. Resan är inte helt problemfri och de resande hotas brännas av att resa för nära den brännande solen, men räddas då Fornax spärrar dem i arkens kallaste utrymme och själv offrar sitt liv för att i det öppna styra arken till säkerhet...
(Fornax hade under slutscenen samlat på sig ett par ännu oslagna erfarenhetsslag och hade efter dem förmodligen legat farligt nära demongränsen, men lyckas alltså i slutänden rädda sig genom att ge sitt liv för att föra sitt folk i säkerhet. Snyggt—om än kanske för mycket av ett positivt, hoppfult slut. )
...
Gurgeh spelade Rana, förste hovgastronom (eller något åt det hållet), och det faller på hans ansvar när hans lämning lider av svält. (Det kan tilläggas att namnvalet gjorde att jag, som misstag, konstant fick för mig att Rana var en kvinna och att mina "hon" fick rättas oräkneliga gånger. Grrr.)
Anklagande folkmassor har samlats utanför hovköket som kräver att förråden delas fritt; Rana utnyttjar sina storm-makter för att skicka blixtar mot hopen och skingra den, dock inte utan ett par dödsfall som följd av blixtarna.
Han förbered sin expedition mot vildmarken för att samla mat och besöks av en kråkdemon som försöker fresta honom till ingen nytta då Rana snarare ser själva fågeln som en näringskälla och, tja, det var en rätt misslyckad scen (lite för mycket av en klichéig räls-frestning som bara blev beige).
Så, Rana och hans följe reser mot kusten i syfte att fiska upp Leviathan men stöter på problem då de efter att ha lurats av några sura fiskegubbar sugs ner i en virvel och istället blir slukade av Leviathan.
I jättevalens mage möter de en hittills oanad civilisation (vid den här punkten hade jag gett upp vad gäller personkonflikter och tyckt att okej, kan ni kasta in galenskaper så kan väl jag), ett manslöst kvinnofolk med en uråldrig stad byggd i Leviathans inre.
Kvinnofolkets drottning försöker övertala Rana och dennes följe att överge sin lämning och istället stanna på denna mysiga plats; när de vägrar kastas riddarna i fängelse.
Från sitt fängelse kan Rana konstatera att svälten nu har spridit sig även till kvinnofolket. Drottningen återvänder för att konfrontera dem vid cellen, övertalas om deras goda avsikter och de återfår sina vapen mot löftet att ge kvinnorna en chans att förklara sig.
Nånstans på vägen har det etablerats att Ranas far tydligen dyrkas som någon slags gud av kvinnofolket (jag hade ärligt talat helt glömt var detta kom ifrån), och det är till dennes kammare riddarna leds. Fadern hålls spärrad i bojor i en bur täckt av magiska symboler och med raspig stämma vädjar han till sonen att förgöra häxorna.
Sagt och gjort, Rana kuttar drottningen och riddarna flyr undan kvinnofolkets stad, som börjar kollapsa runt omkring dem och allt utefter deras väg faller kvinnor ihop och spontandör av svältpesten.
På något slags sätt kommer de i alla fall ut och bärgar Leviathan till stranden för att kunna skära ut köttet de var ute efter. På resan tillbaka kollapsar dock riddarföljet av pesten de burit med sig från kvinnofolket; Rana klarar sig, intet ont anande om att han (se, nu var jag påväg att skriva "hon") är en smittbärare som inte uppvisar symptom.
Rana och fadern pulsar genom vild snöstorm när Frostjungfrun uppenbarar sig framför dem, sommarklädd trots kylan, och fadern knäböjer framför henne (för att undanröja alla publikmässiga tvivel på hans korruption); Rana vill överfalla demonen, men hon lämnar honom åt sitt öde med förkunnandet att det är lönlöst, han kommer ändå att falla till hennes sida för eller senare.
Far och son återvänder till lämningen med Leviathan-köttet och allt tycks räddat tills pestsmittan börjar sprida sig bland befolkningen och en folkmassa samlas åter för att anklaga Rana för detta. Kungen träder ut på sin balkong för att bringa klarhet och överfalls av Ranas far som med sitt befläckade svärd mot kungens rygg kräver att sonen släpps. Rana rusar till kungens undsättning men kan inte förmå sig att nedgöra sin egen far.
Efter detta står Rana inför rätta framför kungen med stjärnriddarorden som domstol och jury. Han döms till exil och fråntas sitt stjärnljussvärd som knäcks över ordensledarens knä.
I vildmarken möter åter Rana som erbjuder denne sitt sanna arvegods, det befläckade svärdet. Rana tar emot det... genom att stöta det i sitt bröst och möta sin död hellre än att låta sig korrumperas...
(Snygg och dramatiskt korrekt avslutning; personligt signifikant och med folkets öde lämnat osagt.)
...
(Och givetvis glömmer vi alla tre gånger avslutningsfrasen—"men allt detta hände för länge sedan, och ingen kan längre minnas det"—så uppenbarligen spelar vi fortfarande Polaris. Grr. Åtminstone sista gången hade det ju varit snyggt att få till det...)
Om jag nu börjar orda lite generellt kring det hela kommer det att börja låta som jag är fullständigt missnöjd och bara har en massa gnäll, men detta skall ses mot bakgrunden att jag ser en otrolig potential i Polaris och att det är lättare att fokusera på det som går att förbättra än det som blev rätt. Innan jag sätter igång med det vill jag därför påpeka att jag absolut hade kul och att det trots allt var coola berättelser och på det stora hela får man väl därmed anse sig ganska nöjd.
Systemet är verkligen fantastiskt; mer än något annat av de "progressiva" spelen (om vi nu ska kalla dem det), till och med bland alla de olika varianter på spelledarlösa samberättarspel som uppstått, är Polaris det som allra mest imponerar mig mest vad gäller banbrytande nya lösningar som jag inte sett något annat som påminner om. Jag kan inte säga nog gott om detta och vill verkligen uppmuntra alla att spana in Polaris.
Jag får väl också tillägga att jäklar, Gurgeh är grym på att spontanskapa och -beskriva coola saker (en punkt som jag själv brister oerhört på). Ofta kunde jag helt enkelt luta mig tillbaka och lyssna imponerat (tänker t ex på svart-vitt-slottet och liknande); inte utan att känna en viss skam för mitt eget ganska torftiga språk under spel. (Mina evighetslånga forumsinlägg är, tja, inte representativa för mitt talspråk...)
Innan jag börjar gnälla kan man också fundera kring hur mycket av mina "klagomål" kommer av skillnader i förväntan, spelstil och vad man vill ha ut av spelet. Mina tidigare intryck av den här spelgruppen har ju framförallt formats av vad jag hört av deras minst sagt knäppa Millenium-upptåg, våra Nostalgi-speltest och liknande, och jag vet inte hur rättvisande bild detta återger. Det vore hursomhelst intressant att höra till hur stor del mitt missnöje är just mitt eget; om det bara är jag som ville ha ut andra saker av spelet än vad jag till fullo fick och övriga känner sig nöjda så ska det ju inte läsas in för mycket i det (mer än just att alla inte kan bli nöjda om man har olika mål).
Berättelserna blev på det stora hela väldigt vilt flygande och på en ganska opersonlig, episk skala med (speciellt då i Apodis och Fornax berättelser) hela folkslag som introducerades och utplånades inom loppet av en scen om ens det (därav den skämtsamma kampanjtiteln "folkmorden"). Det som briste här var det personliga; när hela civilisationer droppar till höger och vänster blir det inte så mycket utrymme för att föra in varaktiga biroller och personkonflikter. Det gav också följden att det inte fanns så mycket för månarna att göra (det var svårt att hitta ställen att föra in biroller av relevans) och att engagemanget i för min del Snigel/Dimfrosts berättelser (och jag gissar att det samma gäller åt andra hållet) blev lidande och lätt att distrahera.
Det blev ju som synes också fyra helt disparata berättelser; de hade lika gärna kunnat äga rum i helt olika världar.
Den slutsats jag tror man kan dra av detta är att hur lysande systemet än må vara, så gör det inte nödvändigtvis hela jobbet; vill man ha ett sammanhang, så måste man också anstränga sig för att få till det.
Nu kändes ju sista spelmötet åtminstone vad mig anbelangar oerhört mycket relevantare och intressantare än de båda tidigare, vilket jag tror kommer av att vi mer gett oss fan på att nu ska vi göra något vettigt och få till ett meningsfullt avslut, i kontrast till en slappare inställning i början.
När vi nu redan från början flög all vindens väg så blev det förstås tongivande för resten av kampanjen och jag tror loppet till stor del redan var kört vad gäller att skapa sammanhang när vi inte gjort det redan från början. Spelar jag Polaris igen kommer jag alltså att lägga mer krut på att fundera kring denna punkt redan innan berättelserna börjar, att skapa gemensamma knutpunkter (vad gäller teman, personer, fiender etc) för riddarna i inledningsskedet; att t ex spika att riddarna faktiskt tillhör samma lämning och att det är personerna där som är det centrala, inte vilka skumheter som finns i vildmarken.
Sen är det ju så att det jag personligen tycker är intressant i spelet är just "chivalric tragedy"—riddarnas oundvikliga öde att förråda sitt folk eller dö—och om detta verkligen ska ha dramatisk tyngd och någon slags känslomässigt engagemang så måste man se till att spela mer på personkonflikter och liknande; för trots allt så är det ju inte så Meningsfullt™ huruvida man sviker ett folk man inte som spelare hunnit knyta någon slags band till.
(Men som sagt, detta är säkert till viss del smakfråga.)
(Jag hoppas också att det inte låter som att jag beskyller övriga runt bordet för att ha misslyckats med att ha spelat utefter mina målsättningar; även om dessa skulle vara delade—vilket lämnas osagt—var jag inte bättre på detta än någon annan och gjorde inga ansträngningar för att dra in de andra. Det här är just efterklokhet.)
Här i Linkeboda har det spelats Polaris under tre speltillfällen över sommaren, deltagarna varande undertecknad, Dimfrost, Gurgeh och Snigel. Det förutsägbara semesterstrulet ledde till att tillfällena blev lite mer spridda än vad som kanske varit önskvärt/optimalt, med följd att sammanhanget blev lite lidande eftersom det var svårt att komma ihåg allt som hänt senast (speciellt givet det tokrasande tempo berättelserna fortskred i), och även då förstås att jag såhär i efterhand har svårt att återberätta allt för ingående.
Om vi tar berättelserna i sätesordningen runt bordet...
...
Snigel spelade Apodis, matriark över luftslottet. Denna berättelse var, även jämfört med de övriga, väldigt "out there" vilket gör det än svårare för mig att komma ihåg den; det involverande rekryterandet av kuttrande drömbestar, ett mystiskt gammalt supervapen ute i vildmarken som förstörde en hel stad, luftslottets befolknings borttynande till en drömvärld och, ja, allt vad det var... Mot slutet hade vi tappat kollen så fullständigt—och sammanhang för att fortsätta saknades till den grad att—Apodis fick falla åt sidan och överges utan upplösning.
(Jag vet att det fanns gott om, om inte dramatisk berättelse så åtminstone coola idéer här som hade förtjänat mer än ovanstående paragraf, men mitt minne sviker mig helt enkelt när det inte finns ett sammanhang att knyta fast dem vid. Snigel/Dimfrost?)
...
Jag spelade Deneb, en naiv ung riddare som strävade efter att bli den främste. Centralt för Denebs berättelse blev hans avundsjuke bror, Castor, som jag placerat i misstaget i just detta syfte.
Det börjar med att Deneb förtros med ett brev som ska lämnas till härskarna för en annan lämning för att rekrytera dem som allierade; Castor fufflar för att fiffla med brevet, misslyckas utan att bli upptäckt, och manipulerar hursomhelst ordensledaren till att låta honom bära själva meddelandet när bröderna leder en expedition riddare ut i vildmarken mot den andra lämningen.
På vägen stöter de på problem i vildmarken, involverande en suspekt troll-lik figur som som erbjuder sig att guida dem men vill ha en av tjänsteflickorna i betalning och dör under Denebs svärd. Expeditionen fortsätter upp genom ett bergspass (hörande i bakgrunden ljudet av vad som misstänks vara de djävulska urverksgnomerna, vad det nu hade med något att göra), och blir så småningom överfallen i mörkret av osedda fiender med pilbågar. Hela expeditionen stupar, förutom de två bröderna som tack vare övrigas uppoffring lyckas fly.
De fortsätter upp i bergen och deras väg hindras av en jätte som efter att Deneb försöker skrämma denne med sin närvaro förtydligare att det bara är den lömske Castor som inte får passera. Deneb fäller jätten så den rullar ned i ravinen mot sin död, men i hans bröst har tvivel mot brodern väckts...
Bröderna anländer till sin destination och mottas som hjältar av en jublande befolkning, men lämningens härskare verkar mer motvilliga att ta emot dem. Så småningom leds de hursomhaver in i ett mystiskt, enormt slott vars labyrintlika passager tycks konstant förändras.
I en jättelik tronsal sitter kungen och drottningen i svart och vitt på varsin pelare; Castor överlämnar meddelandet (som han förstås fifflat med) och kungen exploderar i vrede när den förmodade alliansansökan visar sig vara en krigsförklaring. Deneb lyckas inte förklara sig (och förstår inte ännu att brodern bytt ut meddelandet) utan flyr ut i staden för att undkomma vakterna.
Väl ute samlar han ihop en folkmassa i förmodan att det är kungen och drottningen som är korrupta och demoninfluerade, och leder den in i slottet, men den stackars det går inget vidare för den stackars bondehopen som nedkämpas till sista man under kampen genom slottet och det är till slut Deneb som ensam når tronsalen.
Här konfronterar han brodern som kvarblivit oskadd och det går äntligen upp ett ljus. Han spetsar denne på sitt svärd mot kungens pelare, varvid pelaren splittras och kungen faller till sin död.
Drottningen kastar sig förtvivlat ned från sin pelare men fångas i Denebs armar; skräckslagen av riddarens blodiga yttre flyr hon salen och Deneb jagar efter. I bakgrunden ses Castor sakta dra ut broderns svärd och lösgöra sig från pelaren, hans yttre nu förvridet till att avslöja hans sanna demoniska natur.
Deneb kommer ikapp drottningen på en balkong, men brodern kommer snart efter med det blodiga svärdet i högsta hugg. Deneb stoppar sin bror en gång för alla med händerna slutna kring dennes hals, men under tiden har drottningen störtat från balkongen ned mot sin död, och i sitt hjärta känner han sorg för att ha dödat sin älskade bror, demon eller inte...
(Med detta lämnas Deneb åt sitt öde, utan att ens ha nått veteranstatus än, givet att det var avslutningsdags generellt och att det trots allt blev en ganska dramatisk upplösning.)
...
Dimfrost spelade Fornax, väktare av den sista utposten och bärare av en levande, självmedveten rustning.
Fornax skall iväg på någon slags uppdrag men rustningen vill icke lämna platsen då den blivit kär i den, och lämnas bakom. Medan Fornax är iväg och gör vad han nu gjorde uppstår nån slags massaker i vilken rustningen går bärsärk och slaktar massa folk, folk förvrids av demoner så att alla utpostens män måste avrättas för att de inte kan stå emot korruptionen (liksom med Apodis berättelse kommer jag inte så noga ihåg).
Hur det än låg till så står det inget vidare till med den sista utposten (tydligen någon slags fort) när Fornax vid det avslutande spelmötets inledning reser till lämningen han sänts ut från för att deltaga vid någon slags bal. Hit har han dock följts av sin nemesis, den osynliga demonen Dabih, som utom Fornax vetskap är i full färd med en ond plan att influera drottningen...
Det är någon bihandling pågång kring att prinsessans trolovade skall väljas och Fornax rykte prisas till en början, men drottningen ifrågasätter också de mörka rykten hon hört kring vad som inträffat vid den sista utposten, och som vittne inkallas Fornax underlydande, utpostens viceväktare (glömt vad han hette) som beskyller Fornax för att ha svikit sin post och sin plikt. Bland folkmassorna hörs rop, varav vissa anklagar Fornax, andra stöder honom, men det misstänkliggörs att de senare blott är röster han köpt.
Hursomhaver så tvingas Fornax i slutändan fly lämningen efter att anklagelserna går för varma. Här möter han (havande nått veteran-status) Solaris-riddaren. Bäst som Fornax är upptagen med att krympa ihop till en emo-boll efter att i Solaris-riddarens ögon ha skådat sitt oundvikliga öde att förråda folket anfaller demonhorden lämningen som hade behövts hans hjälp, drottningen frånfaller och hej och hå.
När Fornax återvänder har han valts på default till ny ledare men allt strul med demoner (sammanhanget undflyr mig åter lite) gör att folket måste fly i exil ut i vildmarken.
Här piskas de hårt av vädret och Fornax tvingas lämna de gamla och svaga att dö för att övriga ska kunna räddas. De når skydd en mystisk ruin där Fornax hittar ritningarna till en magisk ark som kan föra dem i säkerhet undan den kommande gryningen.
Arken byggs, det är återigen något strul kring hur det ska väljas vem som får plats att följas med, men hursomhaver reser den så småningom iväg. Resan är inte helt problemfri och de resande hotas brännas av att resa för nära den brännande solen, men räddas då Fornax spärrar dem i arkens kallaste utrymme och själv offrar sitt liv för att i det öppna styra arken till säkerhet...
(Fornax hade under slutscenen samlat på sig ett par ännu oslagna erfarenhetsslag och hade efter dem förmodligen legat farligt nära demongränsen, men lyckas alltså i slutänden rädda sig genom att ge sitt liv för att föra sitt folk i säkerhet. Snyggt—om än kanske för mycket av ett positivt, hoppfult slut. )
...
Gurgeh spelade Rana, förste hovgastronom (eller något åt det hållet), och det faller på hans ansvar när hans lämning lider av svält. (Det kan tilläggas att namnvalet gjorde att jag, som misstag, konstant fick för mig att Rana var en kvinna och att mina "hon" fick rättas oräkneliga gånger. Grrr.)
Anklagande folkmassor har samlats utanför hovköket som kräver att förråden delas fritt; Rana utnyttjar sina storm-makter för att skicka blixtar mot hopen och skingra den, dock inte utan ett par dödsfall som följd av blixtarna.
Han förbered sin expedition mot vildmarken för att samla mat och besöks av en kråkdemon som försöker fresta honom till ingen nytta då Rana snarare ser själva fågeln som en näringskälla och, tja, det var en rätt misslyckad scen (lite för mycket av en klichéig räls-frestning som bara blev beige).
Så, Rana och hans följe reser mot kusten i syfte att fiska upp Leviathan men stöter på problem då de efter att ha lurats av några sura fiskegubbar sugs ner i en virvel och istället blir slukade av Leviathan.
I jättevalens mage möter de en hittills oanad civilisation (vid den här punkten hade jag gett upp vad gäller personkonflikter och tyckt att okej, kan ni kasta in galenskaper så kan väl jag), ett manslöst kvinnofolk med en uråldrig stad byggd i Leviathans inre.
Kvinnofolkets drottning försöker övertala Rana och dennes följe att överge sin lämning och istället stanna på denna mysiga plats; när de vägrar kastas riddarna i fängelse.
Från sitt fängelse kan Rana konstatera att svälten nu har spridit sig även till kvinnofolket. Drottningen återvänder för att konfrontera dem vid cellen, övertalas om deras goda avsikter och de återfår sina vapen mot löftet att ge kvinnorna en chans att förklara sig.
Nånstans på vägen har det etablerats att Ranas far tydligen dyrkas som någon slags gud av kvinnofolket (jag hade ärligt talat helt glömt var detta kom ifrån), och det är till dennes kammare riddarna leds. Fadern hålls spärrad i bojor i en bur täckt av magiska symboler och med raspig stämma vädjar han till sonen att förgöra häxorna.
Sagt och gjort, Rana kuttar drottningen och riddarna flyr undan kvinnofolkets stad, som börjar kollapsa runt omkring dem och allt utefter deras väg faller kvinnor ihop och spontandör av svältpesten.
På något slags sätt kommer de i alla fall ut och bärgar Leviathan till stranden för att kunna skära ut köttet de var ute efter. På resan tillbaka kollapsar dock riddarföljet av pesten de burit med sig från kvinnofolket; Rana klarar sig, intet ont anande om att han (se, nu var jag påväg att skriva "hon") är en smittbärare som inte uppvisar symptom.
Rana och fadern pulsar genom vild snöstorm när Frostjungfrun uppenbarar sig framför dem, sommarklädd trots kylan, och fadern knäböjer framför henne (för att undanröja alla publikmässiga tvivel på hans korruption); Rana vill överfalla demonen, men hon lämnar honom åt sitt öde med förkunnandet att det är lönlöst, han kommer ändå att falla till hennes sida för eller senare.
Far och son återvänder till lämningen med Leviathan-köttet och allt tycks räddat tills pestsmittan börjar sprida sig bland befolkningen och en folkmassa samlas åter för att anklaga Rana för detta. Kungen träder ut på sin balkong för att bringa klarhet och överfalls av Ranas far som med sitt befläckade svärd mot kungens rygg kräver att sonen släpps. Rana rusar till kungens undsättning men kan inte förmå sig att nedgöra sin egen far.
Efter detta står Rana inför rätta framför kungen med stjärnriddarorden som domstol och jury. Han döms till exil och fråntas sitt stjärnljussvärd som knäcks över ordensledarens knä.
I vildmarken möter åter Rana som erbjuder denne sitt sanna arvegods, det befläckade svärdet. Rana tar emot det... genom att stöta det i sitt bröst och möta sin död hellre än att låta sig korrumperas...
(Snygg och dramatiskt korrekt avslutning; personligt signifikant och med folkets öde lämnat osagt.)
...
(Och givetvis glömmer vi alla tre gånger avslutningsfrasen—"men allt detta hände för länge sedan, och ingen kan längre minnas det"—så uppenbarligen spelar vi fortfarande Polaris. Grr. Åtminstone sista gången hade det ju varit snyggt att få till det...)
Om jag nu börjar orda lite generellt kring det hela kommer det att börja låta som jag är fullständigt missnöjd och bara har en massa gnäll, men detta skall ses mot bakgrunden att jag ser en otrolig potential i Polaris och att det är lättare att fokusera på det som går att förbättra än det som blev rätt. Innan jag sätter igång med det vill jag därför påpeka att jag absolut hade kul och att det trots allt var coola berättelser och på det stora hela får man väl därmed anse sig ganska nöjd.
Systemet är verkligen fantastiskt; mer än något annat av de "progressiva" spelen (om vi nu ska kalla dem det), till och med bland alla de olika varianter på spelledarlösa samberättarspel som uppstått, är Polaris det som allra mest imponerar mig mest vad gäller banbrytande nya lösningar som jag inte sett något annat som påminner om. Jag kan inte säga nog gott om detta och vill verkligen uppmuntra alla att spana in Polaris.
Jag får väl också tillägga att jäklar, Gurgeh är grym på att spontanskapa och -beskriva coola saker (en punkt som jag själv brister oerhört på). Ofta kunde jag helt enkelt luta mig tillbaka och lyssna imponerat (tänker t ex på svart-vitt-slottet och liknande); inte utan att känna en viss skam för mitt eget ganska torftiga språk under spel. (Mina evighetslånga forumsinlägg är, tja, inte representativa för mitt talspråk...)
Innan jag börjar gnälla kan man också fundera kring hur mycket av mina "klagomål" kommer av skillnader i förväntan, spelstil och vad man vill ha ut av spelet. Mina tidigare intryck av den här spelgruppen har ju framförallt formats av vad jag hört av deras minst sagt knäppa Millenium-upptåg, våra Nostalgi-speltest och liknande, och jag vet inte hur rättvisande bild detta återger. Det vore hursomhelst intressant att höra till hur stor del mitt missnöje är just mitt eget; om det bara är jag som ville ha ut andra saker av spelet än vad jag till fullo fick och övriga känner sig nöjda så ska det ju inte läsas in för mycket i det (mer än just att alla inte kan bli nöjda om man har olika mål).
Berättelserna blev på det stora hela väldigt vilt flygande och på en ganska opersonlig, episk skala med (speciellt då i Apodis och Fornax berättelser) hela folkslag som introducerades och utplånades inom loppet av en scen om ens det (därav den skämtsamma kampanjtiteln "folkmorden"). Det som briste här var det personliga; när hela civilisationer droppar till höger och vänster blir det inte så mycket utrymme för att föra in varaktiga biroller och personkonflikter. Det gav också följden att det inte fanns så mycket för månarna att göra (det var svårt att hitta ställen att föra in biroller av relevans) och att engagemanget i för min del Snigel/Dimfrosts berättelser (och jag gissar att det samma gäller åt andra hållet) blev lidande och lätt att distrahera.
Det blev ju som synes också fyra helt disparata berättelser; de hade lika gärna kunnat äga rum i helt olika världar.
Den slutsats jag tror man kan dra av detta är att hur lysande systemet än må vara, så gör det inte nödvändigtvis hela jobbet; vill man ha ett sammanhang, så måste man också anstränga sig för att få till det.
Nu kändes ju sista spelmötet åtminstone vad mig anbelangar oerhört mycket relevantare och intressantare än de båda tidigare, vilket jag tror kommer av att vi mer gett oss fan på att nu ska vi göra något vettigt och få till ett meningsfullt avslut, i kontrast till en slappare inställning i början.
När vi nu redan från början flög all vindens väg så blev det förstås tongivande för resten av kampanjen och jag tror loppet till stor del redan var kört vad gäller att skapa sammanhang när vi inte gjort det redan från början. Spelar jag Polaris igen kommer jag alltså att lägga mer krut på att fundera kring denna punkt redan innan berättelserna börjar, att skapa gemensamma knutpunkter (vad gäller teman, personer, fiender etc) för riddarna i inledningsskedet; att t ex spika att riddarna faktiskt tillhör samma lämning och att det är personerna där som är det centrala, inte vilka skumheter som finns i vildmarken.
Sen är det ju så att det jag personligen tycker är intressant i spelet är just "chivalric tragedy"—riddarnas oundvikliga öde att förråda sitt folk eller dö—och om detta verkligen ska ha dramatisk tyngd och någon slags känslomässigt engagemang så måste man se till att spela mer på personkonflikter och liknande; för trots allt så är det ju inte så Meningsfullt™ huruvida man sviker ett folk man inte som spelare hunnit knyta någon slags band till.
(Men som sagt, detta är säkert till viss del smakfråga.)
(Jag hoppas också att det inte låter som att jag beskyller övriga runt bordet för att ha misslyckats med att ha spelat utefter mina målsättningar; även om dessa skulle vara delade—vilket lämnas osagt—var jag inte bättre på detta än någon annan och gjorde inga ansträngningar för att dra in de andra. Det här är just efterklokhet.)