Nekromanti Politik i vårt spelande

[Sodivra]

(God45 föreslog att jag skulle starta en egen tråd om mina missriktade associationer, så jag gjorde det. Jävligt svårt att komma på en distinkt rubrik dock. )

Vad tänker ni om spel som är politiska, som tar ett ställningstagande eller som leder spelarna till att ta ställning i politiska frågor?

Jag själv tänker att politik är så mycket mer än bara ja eller nej till vägtullar. Allting kan vara politiskt. Vad är det jag köper i mataffären, hur behandlar jag andra människor, vilka värden är det jag ställer upp på?

Och att ett spel som öppnar en politisk dimension till utforskande kommer lyckas bättre än ett spel som stänger en politiska dimension med ett färdigt budskap.

Alltså, istället för att spela ett spel som visar att rasism är fel så spelar vi ett spel i vilket rasism existerar och våra roller måste relatera till det. Naturligtvis så behöver det vara improviserat för att funka. Men nu beskrev jag just Story Now, eller hur?

Vad är era erfarenheter och tankar?

 

[Leon]

Alltså, istället för att spela ett spel som visar att rasism är fel så spelar vi ett spel i vilket rasism existerar och våra roller måste relatera till det. Naturligtvis så behöver det vara improviserat för att funka. Men nu beskrev jag just Story Now, eller hur?

Definitivt, galler nagra av mina basta roller och kampanjer. Och det ar inte det att man vill anvanda rollspel som plattform for politiska ideer utan snarare att en roll behover tema och ide for att vara intressant. Min dunedainska adelsdam som lekte bade med rasism/mastarras, noblesse oblige och raison d'etat/hur langt ar du beredd att ga for din "sida". Roligt att leka med teman och (mork)gra nyanser pa det sattet och visa pa den inneboende konservatismen i en svart vit varld.

 

[God45]

Om vi talar färdiga spel så finns det ett par jag gillar. Dog eat dog som jag nämnde i den andra tråden handlar om kolonisation och exploatering. En spelare spelar kolonisationsmakten medan de andra spelare en av de som blir kolonialiserade. Hur avgör man vem som spelar kolonisationsmakten? Det gör den rikaste spelaren. Inte den rikaste karaktären, den rikaste spelaren. Ganska svårt att undvika de politiska implikationerna efter det.

 

[Genesis]

Ett rollspel jag designade för några år sedan, som aldrig syntes så mycket på wrnu och som jag aldrig spelat utanför hemmagruppen, heter "Att resa sig upp". I det spelar man personer med inflytande i ett litet samhälle relativt nyligen efter katastrofen. Varje speltillfälle har ett tema, till exempel "krig" eller "religiösa privilegier", för att nämna några exempel vi hade under spel. Spelarna etablerar sina rollpersoners erfarenheter av temat genom flashbacks som utspelas på tiden före katastrofen. Spelledaren etablerar en situation som relaterar till temat i det lilla samhället. Vi hade till exempel ett problem med att en grupp människor vägrade arbeta på sabbaten, vilket ställde till med problem eftersom det var svårt att få ihop tillräckligt med arbetskraft för skörden. Rollpersonerna tar ståndpunkt i problematiken (varje rollperson måste vara fri att bestämma sin egen ståndpunkt, vilket gör att spelledaren ibland måste ta på sig att spela den andra sidan om alla rollpersoner är överens) och som ledare förväntas de adressera problemet. Det funkade riktigt bra när det funkade (någon gång föll det ganska platt). Storleken på samhället gjorde att politiska problem som är abstrakta och oäverskådliga i verkliga livet blev små och personliga, och genom att man tar itu med problemen genom sin rollperson och inte genom sig själv så behöver man inte känna att man måste ha en uttalad och försvarbar ställning. Istället utforskar man en position genom sin rollperson, utan att behöva ta ansvar för den som person.

 

[Svarte Faraonen]

Finns det rollspel med en tydligt historiematerialistisk ingång?

 

[Skarpskytten]

Inget jag känner till, och jag känner både rollspelare och historiematerialister ...

I Pendragon spelar man överklassförtryckare som rider runt på "äventyr" (som mest består av våld och sex) medan man har 500 livegna hemma på gården som sliter som djur för att man ska kunna upprätthålla den livsstilen. Man kan säga att det är historiematerialistiskt, fast tvärtom.

 

[Korpen]

Inget jag känner till, och jag känner både rollspelare och historiematerialister ...

I Pendragon spelar man överklassförtryckare som rider runt på "äventyr" (som mest består av våld och sex) medan man har 500 livegna hemma på gården som sliter som djur för att man ska kunna upprätthålla den livsstilen. Man kan säga att det är historiematerialistiskt, fast tvärtom.

Fast om man inte äventyrade så skulle väl alla livegna bli uppätna av jättar, offrade av pikter eller ihjälslagna av galna saxare?

 

[Skarpskytten]

Vad tänker ni om spel som är politiska, som tar ett ställningstagande eller som leder spelarna till att ta ställning i politiska frågor?

Jag tänker att det hade kunna vara intressant, iallafall som ett avbrott mellan alla dungar och intriger och våldsamheter.

Och att ett spel som öppnar en politisk dimension till utforskande kommer lyckas bättre än ett spel som stänger en politiska dimension med ett färdigt budskap.

(Mycket intressanta tankar, detta).

Betyder detta att du dissar ett spel som Svarta Faraonen frågade om, ett med historiematerialistiska utgångspunkter? Eller handlar det om upplägget?

Mina första funderingar kring "Communists of the Carribean" (http://www.rollspel.nu/forum/ubbthreads....html#Post808123) (eller Den Månghövdade Hydran, som jag hade tänkt döpa det innan en Redaktör döpte det ) var att spelet skulle vara (det jag lite vagt kallade) anti-kapitalistiskt, dvs det implicit skulle kritisera dagens senkapitalism genom 1600-talet. Spelet skulle kort sagt vara en slags illustration av hur svårt det var att försöka leva ett liv fritt från kungar, präster och köpmän i Karibien på 1600-talet; hur det var att stå utanför hela det etablerade samhället och vara förföljd för att man vågar ifrågasätta rådande maktförhållanden och försanttaganden.

Men nu tänker jag mer att det är ett spel som ska utforska frihetens pris; dvs vilka uppoffringar är du beredd att göra, vilka risker är du beredd att ta, hur långt är du beredd att gå, för att inte inordnas under kungens makt, kyrkans hegemoni och handelsmannens arbetsdisciplin? Vad är frihetens pris, typ. Och det är ju något annat. Spelets utgångspunkt är att alla karaktärer slutar i en galge, men det är inte givet; inget skulle hindra någon att likt Henry Morgan dra sig tillbaka som plantageägare i slutet av spelet (men det skulle vara svårt att nå dit) eller bara ge upp och återvända till sockerplantaget.

Intressant eller ointressant?

(AW-hack?)

 

[Skarpskytten]

Fast om man inte äventyrade så skulle väl alla livegna bli uppätna av jättar, offrade av pikter eller ihjälslagna av galna saxare?

Det är helt uppenbart en lögn, som kungen, adeln och kyrkan har spridit för att upprätthålla hegemonin i samhället och hidra ett sant klassmedvetande att utvecklas.

(Och risken att bli dödad av en pikt måste vara astronomiskt liten, den har 3d6 i skada!).

 

[Korpen]

(Och att ett spel som öppnar en politisk dimension till utforskande kommer lyckas bättre än ett spel som stänger en politiska dimension med ett färdigt budskap.

Alltså, istället för att spela ett spel som visar att rasism är fel så spelar vi ett spel i vilket rasism existerar och våra roller måste relatera till det.

Händelser som får spelare att fundera över politiska och moraliska frågor är nästan alltid intressant, men bara om det innebär en utmaning och inte är predikande.

Själv är jag svag för vinklingar och avslöjanden som får spelarna att fundera över sina egna fördomar, ofta om andra fördomar. Ett typiskt exempel på en sån twist vore att den unga kvinnan som utmålas som häxa faktiskt är det och lynchmobben har rätt; eller att det faktiskt ÄR judarna i staden om förgiftat brunnarna och gett staden pesten.
När man kommit dit så blir det ofta lättare att få förståelse runt varför fördomar finns, och vad som driver dem; snarare än att låta bli att se sina egna förutfattade meningar och bara utgå från att alla som inte tycker som en själv är onda.

 

[Svarte Faraonen]

Jag tror att en av de mest brutala skildringarna av en skurkgruppering i ett rollspel är Manacle and Coin till Exalted, just eftersom den inte handlar om några övernaturliga skurkar, utan om spelvärldens starka handelsgille. Skildringen av slavhandel, prostitution, droghandel (med tydliga drag av vår världs opiumkrig) med flera anstötliga sysslor görs starkare av att den inte drivs av demoner, monster eller liknande, utan enbart av råkapitalism. Därför funkar det också utmärkt som ett politiskt element i spel.

 

[God45]

Jag håller på med det här i Kingmaker just nu. Spelarna släppte in Kobolder och Vampyrer eftersom de inte ville vara rasistiska och vill att deras stad ska vara öppen för alla.

Kobolderna vill genuint ha ett bättre liv och är hjärtat och ryggraden i staden.

Vampyrerna... Är Chaotic evil monster som lyckats sätta sig på nyckelpositioner i staden och konspirerar med och mot alla vilket har gett staden en massa problem. Det finns ett par vampyrer som är lojala till spelarkaraktären, men de är fortfarande monster.

Det är rätt kul att se en av spelarna planera hatbrotts lagstiftning för att skydda de stackars vampyrerna

 

[Sodivra]

Betyder detta att du dissar ett spel som Svarta Faraonen frågade om, ett med historiematerialistiska utgångspunkter? Eller handlar det om upplägget?

Just idag tror jag att jag tilltalas mest av: Spel som väcker politiska frågor och låter rollpersonerna svara på dem bäst

Näst mest av: Explicit politiska spel. Typ, där det står "Det här är ett feministiskt spel" på första sidan.

Näst näst mest av: Implicit politiska spel.

Men jag hoppas att någon ska få mig att byta åsikt.

Tycker bägge uppläggen på CotC låter heta.

 

[Mogger]

Vi spelade en omgång Daemon (typ Warhammer) för ett tag sedan som kretsade kring trafficking - unga kvinnor från landsbygden som lurades till Altdorf och ett liv som sexslavar. En av dessa kvinnor blev en favorit åt en av RPs släktingar (RPn var en ung ädling som hade förlorat allt efter att ha upptäckt dyrkan av Kaos i familjen). En rik översittare och Kaoskultist. Han hade utfört riter på kvinnan, och till slut hade hon tagit Slaanesh till sig som muterade henne, och hon började hämnas på torskar runt om i stan.

RP, vars uppgift det är att bekämpa Kaos, började undersöka morden, och i sista scenen, när de till slut konfronterade kvinnan och dödade henne, kändes det inte alls som att det goda hade segrat över det onda.

Det var nog politik

 

[Mogger]

Tanken med The Fog of War är politik.

Spelet förljer amerikanska soldater i ett krig. Vad gör krig med människor? Vad leder det till?

 

[Sodivra]

Jag håller på med det här i Kingmaker just nu. Spelarna släppte in Kobolder och Vampyrer eftersom de inte ville vara rasistiska och vill att deras stad ska vara öppen för alla.

Kobolderna vill genuint ha ett bättre liv och är hjärtat och ryggraden i staden.

Vampyrerna... Är Chaotic evil monster som lyckats sätta sig på nyckelpositioner i staden och konspirerar med och mot alla vilket har gett staden en massa problem. Det finns ett par vampyrer som är lojala till spelarkaraktären, men de är fortfarande monster.

Det är rätt kul att se en av spelarna planera hatbrotts lagstiftning för att skydda de stackars vampyrerna

För att återknyta till trådstarten: Blir det här politiskt? Säger det något om rasism?

Jag skulle säga att rollpersonens handlingar gör ett moraliskt ställningstagande i vår värld - "Även monster är värda medkänsla", där monster kan förstås som vår världs psykopater, men inte ett politiskt ställningstagande, eftersom det inte finns några chaotic evil monster-folkgrupper.

Tycker att jag nog låter lite doucheig när jag tolkar andras kampanjer såhär, men det får jag väl stå ut med.

Tankar?

 

[Sodivra]

Vi spelade en omgång Daemon (typ Warhammer) för ett tag sedan som kretsade kring trafficking - unga kvinnor från landsbygden som lurades till Altdorf och ett liv som sexslavar. En av dessa kvinnor blev en favorit åt en av RPs släktingar (RPn var en ung ädling som hade förlorat allt efter att ha upptäckt dyrkan av Kaos i familjen). En rik översittare och Kaoskultist. Han hade utfört riter på kvinnan, och till slut hade hon tagit Slaanesh till sig som muterade henne, och hon började hämnas på torskar runt om i stan.

RP, vars uppgift det är att bekämpa Kaos, började undersöka morden, och i sista scenen, när de till slut konfronterade kvinnan och dödade henne, kändes det inte alls som att det goda hade segrat över det onda.

Det var nog politik

Jag älskar det!!! Det gör ju Old World ännu mer miserabelt.

 

[God45]

Intressant tanke. Jag tror att politik kan svängas ut till att innefatta hur vi behandlar psykopater men i det här fallet tror jag att du har rätt. Det är en moralisk, etisk, kanske till och med religiös fråga, men inte en politisk fråga.

 

[God45]

Slaanesh har alltid varit den mest sympatiska av kaos gudarna och dets följare har alltid varit de mest sympatiska. Är du homosexuell? Gillar du BDSM? Trangender? Något annat avvikande? Grattis, du är nu ett steg från att vara en kaos mutant. Ha kul med det.

 

[Skarpskytten]

Därför funkar det också utmärkt som ett politiskt element i spel.

jag tänker att det är helt fundament om man ska ha med politiska element i ett rollspel att undvika de trötta "ont" och "gott". Det är iallfall inget som jag tycker är särskilt intressant, jag föredrar karaktärer i mina spel (liksom i skönlitteratur och film) med personliga, sociala, religiösa drivkrafter som är begripliga och kopplade till en omgivande kontext.