Nekromanti Post-kampanj depression!!

[Blasphemy]

Okej... inte depression då.
Men saknad och vemod!

Underligt det här. Just spellett klart en kampanj i Dark Ages Vampire som pågått sedan 2009. Men nu är det klart och spelet är slut. Jag har verkligen ansträngt mig för att knyta ihop säcken och det blev riktigt bra.

Däremot så känner jag nu en stor saknad... ja ett vemod. Och detta kretsar kring att jag saknar vissa av spelledarpersonerna och deras speciella drag, rollpersonerna och deras intrigerande och bara känslan av Wien under 1200-talet.

Annars när spel och kampanjer tagit slut kan har jag saknat det för det har varit kul att träffas och spela. Men nu är det lite mer som att jag saknar spelvärlden i sig och den stämning som byggdes upp.

Har någon annan varit med om detta?

 

[wilper]

Visst!

Jag saknar fortfarande Skuggan av igår från 2007, https://www.rollspel.nu/threads/0site_id/1#import

Jag har inga tröstens ord att erbjuda annat än att om du känner som du gör så gjorde ni något rätt. Bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig ha älskat alls, och allt det där ...

 

[Krille]

Ja, stenhårt. I synnerhet efter Panty Explosion-kampanjen.

Och när City of Heroes lades ner.

 

[StreetBushido_UBBT]

Hittills har jag bara känt tillfredsställelse när en kampanj avslutats.

Undantaget var när min seriöst halvdana Mutant: Undergångens Arvtagare-kampanj avslutades. Då kände jag bara lättnad att slippa det.

 

[Mannen i skogen]

Jag brukar uppleva det efter varenda äventyr jag förberett och spellett. Som att man serverat sig själv till spelarna att konsumera... eller nåt.

 

[Unfair]

Jag har känt det som spelledare, ja. Troligen inte så mycket som du, men jag förstår dig. Som spelledare speciellt så har man ofta lagt riktigt mycket tid och energi på en kampanj, och satt sig in i det ordentligt.

Som spelare har jag dock aldrig varit med om detta. Kanske för att jag aldrig spelat någon kampanj som är längre än 6månader som spelare. Men troligen för att jag aldrig skrivit ett 20tal sidor med bakgrundsmaterial för en kampanj som spelare, eller på riktigt känt alla spelledarpersoner.

 

[God45]

Jag har saknat karaktärer jag spelat. De brukar ligga där i bakhuvudet som ett par glasögon man kan ta på sig och se världen genom karaktärens ögon med. När man spelat en karaktär länge nog kan man sakna en viss karaktär där när han försvinner efter en kampanj.

Som spelledare har jag inte känt samma sak, världen är mer en scen för spelarkaraktärerna att spela ut sina drama på. Men det säger nog en del om hur jag spelledare också.

 

[Sia]

Jag har saknat karaktärer jag spelat. De brukar ligga där i bakhuvudet som ett par glasögon man kan ta på sig och se världen genom karaktärens ögon med. När man spelat en karaktär länge nog kan man sakna en viss karaktär där när han försvinner efter en kampanj.

Jag sparar alla karaktärsblad i en mapp, så det går att göra återbesök när man har lust. Är lite nyfiken på hur ofta du tar fram dem ur bakhuvudet?

Själv har jag bara spelat färdig en kampanj och min karaktär var ganska fadd egentligen. Vissa andra karaktärer, trots att de har varit one-shots, kan jag sakna. Men det är tekniskt sett inte en post-kampanj depression eftersom det aldrig var en kampanj?

 

[God45]

Jag har försökt återanvända ett par karaktärer men det brukar inte fungera. Det är precis som om magin är borta och den inte går att hitta igen.

Ett par har jag använt som skurkar när jag GM:at, det verkar fungera bättre

 

[Ymir]

hey, jag brukar bli deppig efter varje -spelmöte-, i synnerhet när jag spellett. Jag har aldrig reflekterat jättemycket över det men jag tror det har mycket med immersionismen att göra; det finns en klar koppling till hur emotionellt spelmötet varit. Däremot finns det ingen klar koppling till om jag upplevde spelmötet som lyckat eller misslyckat då jag i det förra fallet kan bli deppig för att jag vill ha mermermer och i det senare bli deppig för att jag vill ha en chans att fixa det så det bli så bra som det -kan- vara... kontentan är att jag ofta efter ett spelmöte sitter kvar ensam hemma, lite omtumlad efter den sociala situationen och emtionella bergochdalbanan, och är hyperinspirerad och saknar den färgstarka värld jag nyss befann mig i och plötsligt känns allt IRL väldigt grått och trist och dystert och meningslöst, dvs rätt mycket som när faktiskt är deprimerad på riktigt.

 

[God45]

Jag brukar känna mig uppåt efter spelmöten. Kreativiteten ligger kvar efteråt och lyser upp allting känns det som

 

[Blasphemy]

hey, jag brukar bli deppig efter varje -spelmöte-, i synnerhet när jag spellett. Jag har aldrig reflekterat jättemycket över det men jag tror det har mycket med immersionismen att göra; det finns en klar koppling till hur emotionellt spelmötet varit. Däremot finns det ingen klar koppling till om jag upplevde spelmötet som lyckat eller misslyckat då jag i det förra fallet kan bli deppig för att jag vill ha mermermer och i det senare bli deppig för att jag vill ha en chans att fixa det så det bli så bra som det -kan- vara... kontentan är att jag ofta efter ett spelmöte sitter kvar ensam hemma, lite omtumlad efter den sociala situationen och emtionella bergochdalbanan, och är hyperinspirerad och saknar den färgstarka värld jag nyss befann mig i och plötsligt känns allt IRL väldigt grått och trist och dystert och meningslöst, dvs rätt mycket som när faktiskt är deprimerad på riktigt.

Efter spelmöten är jag faktiskt nästan alltid uppåt. De enda gångerna jag är lite nedslagen är om spelmötet blev lite kasst av en eller annan anledning. Då saker och ting typ... blev urvattnade, det drog ut på tiden, folk fick inte nog med fokustid etcetera.

Men annars är det bara inspirerande. Jag börjar fundera på det som hände. Hur det påverkar saker och ting osv. Jag saknar inte ens när favoritkaraktärer går och dör under själva kampanjen.

Men nu efteråt... ja då blev det desto sugigare.
Som du skrev. Verkligheten känns trist och grå

 

[Krille]

Verkligheten känns trist och grå

Gör en ny och bättre.

 

[PAX]

Ska man inte tolka denna "depression" som att det faktiskt har varit en mycket bra kampanj man spelat? Med den insikten i backspegeln så kan man säkert skapa en lika bra ny kampanj.

 

[Ram]

Många gånger.

Så fort som man kommer upp till det stadiet där man verkligen har investerat känslomässigt i en karaktär eller en spelgrupp över lite tid så känner jag saknad när berättelsen är slut. Jag känner lite på samma sätt vad gäller alla bra bokserier som jag läst och ibland även för vissa TV-serier men det är mer intensivt i rollspel.

Det tar kanske ett halvår/tre böcker/en säsong innan känslan infinner sig men sedan är man i zonen där man under pågående serie saknar det, ser fram emot nästa spel, funderar en hel del över situationen mellan spelmötena. Och sedan saknad när det är slut.