Powergaming e SL:s fel LR?
Ärligt talat så förstår jag varken debatten eller termen. Hur powergamear man? Spelare som försöker optimera sin spelare till "rollspelsöverlevare" och lyckas måste ha jävligt fantasilösa SL. Om SL är så förutsägbar att spelarna i förväg kan lista ut vilka skills och feats som är viktiga för kampanjen eller de framtida äventyren så är det kanske dags att byta SL, spel eller äventyrsmakare.....
Det brukar alltid vara någon i gruppen som skall vara superdupervapenspecialist eller specialistmagiker som bara kan döda och hela. Det brukar ungefär vara samma personer i gruppen och dessa personer brukar alltid vara sämst på att skapa en trovärdig karaktär. Det som de inte har fattat än är att dessa Rp:s brukar dö ganska tidigt, eftersom de saknar en massa andra bortsedda skills (varjefall i mina kampanjer). Dessutom så dör de ofta på fåniga sätt och brukar alltid vara de som klagar mest över att SL inte gav dem en chans att lösa situationen (känns det igen?). T.e.x en spelare som inte kan simma. Ojj din Oövervinnliga lvl 14 gubbe drunkade när skeppet sjönk av stormen. -De övriga i gruppen plus några andra simkunniga simmar till öde ön (där äventyret egentligen börjar)....
Sorry.... Spelaren har hamnat bort från gruppen, går och traskar i en rövarkula och är självklart är askass på "search". Upss- rakt i fällan. du lyckades undvika falluckan med din otroliga reflexsavebonus, men skramlet lockade till sig 40 rövar och en kebab och du har inget toalettpapper med dig!
Eller: det är en symbol på boken du inte känner igen. En cirkel med en inskriven stjärna...
-Jag tar den, säger superduperkrigaren! (spelaren har ingen arcane knowledge eller religion knowledge). REsultat- fet förbannelse. Spelaren blir med tiden klumpfot.. Osv Osv.
När jag är SL så tycker jag mig ha märkt att "powergamare" ofta dör på ganska patetiska sätt. Förutom drunkning så hade jag en spelare som var magiker som blev träffad av blixten när han stod i ett crownest på en piratskuta. Det var inte direkt slumpen som dödade honom, han hade nämligen själv framkallat åskstormen i ett försök att hindra ett mindre sjödugligt skepp.
Krigaren som kunde bind wound men som slängt sin packning för att orka konka på alla balla vapen han hittat på en övergiven förbannad slagfältsplats. Självklart så hade han inget att binda sitt pulserande halsår med, som han fick när han ramlade på vapnen efter att ha försökt hoppa över en massa ormar. (det var en illusion och andra sidan som han hoppade till var i själva verket en grop. Spelaren lyckades med reflexsave att inte ramla ner i gropen men skar sig på ett av svärden som han bar över axeln.
Magikern som gjorde ett eldhav av insidan på ett stenhus. Sen gick han och öppnade dörren och skulle vinka in resten av sällskapet. Istället för ett sällskap så fick han besök av ett feting-backdraft och magiker blev en kolbit..... Krigaren som skulle rida undan en flodvåg, men inte kunde rida. Osv.
Vissa tycker att det är grymt att inte ge spelarna någon chans, men jag anser att de får sin chans när de "köper" skills. Väljer en spelare att bli mördarmaskin så väljer han att inte klara sig särskilt bra i andra situationer än direkt strid. Samma sak som en en annan karaktär gör när han väljer att offra lite av sin strids-utveckling när han väljer att kunna klara sig i vildmarken istället. Varför skall man vara snällare mot de som specialiserar sig? -Man är ju inte snällare mot breda karaktärer som dör i strid....
I mina kampanjer så brukar de mest specialiserade spelarna gå åt först. inget jag planerar, det brukar bara bli så. Antagligen för att de äventyr jag gör kräver mer än skills (tankeverksamhet eller rollsåelande. (ids man inte prata med lokalbefolkningen så får man kanske inte reda på något man borde ha vetat.) Också antagligen delvis eftersom koboldare tids nog råkar ut för det maximala oflytet eftersom de anser sina gubbar som oövervinnlioga och litar så hårt på sin förmåga. Det är ju bara en fråga om sannolikhet och tid, tillräckligt många strider, så åker man på de där två kritiska skadorna mot motståndare som egentligen knappt kan skada en.
Då säger den vakne. -Men då powergamear bara spelarna i dina kampanjer annorlunda. De skaffar breda karaktärer för att överleva. Då säger jag att det går inte heller att göra så. Får ofta så behöver gruppen någon specialist. Det viktiga i mina kampanjer är att gruppen kompletterar varandra. Gör de inte det så brukar jag på något sätt hinta åt dem vad de kan komma att behöva. Känner de att de inte har den, eller kan skaffa, den kunkspaen själva så har de alltid chansen att leta upp någon NPC som de kan få hyra eller rent av bli kompis med. Då har visserligen jag som SL en hemlig regel att jag alltid låter denna NPC vara verkligt oduglig i andra sammanhang samt några lvl under gruppen. Dessutom låter jag dessa NPC:s vara riktiga "followers".
Jaja, misstänker att jag ändå har missförstått Powergaming-termen. Är det så att det helt enkelt handlar om att vara i höga Lvl:ar? Isåfall är det ju upp till SL att göra problemen tillräckligt svåra. Kör man bullystilen som spelare och går på hjälplösa låglvl- så finns alltid risken att man drabbas av någon övernaturlig krafts vrede, eller att man råkar springa rakt in i en fälla.
Det här blev långt och pretantiöst. Men jag slapp plugga i en halvtimme, så det var värt det, oavsett hur idiotförklarad jag nu blir.
Ps. Jag håller med (kommer inte ihåg vem) den som skrev att DnD är det ultimata allround regelsystemet. Många (särskilt yngre) rynkar på näsan när jag säger att jag spelar DnD3. De fattar antagligen inte att man kan ta bort sådant man inte gillar. Dessutom så kan de inte fatta att DnD3 inte ÄR Living Greyhawk utan ett regelsystem som går att tillämpa på vilken värld man än väljer. DnD:s smidiga system gör verkligen att man som SL kan lägga energin på miljöer och trovärda NPC:s. Jag känner mig frälst. Halleluja!