ja fattar inte varför alla klagar så mycke när man pratar om powergaming d e ju skit kul d e d bästa ja vet, att spela e level 21 wizard e som en dröm. Slippa sitta ute i vild marken å tänka på hur man korsar d stora berg man står framför utan istället välja om man ska flyga eller teleportera sej över dem... men d e ju va ja tycker.........
Nekromanti Powergaming
- Thread starter Jaak
- Start date
Jaak, jag misstänker starkt att du inte har spela rpg länge? Därför att vanligtvis brukar powergaming försvinna med tiden, man inser att det roligaste är inte att vara bäst, utan att "rollspela". Fast du kanske är en überkobold som verkligen inte kan bli leds på att vara bäst.
/peter
/peter
chrull
Stockholm Kartell
- Joined
- 17 May 2000
- Messages
- 8,421
Jag fattar inte heller varför alla klagar.
Men som alla vet så finns det flera olika sätt att spela rollspel på. Och i Sverige tycker de flesta att powergaming är "fel". Därför klagar många gärna på det eftersom de då visar att de själva spelar "rätt".
Sen kan jag säga såhär: De som inte tycker det är roligt att powergamea tycker inte heller om att andra i gruppen vill powergamea eftersom det förstör deras spelande. De vill bygga upp en stämning, en intressant roll och ha kul på så sätt. Sen kommer gruppens powergaming och bara vill göra allt som leder till att han själv kan ha roligt på det sätt han tycker om. Powergaming. Det förstör för de som inte vill.
Dessutom så är det många som tidigt i sitt rollspelande är powergamers men som sedan tröttnar, eftersom det till slut inte blir någon utmaning i att vara bäst ela tiden. man klarar sig ju över allt.
Vad är det för mening med att döda en drake om man aldrig var i fara ens en gång?
Det är ju inte spännande?
Det är vad jag tycker. Och många håller nog med mig. Men det gör det inte till "rätt"
Men om man vill powergamea så är nog d&d det rollspel som passar bäst. I alla fall av de jag har spelat.
Så spela på. Och om det är något du undrar över tror jag att det här forumet är ett bra ställe att leta svar på.
chrull
Men som alla vet så finns det flera olika sätt att spela rollspel på. Och i Sverige tycker de flesta att powergaming är "fel". Därför klagar många gärna på det eftersom de då visar att de själva spelar "rätt".
Sen kan jag säga såhär: De som inte tycker det är roligt att powergamea tycker inte heller om att andra i gruppen vill powergamea eftersom det förstör deras spelande. De vill bygga upp en stämning, en intressant roll och ha kul på så sätt. Sen kommer gruppens powergaming och bara vill göra allt som leder till att han själv kan ha roligt på det sätt han tycker om. Powergaming. Det förstör för de som inte vill.
Dessutom så är det många som tidigt i sitt rollspelande är powergamers men som sedan tröttnar, eftersom det till slut inte blir någon utmaning i att vara bäst ela tiden. man klarar sig ju över allt.
Vad är det för mening med att döda en drake om man aldrig var i fara ens en gång?
Det är ju inte spännande?
Det är vad jag tycker. Och många håller nog med mig. Men det gör det inte till "rätt"
Men om man vill powergamea så är nog d&d det rollspel som passar bäst. I alla fall av de jag har spelat.
Så spela på. Och om det är något du undrar över tror jag att det här forumet är ett bra ställe att leta svar på.
chrull
japp d stämmer d eller rättare sagt, ja har spelat i ett 1 år å d tycker ja e länge men ja vet att vissa av er här på forumet har spelat min livstid gånger två och mer än d (ja e 14).så till och me ja kanske tillsist kommer inse att powergaming e tråkigt. men tills dess..........LÄNGE LEVE POWERGAMING!!!!!!!!!!!!!!
PS. min uberkobold e inte färdig än DS.
PS. min uberkobold e inte färdig än DS.
Bloodsbane
Veteran
Mina åsikter i ämnet:
Powergaming för mig är att maximera effektivitet framför personlighet.
Att spela D&D på väldigt hög nivå är väldigt kul (och väldigt utmanande). För att spinna vidare på exemplet att du står och överväger om du ska flyga över eller teleportera genom berget: Teleporterar du vet du inte vad som finns omkring dig när du kommer dit, det kommer du däremot se långt i förväg om du flyger. Men flygande mål är väldigt lätta att ta ner med ett par välriktade attackformler, så det blir ett svårt val i slutändan. Utmaningarna ska vara på en utmanande nivå helt enkelt..
Att spela Überkobold i bemärkningen vara övermäktig sitt motstånd är något helt annat. Där har man inte riktigt kommit förbi det där att rollspel inte handlar om att vinna, IMHO då.
Powergaming för mig är att maximera effektivitet framför personlighet.
Att spela D&D på väldigt hög nivå är väldigt kul (och väldigt utmanande). För att spinna vidare på exemplet att du står och överväger om du ska flyga över eller teleportera genom berget: Teleporterar du vet du inte vad som finns omkring dig när du kommer dit, det kommer du däremot se långt i förväg om du flyger. Men flygande mål är väldigt lätta att ta ner med ett par välriktade attackformler, så det blir ett svårt val i slutändan. Utmaningarna ska vara på en utmanande nivå helt enkelt..
Att spela Überkobold i bemärkningen vara övermäktig sitt motstånd är något helt annat. Där har man inte riktigt kommit förbi det där att rollspel inte handlar om att vinna, IMHO då.
Caen Ka-sun-dor
Hero
Jag är 25, och jag tycker fortfarande att powergaming är en kul spelstil, speciellt episk fantasý..........Det är ju roligare när man kan göra en massa saker med rollpersonen som kan påverkar spelet.....Jag tycker det är ganska roligt att spela mäktig magiker eller ond baron eller legendarisk hjälte.........tvärtom skulle jag vilja påstå att dom som inte kan powergama utan att det blir obalans i spelet är omogna.....bara för man powergamar behöver man ju inte ha ett sword +80 som dödar vid en hit........
High level vs. powergaming
Att man är high level behöver inte nödvändigtvis betyda att det är powergaming. Men det hjälper.
Och sen har vi ju de där otroligt jobbiga personerna som anser att det är powergaming så fort man inte spelar en enbent, enögd halvsenil gubbe med Alzheimers som dessutom är rullstolsbunden och paralyserad från halsen och neråt. (Och fylld av angst, förstås)
Men så fort det är ett MONSTER det handlar om, då är det ok för spelledaren att leka lite powergamer.
Varför ska en del tycka att det är oseriöst så fort man är kraftfull i strid? Om motståndarna är av samma kaliber så är det väl OK? (Och i min kampanj är de ofta snäppet värre, vilket kräver taktik från spelarna...)
Att man är high level behöver inte nödvändigtvis betyda att det är powergaming. Men det hjälper.
Och sen har vi ju de där otroligt jobbiga personerna som anser att det är powergaming så fort man inte spelar en enbent, enögd halvsenil gubbe med Alzheimers som dessutom är rullstolsbunden och paralyserad från halsen och neråt. (Och fylld av angst, förstås)
Men så fort det är ett MONSTER det handlar om, då är det ok för spelledaren att leka lite powergamer.
Varför ska en del tycka att det är oseriöst så fort man är kraftfull i strid? Om motståndarna är av samma kaliber så är det väl OK? (Och i min kampanj är de ofta snäppet värre, vilket kräver taktik från spelarna...)
Quan'talis
Swashbuckler
Det verkar ju som om de flesta här inte är mot powergaming... (men det är klart, du kunde ju inte veta vad folk tänkte svara när du skrev inlägget). Som jag ser det är powergaming att bry sig mera om sin RPs kapacitet att döda motståndare än om karaktärsutveckling. Notera dock att jag inte tycker att det här är något "sämre" sätt att spela.
(det är så mina kampanjer oftast blir. Jag planerar genomtänkta kampanjer med politik, intressekonflikter, whatnot, men då vi spelar blir det alltid "gå till plats a döda monster b gå till person c och få d i belöning" [spelarna har hela högar med d som de inte vet vad de ska göra med])
Nu när jag tänker på det skulle det ju knappast vara bra rollspelande om en high-lvl-RP inte visste vilket vapen han ska använda, ungeför hur mycket stryk olika monster tål, vilken besvärjelse han ska använda osv ("Få se nu, ska jag flyga elle teleportera? Nä nu vet jag! Jag klättrar över berget!! Och så struntar jag i att skaffa utrustning så får jag chans att rollspela hur jag fryser ihjäl!!!).
Som avslutning (*citera mig gärna, men kom ihåg att uppge mig som källa*): Kommer du ihåg vad din RP heter är du inte en powergamer!
(det är så mina kampanjer oftast blir. Jag planerar genomtänkta kampanjer med politik, intressekonflikter, whatnot, men då vi spelar blir det alltid "gå till plats a döda monster b gå till person c och få d i belöning" [spelarna har hela högar med d som de inte vet vad de ska göra med])
Nu när jag tänker på det skulle det ju knappast vara bra rollspelande om en high-lvl-RP inte visste vilket vapen han ska använda, ungeför hur mycket stryk olika monster tål, vilken besvärjelse han ska använda osv ("Få se nu, ska jag flyga elle teleportera? Nä nu vet jag! Jag klättrar över berget!! Och så struntar jag i att skaffa utrustning så får jag chans att rollspela hur jag fryser ihjäl!!!).
Som avslutning (*citera mig gärna, men kom ihåg att uppge mig som källa*): Kommer du ihåg vad din RP heter är du inte en powergamer!
Det verkar ju som om de flesta här inte är mot powergaming...
Det här är ju D&D-forumet - vilket inte innebär att alla här är powergamare, men väl att eftersom det i rollspels-Sverige allmänt anses att D&D är ett powergamingrollspel, är de som spelar D&D - och söker sig hit - mer toleranta för sådant än normen. (Jag tror att jag gjorde mig skyldig till en logisk felaktighet i det där resonemanget, men den generella koppling jag är ute efter kanske man kan se ändå.)
Och när jag nu ändå är inne på D&D som powergamingrollspel kan jag lika gärna poängtera att jag för min del spelar D&D därför att det är ett bra rollspel med solid och snabb regelkärna som låter mig berätta historier på mitt sätt (eller rättare, ett sätt som passar mig och min grupp).
Om de historierna sedan är Conan eller Shakespeare gör detsamma. Och det är just det som är så bra med D&D - du kan berätta bägge sorterna. Conan går inte i EON, t.ex. (i alla fall inte enligt mina erfarenheter av systemet).
Jag försöker dock själv att inte skriva powergamiga äventyr till min grupp eftersom jag vill att de ska få valet mellan powergaming och djupare, mer karaktärsinriktat rollspel.
Sammanfattning: Tolerans och frihet åt folket!
/Feliath
Det här är ju D&D-forumet - vilket inte innebär att alla här är powergamare, men väl att eftersom det i rollspels-Sverige allmänt anses att D&D är ett powergamingrollspel, är de som spelar D&D - och söker sig hit - mer toleranta för sådant än normen. (Jag tror att jag gjorde mig skyldig till en logisk felaktighet i det där resonemanget, men den generella koppling jag är ute efter kanske man kan se ändå.)
Och när jag nu ändå är inne på D&D som powergamingrollspel kan jag lika gärna poängtera att jag för min del spelar D&D därför att det är ett bra rollspel med solid och snabb regelkärna som låter mig berätta historier på mitt sätt (eller rättare, ett sätt som passar mig och min grupp).
Om de historierna sedan är Conan eller Shakespeare gör detsamma. Och det är just det som är så bra med D&D - du kan berätta bägge sorterna. Conan går inte i EON, t.ex. (i alla fall inte enligt mina erfarenheter av systemet).
Jag försöker dock själv att inte skriva powergamiga äventyr till min grupp eftersom jag vill att de ska få valet mellan powergaming och djupare, mer karaktärsinriktat rollspel.
Sammanfattning: Tolerans och frihet åt folket!
/Feliath
Danohrq
Veteran
Powergaming e SL:s fel LR?
Ärligt talat så förstår jag varken debatten eller termen. Hur powergamear man? Spelare som försöker optimera sin spelare till "rollspelsöverlevare" och lyckas måste ha jävligt fantasilösa SL. Om SL är så förutsägbar att spelarna i förväg kan lista ut vilka skills och feats som är viktiga för kampanjen eller de framtida äventyren så är det kanske dags att byta SL, spel eller äventyrsmakare.....
Det brukar alltid vara någon i gruppen som skall vara superdupervapenspecialist eller specialistmagiker som bara kan döda och hela. Det brukar ungefär vara samma personer i gruppen och dessa personer brukar alltid vara sämst på att skapa en trovärdig karaktär. Det som de inte har fattat än är att dessa Rp:s brukar dö ganska tidigt, eftersom de saknar en massa andra bortsedda skills (varjefall i mina kampanjer). Dessutom så dör de ofta på fåniga sätt och brukar alltid vara de som klagar mest över att SL inte gav dem en chans att lösa situationen (känns det igen?). T.e.x en spelare som inte kan simma. Ojj din Oövervinnliga lvl 14 gubbe drunkade när skeppet sjönk av stormen. -De övriga i gruppen plus några andra simkunniga simmar till öde ön (där äventyret egentligen börjar)....
Sorry.... Spelaren har hamnat bort från gruppen, går och traskar i en rövarkula och är självklart är askass på "search". Upss- rakt i fällan. du lyckades undvika falluckan med din otroliga reflexsavebonus, men skramlet lockade till sig 40 rövar och en kebab och du har inget toalettpapper med dig!
Eller: det är en symbol på boken du inte känner igen. En cirkel med en inskriven stjärna...
-Jag tar den, säger superduperkrigaren! (spelaren har ingen arcane knowledge eller religion knowledge). REsultat- fet förbannelse. Spelaren blir med tiden klumpfot.. Osv Osv.
När jag är SL så tycker jag mig ha märkt att "powergamare" ofta dör på ganska patetiska sätt. Förutom drunkning så hade jag en spelare som var magiker som blev träffad av blixten när han stod i ett crownest på en piratskuta. Det var inte direkt slumpen som dödade honom, han hade nämligen själv framkallat åskstormen i ett försök att hindra ett mindre sjödugligt skepp.
Krigaren som kunde bind wound men som slängt sin packning för att orka konka på alla balla vapen han hittat på en övergiven förbannad slagfältsplats. Självklart så hade han inget att binda sitt pulserande halsår med, som han fick när han ramlade på vapnen efter att ha försökt hoppa över en massa ormar. (det var en illusion och andra sidan som han hoppade till var i själva verket en grop. Spelaren lyckades med reflexsave att inte ramla ner i gropen men skar sig på ett av svärden som han bar över axeln.
Magikern som gjorde ett eldhav av insidan på ett stenhus. Sen gick han och öppnade dörren och skulle vinka in resten av sällskapet. Istället för ett sällskap så fick han besök av ett feting-backdraft och magiker blev en kolbit..... Krigaren som skulle rida undan en flodvåg, men inte kunde rida. Osv.
Vissa tycker att det är grymt att inte ge spelarna någon chans, men jag anser att de får sin chans när de "köper" skills. Väljer en spelare att bli mördarmaskin så väljer han att inte klara sig särskilt bra i andra situationer än direkt strid. Samma sak som en en annan karaktär gör när han väljer att offra lite av sin strids-utveckling när han väljer att kunna klara sig i vildmarken istället. Varför skall man vara snällare mot de som specialiserar sig? -Man är ju inte snällare mot breda karaktärer som dör i strid....
I mina kampanjer så brukar de mest specialiserade spelarna gå åt först. inget jag planerar, det brukar bara bli så. Antagligen för att de äventyr jag gör kräver mer än skills (tankeverksamhet eller rollsåelande. (ids man inte prata med lokalbefolkningen så får man kanske inte reda på något man borde ha vetat.) Också antagligen delvis eftersom koboldare tids nog råkar ut för det maximala oflytet eftersom de anser sina gubbar som oövervinnlioga och litar så hårt på sin förmåga. Det är ju bara en fråga om sannolikhet och tid, tillräckligt många strider, så åker man på de där två kritiska skadorna mot motståndare som egentligen knappt kan skada en.
Då säger den vakne. -Men då powergamear bara spelarna i dina kampanjer annorlunda. De skaffar breda karaktärer för att överleva. Då säger jag att det går inte heller att göra så. Får ofta så behöver gruppen någon specialist. Det viktiga i mina kampanjer är att gruppen kompletterar varandra. Gör de inte det så brukar jag på något sätt hinta åt dem vad de kan komma att behöva. Känner de att de inte har den, eller kan skaffa, den kunkspaen själva så har de alltid chansen att leta upp någon NPC som de kan få hyra eller rent av bli kompis med. Då har visserligen jag som SL en hemlig regel att jag alltid låter denna NPC vara verkligt oduglig i andra sammanhang samt några lvl under gruppen. Dessutom låter jag dessa NPC:s vara riktiga "followers".
Jaja, misstänker att jag ändå har missförstått Powergaming-termen. Är det så att det helt enkelt handlar om att vara i höga Lvl:ar? Isåfall är det ju upp till SL att göra problemen tillräckligt svåra. Kör man bullystilen som spelare och går på hjälplösa låglvl- så finns alltid risken att man drabbas av någon övernaturlig krafts vrede, eller att man råkar springa rakt in i en fälla.
Det här blev långt och pretantiöst. Men jag slapp plugga i en halvtimme, så det var värt det, oavsett hur idiotförklarad jag nu blir.
Ps. Jag håller med (kommer inte ihåg vem) den som skrev att DnD är det ultimata allround regelsystemet. Många (särskilt yngre) rynkar på näsan när jag säger att jag spelar DnD3. De fattar antagligen inte att man kan ta bort sådant man inte gillar. Dessutom så kan de inte fatta att DnD3 inte ÄR Living Greyhawk utan ett regelsystem som går att tillämpa på vilken värld man än väljer. DnD:s smidiga system gör verkligen att man som SL kan lägga energin på miljöer och trovärda NPC:s. Jag känner mig frälst. Halleluja!
Ärligt talat så förstår jag varken debatten eller termen. Hur powergamear man? Spelare som försöker optimera sin spelare till "rollspelsöverlevare" och lyckas måste ha jävligt fantasilösa SL. Om SL är så förutsägbar att spelarna i förväg kan lista ut vilka skills och feats som är viktiga för kampanjen eller de framtida äventyren så är det kanske dags att byta SL, spel eller äventyrsmakare.....
Det brukar alltid vara någon i gruppen som skall vara superdupervapenspecialist eller specialistmagiker som bara kan döda och hela. Det brukar ungefär vara samma personer i gruppen och dessa personer brukar alltid vara sämst på att skapa en trovärdig karaktär. Det som de inte har fattat än är att dessa Rp:s brukar dö ganska tidigt, eftersom de saknar en massa andra bortsedda skills (varjefall i mina kampanjer). Dessutom så dör de ofta på fåniga sätt och brukar alltid vara de som klagar mest över att SL inte gav dem en chans att lösa situationen (känns det igen?). T.e.x en spelare som inte kan simma. Ojj din Oövervinnliga lvl 14 gubbe drunkade när skeppet sjönk av stormen. -De övriga i gruppen plus några andra simkunniga simmar till öde ön (där äventyret egentligen börjar)....
Sorry.... Spelaren har hamnat bort från gruppen, går och traskar i en rövarkula och är självklart är askass på "search". Upss- rakt i fällan. du lyckades undvika falluckan med din otroliga reflexsavebonus, men skramlet lockade till sig 40 rövar och en kebab och du har inget toalettpapper med dig!
Eller: det är en symbol på boken du inte känner igen. En cirkel med en inskriven stjärna...
-Jag tar den, säger superduperkrigaren! (spelaren har ingen arcane knowledge eller religion knowledge). REsultat- fet förbannelse. Spelaren blir med tiden klumpfot.. Osv Osv.
När jag är SL så tycker jag mig ha märkt att "powergamare" ofta dör på ganska patetiska sätt. Förutom drunkning så hade jag en spelare som var magiker som blev träffad av blixten när han stod i ett crownest på en piratskuta. Det var inte direkt slumpen som dödade honom, han hade nämligen själv framkallat åskstormen i ett försök att hindra ett mindre sjödugligt skepp.
Krigaren som kunde bind wound men som slängt sin packning för att orka konka på alla balla vapen han hittat på en övergiven förbannad slagfältsplats. Självklart så hade han inget att binda sitt pulserande halsår med, som han fick när han ramlade på vapnen efter att ha försökt hoppa över en massa ormar. (det var en illusion och andra sidan som han hoppade till var i själva verket en grop. Spelaren lyckades med reflexsave att inte ramla ner i gropen men skar sig på ett av svärden som han bar över axeln.
Magikern som gjorde ett eldhav av insidan på ett stenhus. Sen gick han och öppnade dörren och skulle vinka in resten av sällskapet. Istället för ett sällskap så fick han besök av ett feting-backdraft och magiker blev en kolbit..... Krigaren som skulle rida undan en flodvåg, men inte kunde rida. Osv.
Vissa tycker att det är grymt att inte ge spelarna någon chans, men jag anser att de får sin chans när de "köper" skills. Väljer en spelare att bli mördarmaskin så väljer han att inte klara sig särskilt bra i andra situationer än direkt strid. Samma sak som en en annan karaktär gör när han väljer att offra lite av sin strids-utveckling när han väljer att kunna klara sig i vildmarken istället. Varför skall man vara snällare mot de som specialiserar sig? -Man är ju inte snällare mot breda karaktärer som dör i strid....
I mina kampanjer så brukar de mest specialiserade spelarna gå åt först. inget jag planerar, det brukar bara bli så. Antagligen för att de äventyr jag gör kräver mer än skills (tankeverksamhet eller rollsåelande. (ids man inte prata med lokalbefolkningen så får man kanske inte reda på något man borde ha vetat.) Också antagligen delvis eftersom koboldare tids nog råkar ut för det maximala oflytet eftersom de anser sina gubbar som oövervinnlioga och litar så hårt på sin förmåga. Det är ju bara en fråga om sannolikhet och tid, tillräckligt många strider, så åker man på de där två kritiska skadorna mot motståndare som egentligen knappt kan skada en.
Då säger den vakne. -Men då powergamear bara spelarna i dina kampanjer annorlunda. De skaffar breda karaktärer för att överleva. Då säger jag att det går inte heller att göra så. Får ofta så behöver gruppen någon specialist. Det viktiga i mina kampanjer är att gruppen kompletterar varandra. Gör de inte det så brukar jag på något sätt hinta åt dem vad de kan komma att behöva. Känner de att de inte har den, eller kan skaffa, den kunkspaen själva så har de alltid chansen att leta upp någon NPC som de kan få hyra eller rent av bli kompis med. Då har visserligen jag som SL en hemlig regel att jag alltid låter denna NPC vara verkligt oduglig i andra sammanhang samt några lvl under gruppen. Dessutom låter jag dessa NPC:s vara riktiga "followers".
Jaja, misstänker att jag ändå har missförstått Powergaming-termen. Är det så att det helt enkelt handlar om att vara i höga Lvl:ar? Isåfall är det ju upp till SL att göra problemen tillräckligt svåra. Kör man bullystilen som spelare och går på hjälplösa låglvl- så finns alltid risken att man drabbas av någon övernaturlig krafts vrede, eller att man råkar springa rakt in i en fälla.
Det här blev långt och pretantiöst. Men jag slapp plugga i en halvtimme, så det var värt det, oavsett hur idiotförklarad jag nu blir.
Ps. Jag håller med (kommer inte ihåg vem) den som skrev att DnD är det ultimata allround regelsystemet. Många (särskilt yngre) rynkar på näsan när jag säger att jag spelar DnD3. De fattar antagligen inte att man kan ta bort sådant man inte gillar. Dessutom så kan de inte fatta att DnD3 inte ÄR Living Greyhawk utan ett regelsystem som går att tillämpa på vilken värld man än väljer. DnD:s smidiga system gör verkligen att man som SL kan lägga energin på miljöer och trovärda NPC:s. Jag känner mig frälst. Halleluja!
Danohrq
Veteran
"Jag tycker du ska spela på det sätt du tycker är roligast och skita i vad alla andra tycker"
Varför är alltid de intelligentaste lösningarna så enkla?
Varför är alltid de intelligentaste lösningarna så enkla?
Quan'talis
Swashbuckler
Jag förstod i alla fall logiken, men det bevisar förstås ingenting/images/icons/hairy.gif.
Och jo, jag håller med om att D&D går att använda hur man vill. Jag försöker också låta bli powergamiga (nytt adjektiv?) äventyr, men hur de blir när man spelar dem beror på situationen. Jag vill dessutom förtydliga att jag inte tycker att powergaming är ett dåligt sätt att spela; ofta har man roligast just när man powergamar.
Och jo, jag håller med om att D&D går att använda hur man vill. Jag försöker också låta bli powergamiga (nytt adjektiv?) äventyr, men hur de blir när man spelar dem beror på situationen. Jag vill dessutom förtydliga att jag inte tycker att powergaming är ett dåligt sätt att spela; ofta har man roligast just när man powergamar.
Quan'talis
Swashbuckler
Re: Powergaming e SL:s fel LR?
Powergamer är en lite oklar term egentligen, men det brukar väl användas som en lite mildare form av kobold/munchkin. Det kan alltså betyda allt från "nån som sätter sina högsta grundegenskaper där de gör störst nytta" till "nån som klagar om det går tio minuter utan att han får använda sitt Super Flaming Burst Vorpal Sword +10".
Alltså: en powergamer är väl ungefär en spelare som bryr sig mera om hur bra hans RP är än om vad som händer i spelvärlden, och som du säger brukar såna spelare råka illa ut rätt fort i mer avancerade äventyr.
Och jag håller med om att D&D är/har ett mycket bra regelsystem (det är väl ingen större överraskning med tanke på att jag hänger på det här forumet); inte minst för att det går att powergama om man vill, men då man tröttnar på det behöver man inte byta system för att kunna spela på något annat sätt.
Powergamer är en lite oklar term egentligen, men det brukar väl användas som en lite mildare form av kobold/munchkin. Det kan alltså betyda allt från "nån som sätter sina högsta grundegenskaper där de gör störst nytta" till "nån som klagar om det går tio minuter utan att han får använda sitt Super Flaming Burst Vorpal Sword +10".
Alltså: en powergamer är väl ungefär en spelare som bryr sig mera om hur bra hans RP är än om vad som händer i spelvärlden, och som du säger brukar såna spelare råka illa ut rätt fort i mer avancerade äventyr.
Och jag håller med om att D&D är/har ett mycket bra regelsystem (det är väl ingen större överraskning med tanke på att jag hänger på det här forumet); inte minst för att det går att powergama om man vill, men då man tröttnar på det behöver man inte byta system för att kunna spela på något annat sätt.