Re: DoD6 på biblioteken?
"Nått som bara slog mig. Skulle det fungera? Har det testats någon gång, att man kan låna rollspelsböcker på bibblan? Jag har aldrig hört talas om det i alla fall."
I England kunde man hitta vissa spelböcker på folkbiblioteken när jag bodde där i mitten av 90-talet, främst bokspel men en och annan AD&D-bok ockå.
En hel del bibliotek som får sk pliktexemplar ( i de flesta länder är det lag på att alla tryckare måste skicka ett eller flera ex av allt de trycker till vissa centrala bibliotek, där det lagras av historiska skäl - i Sverige är det Kungliga Biblioteket och några till) har rollspel.
"Jag har givetvis ingen koll på hur biblioteken tar in böcker, men jag kan inte förstå vad som gör rollspelsböcker så annorlunda, jämfört med alla andra lek & spel böcker som finns."
Rollspel betraktas som _spel_, sällskapsspel. En bok om trettio roliga kortspel är en bok om att spela, ett rollspel är ett spel i sig. För de flesta av mina kollegor skulle motsvarigheten vara att låta folk låna ett hockeyspel på biblioteket, och det är inte bibliotekets uppgift att låna ut eller på andra sätt tillhandahålla sällskapsspel. Att det är ett spel som tar formen av en bok är i sammanhanget irrelevant.
Det har krävts enorma påtryckningar och en enorm mentalitetsförändring för att bibliotek skall ta in CD-romspel till utlån, och med mycket få undantag är det bara "pedagogiska" spel för barn som tas in. Detta ses som en "bieffekt" av att en av bibliotekens roller - definierade i bibliotekslagen och de separata dokument som i många kommuner upprättats för att definiera kommunbibliotekets verksamheter - är att stödja barns lärande och framförallt deras språk- och läsinlärning.
Det skall noteras att även om folk gillar videofilmer etc. visar det sig vid undersökningar att de anser att biblioteket är en plats för _böcker_ i främsta hand, och de flesta politiker som ger oss pengar håller med (undantaget är datorer, främst för tillgång till information, men datorer finns det inte alltid pengar till).
Att rollspelen har det innehåll de har är säkert också relevant; de flesta bibliotekarier är (Nightowl kopplar på sina fördomar) kvinnliga humanister i övre medelåldern strax till vänster politiskt sett, och är alltså precis den sortens människor som tycker Didi Örnstet är en sanningssägande profet vad gäller ungdomskulturen. Notera att en viss dubbelmoral råder i det att böcker utsätts för mindre censur än, säg, serietidningar. Man brukar hitta Bamse och Mumin, ibland Kalle Anka, men ALDRIG Spindelmannen eller Fantomen på bibliotek... fast bokmotsvarigheterna till Spidde och Fantis, säg äventyrsromaner eller skräcknoveller, finns det gott om.
Så de främsta anledningarna är A, att ett rollspel - och det var tydligare förut när de kom i boxar - ses som ett sällskapsspel, och det är inte inom bibliotekets uppgifter att förse folk som inte har råd att köpa dem själva med sällskapsspel. Det argumentet förstår jag, även om jag inte håller med till hundra procent. Bibliotekets främsta uppgift är att fungera som kultur- och informationsförmedlare. Skall man gå efter kultur = det de intellektuella gillar står inte rollspel högt i kurs, och skall vi gå efter kultur = det "vanligt folk" gillar borde vi i demokratins namn köpa in roliga data- och videospel istället, eftersom många fler spelar och har glädje av dem.
Den andra anledningen är nog som sagt otrevliga fördomar, och som rollspelare håller jag natúrligtvis inte med.
Det finns också en TREDJE anledning. De flesta bibliotek köper in sina bibliotek från Bibliotekstjänst, ett statligt pseudo-monopolföretag som binder in böckerna eller på annat sätt skyddar dem mot slitage (om man inte gör det kan man lika gärna slänga boken, för läsning nöter mer än man tror), katalogiserar/klassicficerar dem (dvs skapar de data som gör att man kan hitta böckerna i ett bibliotekssystem) och har dessutom en stab av sk. lektörer som läser och recenserar alla de böcker (=nästan alla böcker av "kvalitet" - inte Bill&Ben, t.ex. - som ges ut i Sverige) de behandlar på detta sätt.
Anledningen är att om man själv skulle göra det jobb BTJ gör åt oss, skulle varje bibliotek behöva ha sex-sju gånger så många anställda, och man skulle ändå t.ex. ha mycket svårt att överblicka de böcker som gavs ut och välja vilka som skall köpas in (man kan inte köpa alla, och inte bara för att man inte har råd att betala för dem, utanför att böcker skall administreras också - ett ofantligt större jobb än utomstående brukar fatta).
Det här är ju bra, men problemet är att litteratur - om man nu räknar säg DoD6 som det, och det kan man ju - som INTE ges ut av de stora eller kända förlag som BTJ pysslar med så att säga slipper förbi utanför vår radar.
Sådana böcker kan köpas in ändå, men bara om en bibliotekarie har det som specialintresse eller låntagare visar så pass stort intresse att man kollar upp det. Ett exempel är viss släktforskningslitteratur som ges ut på obskyra privatförlag; vi har gott om låntagare som gillar att släktforska, och efter deras rekommendationer och genom kontroll med en expert en av mina kollegor känner köper vi in mycket sådant.
Så, rollspel räknas inte som böcker, rollspel ses som suspekta och bibliotekarier märker inte att rollspel kommer ut.
Det första argumentet är det jag mest sympatiserar med, men notera att det finns schackspel att använda på många bibliotek (det kostar iofs mindre att ha ett schackspel stående som folk kan använda än att ha ett rollspel till utlån, även om inköpspriset är detsamma, hur tokigt det än låter - det senare måste administreras) och video, CD-rom och Internetuppkoppling har gjort sin entré på biblioteken. Om man trycker på rollspelens roll som _böcker_ man använder i sin fritidsaktivitet - det finns böcker om levande rollspel på många bibliotek, och det är nyttig liknelse att använda - kan man kanske få en bibliotekarie att förstå ens synsätt. Värt att notera är naturligtvis att ett rollspel oftast inte är något man köper och spelar en gång utan har länge, i motsats till hur man ofta behandlar böcker, tidningar och videofilmer. På något sätt känns rollspelsäventyr som bättre biblioteksobjekt - man lånar, spelar med polarna och lämnar tillbaka. Man kan också fundera om den lilla minimala avgift författare får för att deras böcker lånas ut skulle ersätta den förlust som spelföretagen skulle göra om man kunde låna äventyr (redan nu en förlustaffär) på bibblan.
Det andra argumentet är en obehaglig fördom hos många av mina kollegor, men bibliotekarier är samtidigt mycket måna om skapande, särskilt av skriftlig art. Många går säkert att överbevisa om det kreativa och roliga i spelandet, och då kan de kanske övertygas om att spel går att köpa in. Det kan då vara en fördel att börja med något som t.ex. Vägen - klart pedagogiskt, knappast "omoraliskt", som en sorts analog till varför man köper in ABC-spel men inte Doom.
Den sista anledningen kan man övervinna på det enkla sättet att man över huvud taget uppmärksammar bibliotekt på att det finns en bok man vill låna/läsa men de inte har; om de säger att den inte går att köpa in på vanligt sätt kan man lämpligtvis förklara hur, och det bör i de flesta fall vara på en affär i staden eller från en nätbokhandel de redan använder. Att bara ge adressen till SF-bokhandelns postorder kan vara avskräckande - det kan verka lättja men att beställa böcker en och en innebär oväntat stora administrationsbestyr, och minimerar man dem ökar man chansen att bibliotekarien blir positivt inställd.
Slutligen finns det tre saker som påverkar bibliotekariers syn på grejer som skall köpas in mer än allt annat: dess uppfattade "nytta" (litterära klassiker anses t.ex. bildande och bör finnas på varje bibliotek även om de inte lånas så ofta, visst informationsmaterial skall alltid finns tillgängligt osv.), dess uppfattade "kvalitet" (något de flesta bibliotekarier inte kan avgöra när det gäller rollspel, utom möjligtvis språket, men den usla svenskan i många produkter i dag skulle avtända dem direkt - en rollspelare får betona sig egen fackkunskap och gärna visa recensioner från säg speltidningar) och slutligen EFTERFRÅGAN. En bok som ingen lånar är en onödig bok. En rollspelare som kommer och frågar om en bok (som dessutom kräver extra föranstaltningar och är ganska dyr) måste kunna bevisa att han inte bara är ute efter att biblioteket skall köpa in en bok just åt honom, utan en som många vill läsa och har nytta av. Har man, säg, en spelförening i ryggen, eller något ungdomsprojekt där man gör ett fanzin, eller något dylikt, är det lättare att INTE ge intrycket av att man vill att biblioteket skall bekosta ens obskyra läsvanor. Jag har stött på låntagare som ilsket hävdar att det är vår plikt att, säg, köpa in ett obskyrt medicinsk verk i vilket de behöver läsa två kapitel för att klara en liten högskolekurs (istället för att ställa i kö på högskolebiblioteket eller låta oss fjärrlåna den eller, Gud förbjude, köpa sin kurslitteratur) - en smal bok ingen skulle låna sedan på åratal. Som pionjär för rollspel på bibliotek bör man vara mer diplomatisk, för bibliotekarier gillar inte sådana figurer (även om vi oftast blir intresserade av inköpsförslag - det visar att någon bryr sig om det vi jobbar med).
Så fastän det finns ett motstånd kan man försöka med sitt lokala bibliotek och föreslå inköp av ett rollspel. Det kan inte mer än misslyckas.
Nightowl, bibliotekarie, kommunbiblioteket i Arvidsjaur
We're damned if we do.
We're damned if we don't.
So let's DO it, dammit!
