Krille
Super Moderator
Är det någon som har råkat ut för något i den här stilen:
Det absolut närmaste som jag kan komma är en och annan rollperson som har tillgång till en kasse mirakler (läs: stridsbesvärjelser, fast med "Gud" som varumärke) och som då och då får en vision från Gud (läs: en lapp från spelledaren som säger vad spelledaren vill att rollpersonen/spelaren ska göra). Eventuellt kan någon rollperson predika lite för de enfaldiga massorna.
Men jag har som sagt var aldrig spelat en profet som helt och hållet har överlämnat sitt öde i Guds händer. Nu undrar jag varför det inte händer, och ju mer jag funderar på saken desto mer och mer övertygad blir jag om att scenarier i stil med ovanstående är orsaken: spelledare vill inte göra spelare för mäktiga genom att lägga Guds beskydd över en rollperson, eftersom det dels gör spelet obalanserat och dels kan få spelaren att balla ut i kobolderier. Spelare vet detta och låter därför bli, eftersom en profet som spontant blir martyr är rätt... antiklimaktiskt.
Så hur löser man problemet? Utan att stårytella, menar jag.
En sak som jag kom att tänka på: jag har spelat religiöst troende (hela vägen från korsriddare till munkar till präster till gudomliga slakt... f'låt, AD&D-clerics) och även charlataner som har försökt starta egna religioner. Alla andra spelare som har spelat rollpersoner med religiös anknytning i min närhet har spelat något liknande. Men jag har aldrig spelat profet eller sett det spelas.Sharkas soldater slog och sparkade på köpmannen, som skrek som en stucken gris. Ingen vågade göra något.
"Vad är det som pågår?" frågade Mamour. "Vad har han gjort?"
"Det här lilla svinet" sade en av soldaterna och lyfte upp köpmannen i håret, "har inte haft vett nog att betala skatt till Sharka."
"Och varför har han inte det?"
"Han är en snål liten jävel" väste soldaten.
"Snälla..." sade köpmannen, "min butik plundrades av Sharka, mina karavaner har överfallits och Sharka vägrar att göra något åt saken, och när jag inte kan betala skatt så plågar han mig så här..."
"Käften, ditt svin!" sade soldaten och drog sitt kortsvärd.
Mamour trängde sig emellan. "Den Högstes lagar gäller även Sharka!" sade han med skarp röst. "Blod skall ej dras i vrede, och en man skall icke sukta efter sin nästas ägodelar!"
"Så det säger du?" hånflinade soldaten. "Vem är du och vem ger dig rätt att säga sådant?"
"Jag är Mamour från Tierem, profeten, känd över hela Uradis land, och jag företräder den Högste. Det är med Hans bemyndigande jag talar, och det är genom Hans vilja som allt sker."
Soldaten bara log och stötte till med sitt svärd. "Öhm... sexton poäng i buken" sade spelledaren. "Tål du det?"
"Näe..." sade spelaren.
"Åkej, Mamour profeten är död. Det var ju trist."
Det absolut närmaste som jag kan komma är en och annan rollperson som har tillgång till en kasse mirakler (läs: stridsbesvärjelser, fast med "Gud" som varumärke) och som då och då får en vision från Gud (läs: en lapp från spelledaren som säger vad spelledaren vill att rollpersonen/spelaren ska göra). Eventuellt kan någon rollperson predika lite för de enfaldiga massorna.
Men jag har som sagt var aldrig spelat en profet som helt och hållet har överlämnat sitt öde i Guds händer. Nu undrar jag varför det inte händer, och ju mer jag funderar på saken desto mer och mer övertygad blir jag om att scenarier i stil med ovanstående är orsaken: spelledare vill inte göra spelare för mäktiga genom att lägga Guds beskydd över en rollperson, eftersom det dels gör spelet obalanserat och dels kan få spelaren att balla ut i kobolderier. Spelare vet detta och låter därför bli, eftersom en profet som spontant blir martyr är rätt... antiklimaktiskt.
Så hur löser man problemet? Utan att stårytella, menar jag.