Efter vissa diskussioner med resten av projektgruppen (öh... ja,
Orfeus, alltså) så har vissa idéer uppkommit:
Det huvudsakliga civiliserade området är fortfarande länderna vid Kopparhavet. Bland dessa har Felikien till stor del rollen som kulturbärare -- fint folk talar felikiska eller rent utav kîmzon, det är vid det felikiska hovet som trenderna skapas och felikernas expansionistiska politik vid de södra kontinenternas kuster beundras. Detta område är till större delen svuret till Lysande Vägen och uppbyggt på feodal ekonomi, även om vissa stater har en mer penningbaserad struktur. Andra gudar tolereras också i de östra delarna av Kopparhavet, medan Kardien, Zorakin och Caddo är strikt etinistiska.
Ytterligare en ekonomisk makt har börjat växa fram längs med västkusten med Trakorien och staden O som motorer. Annars är västkusten söder om Ransard ett politiskt komplext landskap där kungen av Mirel har stor makt, tack vare en mängd släktingar och lydiga underhuggare på diverse troner i länderna däromkring.
Alvfolket har begränsats till att helt enkelt omfatta rasen "alv". Gråalver, skogsalver, ljusalver, frostalver och liknande är olika stammar av denna ras, liksom blodsalver (dessa skiljer sig dock från de övriga genom att ha övergivit dyrkan av Tevatenu). De alver som skiljer sig från normalalven på ett signifikant vis (grott-, havs- och silveralver) är numera egna älvfolksstammar utan koppling till alverna.
Ereb är fortfarande betydligt mer splittrat än Europa i fråga om kultur. Huvudanledningen till detta är att det forna storriket Jorpagna föll sönder utan att ge någon gemensam religion till sin undersåtar, vilket ledde till att någon kulturspridning liknande den som skedde med hjälp av kristendomen i folkvandringstidens Europa aldrig kunde ske.
Lysande Vägen är en ganska kluven religion. Den dalkiska grenen har en mycket opersonlig gud som egentligen kan ses som en bild av det medvetna världsalltet (
Etin på dalkiska), medan fastlandsgrenen har valt att identifiera guden (som genom viss lingvistisk förvirring fått namnet Etin) med solen och göra honom till en mer personlig solgud. Även i synen på livet efter döden skiljer de två grenarna sig åt. Den dalkiska grenen tror på en evig återfödelse som enbart avslutas med uppgåendet i Världsalltet. Fastlandsgrenen tror å sin sida visserligen också på återfödelsen, men ser den enbart som en reningsprocess för själen (modell skärseld), och tyngdpunkten vid beskrivningar av livet efter döden ligger på Etins himmelsrike eller helvetet, vilka utgör slutmål för själarna. Denna världsbild har framför allt uppkommit genom inflytande från den krûniska religionen Ashina, vilken har en manikeiskt präglad teologi.
Ytterligare information kommer upp när den har arbetats fram (och det finns en del på väg). Om någon är intresserad av att beskriva just sin favoritdel av Ereb (med undantag för Trakorien, västkusten mellan Klomellien och Ransard, samt Aidne och Caddo, ty dessa är redan tagna) uppmanas denne att göra sig hörd.
Jag har också en del material om Samkarna samlat på någon gammal CD backup från tiden då jag planerade att beskriva den kampanj närmare (och följa upp den med en liknande kampanj som Det Solunska Ödet). 
